KAP. XIV.
Studier.
Få dagar senare sade Cramer till sin vän löjtnant Wolfgang Schnitler:
— Jag måste företaga en liten resa.
— Jaså, bäste vän, vart då? undrade Wolfgang. Du lämnar mig då i sticket? Tänk om något viktigt inträffar under din frånvaro.
— Å, det tror jag knappast, svarade Cramer, och vad resans mål beträffar, så gäller det en skogsaffär i Ryssland — jag måste personligen vara närvarande för att övervaka, att allt går rätt till, förstår du?
— Och din adress? frågade Wolfgang, som för sig själv tänkte, att det var nog alls inte Ryssland Cramers affärsresa gällde.
— Adressen blir så obestämd, svarade Cramer. Än här, än där i skogarna. Det är för Simon Levisons räkning jag reser. Vet du vad — om du skriver, så adressera breven till honom — han vet alltid, var jag lättast träffas. 107
— Gott, svarade Wolfgang och önskade Cramer lycklig resa. —
Wolfgang Schnitler var sysselsatt med att lägga en omsorgsfull plan för sitt angrepp på doktorn. Han ville ännu vänta ett par veckor, innan han reste till Salpiso eller dess närhet. Det var ju högst troligt att Martini, innan han kunde skrida till själva arbetet, måste hava en hel del förberedelser att träffa. Det var ju alltid fallet med varje nytt arbete.
Detaljer i planen funnos ännu ej. Men i stora drag ville han, när tiden kom, på ett eller annat sätt själv först taga den där titten i den underbara spegeln.
Det var en mycket enkel plan — lyckades den, så var ju allt vunnet — men hur skulle han genomföra den? Ja, det fick ögonblickets ingivelse avgöra.
Emellertid förstod han mycket väl, att det, att se Mars förstorad i den underbara spegeln, dock ej skulle sätta honom, en lekman, i stånd till att uppställa någon teori alls om planeten. Ergo måste han hava en förtrogen — en duktig astronom. Icke förr hade den tanken gripit honom, innan han satte sig i förbindelse med kandidat Kuntze, den enda astronom han kände. 108
— Om han kunde få ett samtal med herr Kuntze i eftermiddag?
— Nej, tyvärr, herr Kuntze var upptagen, men i morgon.
Just då kom han att tänka på, att han ju borde meddela sin bundsförvant om sitt steg och inhämta hennes råd. Han sände en biljett till fröken Elli. Han föreslog ett möte samma eftermiddag.
— Nej, sade hon, då hon fått del av planen med Kuntze. Nej, ingen förtroendeman —
— Men —
— Nej, det är ytterst riskabelt — nej, ni bör handla själv och ej blotta er hemlighet för någon.
— Men ni förstår — jag är ej alls astronom — Kuntze väntar mig —
— Gott, så får ni bli astronom. Gå till Kuntze i morgon och uppgiv som ert ärende, att ni önskar att sätta er in i astronomins allmänna grunder —
— Jag är ju ej alls matematiker, invände Wolfgang.
— Men det var ju ej heller er farbror. Han var lekman som ni, och dock hoppades han ju att kunna uppställa en verklig acceptabel marsteori, invände den unga flickan. 109
— Ja, det har ni ju rätt i — gott, fröken Zander, jag får försöka.
— Och när reser ni till Korsika?
— Om ett par veckor.
— Aha — då har ni ju tid på er — och sedan får ni studera på egen hand där nere.
— Javisst.
— Har ni fått någon klarhet över ballongen? undrade Elli.
— Ballongen, som Martini skall använda för att se i den underbara spegeln, menar ni?
— Ja, just den.
— Nej, svarade Wolfgang, jag har ännu ingen annan förklaring än den vi talade om.
— Jag har kommit att tänka på en sak, löjtnant Schnitler, sade flickan. Om nu doktor Martini behöfver en ballong captif för att kunna stiga så högt över spegeln, att han just därifrån kan se förstoringen skarpast — så följer därav, att även ni måste uppstiga till samma höjd för att se lika gott som han — har ni tänkt på det?
— Nej, sannerligen, svarade Wolfgang, i det han inom sig undrade, om ej detta resonemang i hög grad motstrede påståendet om, att kvinnan är så ologisk — i alla fall var Elli i besittning av slutledningskonstens gåva.
— Och inte torde ni heller osedd få lov att 110 placera en annan ballong captif på den lilla Salpiso ön.
— Naturligtvis icke, svarade Wolfgang. Ja, detta var förtvivlat. Så får jag låta hela den här historien fara.
— Fara? Vad menar ni. Nej, löjtnant Schnitler — men, tillade hon, jag måste säga att ni är alldeles ovanligt opraktisk.
— Ja, medgav Wolfgang, jag är nog det; jag har aldrig varit van vid att tänka själv. Alltid har jag, som den antagne rike arvingen, haft allting klart och redo för mig. Jag misstänker, att detta blir allt för invecklat för mig att reda ut.
— Nå, som bundsförvant får jag väl hjälpa er —
— Ja, det är just det, som är det förtvivlade.
— Är det? skrattade flickan.
— Ja. Ser ni, det är något visst förödmjukande för en man att känna sig liksom stå under en kvinna i någon riktning.
— Ja, men det måste mannen jämt göra, svarade flickan. I tålamod, i försakelser, i att vaka vid en sjukbädd, i — —
— Javisst, men ändå, ser ni, och så därtill just ni, om det vore en annan än ni — och Wolfgang fick en glödande blick i sina ögon.
Elli skrattade och skämtade bort det, som hon anade skulle bryta fram på den förälskade unge 111 mannens läppar, och, som hon ej alls ville höra just nu, innan allt var klart.
— Nej, men vi kommer ju alldeles bort från ballongen, avbröt hon därför Wolfgang. Nå, gott. Vill inte berget gå till Muhammed, så får Muhammed gå till berget — ni måste lära er att flyga.
— Huru!
— Jo, det måste ni.
Wolfgang var ej så förundrad över det, att han skulle lära sig flygning som fast mera över, att Ellis så med ens hade träffat huvudet på spiken, ty flygning var år 1950 en vanlig sport och aeroplanmotorernas pris hade sjunkit ofantligt. Olyckstillfällen förekommo endast sällan, så hade säkerhetsåtgärderna utvecklats. Allt som hette fara undanröjdes nu för tiden automatiskt. Det stod med ens klart för honom, att med ett aeroplan skulle han fullständigt behärska den underbara spegeln — det gällde blott att passa på det rätta ögonblicket.
Kandidat Kuntze förklarade sig villig att undervisa Wolfgang i astronomins första grunder och de kommande fjorton dagarna använde löjtnant Schnitler till studier av i synnerhet vårt eget planetsystem; som en ironi av ödet blev det från sin onkels för detta observatorium, som 112 Wolfgang gjorde sina första utfärder i den blåa etern genom linser och tuber.
Han utsåg även vid Berlins flygskola ett ypperligt aeroplan, vilket han inköpte och beordrade att sändas till den lilla platsen Porto Vecchio på Korsikas östkust.
Men hans studier sträckte sig även förutom till astronomi och aviatik till ett tredje fält: telefonen, den trådlösa telefonen.
Hans telefoner måste ju undersökas, han kände sig tvungen att känna deras hantering för olika avstånd.
Och så började han med att placera den ena i betjäntens kammare, utan att denne märkte någonting. Själv satt han i sitt rum och avlyssnade ljuden från betjäntens rum.
Inte ett ljud förnams.
— Omöjligt, tänkte Wolfgang, han fick ju lov att taga en god vän på besök i afton. De kunna väl ej sitta tysta som träpinnar.
För säkerhets skull kallade han sin betjänt till sig genom en ringning.
Jo, då, de voro ej mindre än tre stycken på rummet.
Wolfgang inställde telefonen ånyo och efter lång tids skruvning fram och tillbaka hörde han äntligen röster i den lilla apparaten. 113
Det var betjänten, som talade:
— Nå va’ tycks, sade denne herre och smackade med tungan, är inte vinet förträffligt.
— Jo, det skall gudarna veta, svarade en annan stämma, och den tredje inföll:
— Har han råd till så dyra saker, din Schnitler?
— Tja, svarade betjänten, min herre lever faktiskt på sina skulder. Och han nekar sig sannerligen min hatt — ingenting. Men, mina vänner, om ett par veckor reser han bort — jag blir ensam herre på täppan här, då skall det levas livet.
— Aha, tänkte Wolfgang, det tror jag vi sätta p för, min gosse. Se där, telefonernas ovärderliga nytta redan bevisad.
Efter att även hava åhört de bägge andra ganymedernas högljudda jubel över den härliga framtidsutsikt, som hans betjänts ord hade framkallat, avstängde Wolfgang telefonen.
Han provade den sedermera på alla tänkbara olika avstånd och alltid med gott resultat.
Och när tiden var inne, bjöd han sin kvinnliga bundsförvant farväl, sade upp sin flotte betjänt, packade ned sina Flammarion och andra populära, astronomiska böcker samt vände Berlin ryggen.