KAP. XV.
På Korsika.
Wolfgang Schnitler kände sig som en annan människa, spänstig, levnadsfrisk och viljestark där han färdades söderut.
Och när han i Nizza gick ombord å den paketångare, som skulle föra honom till Korsika, var han alldeles säker på två saker. Den ena var, att han älskade Elli Zander på allra fullaste allvar, den andra, att han skulle lyckas i sitt förehavande.
Till operationsort hade han ej valt Ajaccio på Korsikas västkust och belägen ganska nära ön Salpiso, varest doktor Martini arbetade, utan den lilla staden Porto Vecchio, belägen på östkusten.
Härigenom ansåg han, att han befann sig tillräckligt nära platsen för observationer och besök i sitt aeroplan och att han samtidigt var fri för alla eventuella misstankar att hava något intresse av doktorns företagande på öns andra sida.
Det anskaffade aeroplanet var ett hydroplan, 115 det steg upp från vattenytan och dalade på vattnet, varför hans flygfisk var alldeles oberoende av landjordens beskaffenhet.
I Porto Vecchio väckte främlingens ankomst ej synnerligen stor uppmärksamhet.
Den ensamme, tyste unge mannen, som hyrde sig en liten stuga vid stranden, ett stycke utanför stadens hank och stör, bekymrade ingen sig om, och när han började med sina hydroplanflykter, åsågos de visserligen under de första dagarna med ett visst intresse av befolkningen, men redan efter en månads tid började detta intresse att dala och efter en tid fäste ingen sig därvid.
Wolfgang hade väntat på detta ögonblick — han var nu acclimatiserad.
Det var på detta tidskede han med båt begav sig till Ajaccio på Korsikas västsida mitt emot Salpiso.
Där klädde han om sig och lämnade obemärkt staden, förklädd till arbetare.
Den ena av telefonerna vilade i hans ficka.
Med sina branta ogästvänliga klippor steg den lilla ön Salpiso upp ur det blåa Medelhavet, när han i en fruktgaleas närmade sig denna Martinis hemlighetsfulla arbetsplats.
— Ett idealsamhälle för ett sådant göra som hans, 116 tänkte Wolfgang, där han stod på däcket, brun av solen som en sydlänning.
Och när båten gjorde land, och han sprang upp på stranden, märkte han ännu mera, hur svårtillgängliga de branta klipporna verkligen voro.
En uppsyningsman hindrade honom att gå längre.
— Vad vill ni? frågade han.
— Söka arbete, svarade Wolfgang på tyska.
— Det behövs ej flera arbetare, svarade vakten.
Wolfgang stod handfallen.
— Jag hörde, att här ute möjligen kunde finnas plats för en duglig arbetare, sade han till slut. Så jag beslöt att försöka. Jag har varit utan arbete i två månader, slöt han.
Vakten såg på hans händer. Dessa hade Wolfgang glömt att maskera — fina, vita och aristokratiska stucko de av mot den slitna dräkten. Wolfgang såg blicken och förbannade sin vana att flyga i handskar, annars skulle händerna nu hava varit lika brynta som hans ansikte.
Men i det kritiska ögonblicket fick han en idé.
— Ja, sade han och visade fram sina händer, så här blir man av overksamhet. 117
— Carramba, sade vakten, arbete och arbete. Vilket slags arbete kan ni?
Åter en förtvivlad situation. Det, att man måste vara specialist, hade Wolfgang alldeles glömt. Nu voro goda råd dyra. Vad var det för slags arbete, som den underbara spegeln behövde? undrade han tyst för sig själv. Och så skyndade han sig att säga:
— Jag är elektriker.
Vakten såg på honom.
— Ni kan ju försöka, sade han, jag tror, att en sådan behöves. Gå rätt upp här och så till vänster. Där finner ni kontoret.
Wolfgang drog en lättnadens suck och skyndade sig uppför en smal gångstig mellan de skrovliga klipporna.
Snart nådde han krönet. Innanför öppnade sig en vidsträckt höjdplatå alldeles slät och jämn.
— En ypperlig byggnadsplats, tänkte Schnitler.
Han såg staplar av bräder, väldiga högar av järnplåtar här och där och mitt på slätten började »den stora byttan» att resa sig. Det var en stor, rund skiva, runt omkring omgiven av en vägg av ungefär manshöjd.
— »Bytta», tänkte Wolfgang. Det passar egentligen icke — »en djup tallrik», passande för en jätte, vore mera slående likhet. 118
Han såg, hur denna jättetallrik av järnplåt vilade på hjul och anade, att dessa hjuls kringvridande i sinom tid skulle få den kolossala tallriken att rotera. Han föreställde sig livligt, hur den sega massan, som sedermera skulle ingjutas i tallriken, komme att flyta ut och av svängningen runt forma sig som en buktande yta med dess lägsta punkt just i tallrikens centrum.
Så gick han vidare.
Ett hus till vänster tilldrog sig hans uppmärksamhet — det var säkerligen kontorsbyggnaden.
Han frågade en förbigående arbetare.
Jo, det ägde sin riktighet, det var kontoret.
Om doktorn träffades?
Jo, det trodde arbetaren. Det gick ju an att fråga där inne.
Äntligen stod Wolfgang öga mot öga med mannen, som stämplade mot hans förmögenhet. Redan av första ögonkastet fick Wolfgang ett ofördelaktigt intryck av doktor Martini. Hans stora, svarta skägg som även betäckte kindbenen, lämnade endast ett par små, ljusa fläckar av kinderna bara och mellan dessa fläckar och den ovanliggande pannan blixtrade de svarta ögonen fram. Doktorn påminde levande om en vild stråtrövare, och medvetandet om, att denne 119 man av all makt ville skada honom, gjorde ej intrycket behagligare.
Wolfgang fick vänta. Han satte sig vid skranket, som avdelade kontoret i två avdelningar, den ena avsedd för de väntande arbetarne, den andra för doktorn och hans medhjälpare.
Cramer — fruktade Wolfgang, men han såg ingen.
På väggen i den avdelning, där Schnitler satt, väntande på att bliva tilltalad, fanns ej en plats, som kunde tjäna som gömställe för hans telefon.
Men i chefsavdelningen upptäckte han ett utmärkt gömställe — ovanpå det stora kassaskåpet, som stod bakom doktor Martinis rygg.
Hur skulle han dock komma dit? Det föreföll alldeles omöjligt.
Just som han satt i dessa tankar, vände sig doktor Martini till honom.
— Ni önskar?
— Arbete, herr doktor.
— Ni kan?
— Elektriska arbeten, herr doktor.
— Ni är tysk — österrikare — eller vad är ni.
— Tysk.
— Edra betyg.
Åter en motgång. Wolfgang betänkte sig.
— Edra betyg? upprepade doktorn. 120
— De kommo bort —
— I en koffert, som föll över bord! utbrast doktorn, och Wolfgang såg bestört på honom, ty just detta, ord för ord, tänkte löjtnanten att säga.
— Ja, stammade han.
— Jo, jag känner till det där, sade doktorn, så där säga de alla. Men jag tycker om ert utseende.
— Jag har inte haft arbete på tre månader, påstod Wolfgang.
— Gott. Jag får väl pröva er. Ser ni den där hyllan däruppe? frågade doktorn och pekade på en liten hylla uppe på väggen.
— Ja, herr doktor.
— Där stå batterierna för ringledningen till arbetsplatsen. Stig upp dit och fyll nytt vatten på salmiaken — raskt —
Wolfgang drog fram ett bord till väggen tätt under hyllan, steg upp och märkte, att han nådde hyllan. Därpå steg han ned igen, hämtade vattenkaraffinen och fyllde dess vatten i de två glasburkarne, som stodo där uppe. Samtidigt passade han på i ett obevakat ögonblick och placerade telefonen gott gömd bakom burkarne.
— Och mera? frågade han doktorn.
Denne tycktes hava glömt honom. 121
— Vad? frågade han i sin tur.
— Arbete, sade Wolfgang.
Men doktor Martini tycktes vara en av dessa ostadiga naturer, som ombestämma sig det ena ögonblicket efter det andra.
— Ni kan höra hit om ett halvt år, sade han. Då kanske har jag arbete för er.
— Vad slags arbete?
Doktorn såg på den frågande. Han var ej van att tillfrågas av arbetssökande. Men Wolfgang såg ej fräck ut och han svarade:
— Det gäller en mycket stor försilvring.
— Tack, sade Wolfgang. Det är just min specialitet. Och hur länge skulle jag i så fall då kunna påräkna att få försilvra? Det blir väl litet längre än det här arbetet? han pekade på hyllan.
Doktor Martini hade sinne för humor.
Han skrattade och svarade:
— Å, det blir nog en månads arbete, tänker jag. Men se här, och han gav Wolfgang ett mynt, här är litet ersättning för ert besvär med batterierna. Farväl nu.
Wolfgang tog myntet, bugade och gick.
— Gott, tänkte han, om sex månader börjar försilvringen och efter ytterligare en månad är den färdig. Alltså om sju månader bör allt vara 122 klart. I dag hava vi december 1950 — sju månader till blir juli 1951. Fristen för testamentet är juni 1952. Man får emellertid räkna med att något krånglar för doktor Martini — i alla fall hinner han gott att få spegeln färdig i god tid. Härligt; — jag har ju lyckats ypperligt med min expedition.
Till att än mera förhöja hans goda humör bidrog den omständigheten, att han, nedkommen till stranden, fann att fruktgaleasen, som fraktat honom till ön, ännu ej avseglat utan just låg segelklar. Han steg ombord och befann sig snart i Ajaccio igen.
Det förundrade honom, att han ej alls sett till Cramer — han var viss om, att denne sanne vän vistades på ön.
Men att han tog fel i detta sitt antagande, upplystes han om i det brev, som vid hans ankomst till Porto Vecchio väntade honom där.