IX.
På kvällen kom Olof-Gabriel roendes till Lien för att träffa Magnil för första gången, sedan de skiljts åt. Mycket hade klarnat för honom under dessa dagar, hans ungdom hade tagit ut sin rätt, och nu såg han inga svårigheter längre. Ett långt samtal, som han haft med farbrodern, hade gjort det sista.
Herr Daniel hade börjat som en domare och slutat som en profet — i sitt fädernesland. Han hade sagt allt hvad en rättsint och erfaren man borde säga om de ungas förhållande till hvarann och genast fått dettas fullkomliga ofarlighet styrkt för sig till ännu högre grad, än han någonsin väntat. Olof-Gabriel fällde tårar af förtrytelse vid blotta tanken på, att man tilltrott honom en så ovärdig roll. En enda skugga af grumlad oskuld var för honom nog att förmörka den obeskrifligt sköna världen till en djäfvuls vrångbild.
Denna stränghet tog andan af Herr Daniel, som från det allmänna tänkesättet under hans egen ungdom icke erinrade sig något dylikt, men han fortsatte på ny grund. Sakens natur förändrades häraf icke, ty en dumhet, om man envist höll fast vid den, var föga bättre än ett brott, om icke inför Guds ögon, så i världens gång, som den nu gestaltat sig, antagligen icke utan högre vilja. Skrankor voro skrankor och måste respekteras som sådana. Det parti, som från annat håll erbjudits Magnil, var lämpligt och tilltalande nog. Måns Huss var en duktig karl, måhända något storordig och med öfverspända planer, men med möjligheter för sig. Lyckades han, som han just nu väntade, att få sin flottränna i ordning, var han säkert mannen att skapa sig ett anspråkslöst men godt lefvebröd och sörja för hustru och familj. Det gjorde Herr Daniel ondt att tänka sig denna enkla men vackra idyll störd. Han hemställde därför till Olof-Gabriel, som var förargelseklippan, hvarpå den strandat, om icke hans samvete sade honom, att det var just han som borde ställa allt tillrätta igen.
Detta fann Olof-Gabriel vara mycket begärdt, och följden af all denna visdom, hvilken likt hvarje mänsklig sådan, ägde sina luckor, var att hans förälskelse, svartsjuka, logiska stridbarhet och känslofulla upproriskhet reste sig till förut knappt anad styrka. Han slet sönder den goda prästens goda skäl med samma lätthet, som Simson de sju friska sensträngarna, och förintade sin motståndare både som uttolkare af Guds rådslag och af kärlekens och naturens vägar. Det var lätt göra att jaga Herr Daniel från förnuft till bibelord och sedan från både förnuft och bibel till orkeslös ålders- och ämbetsöfverlägsenhet, äfven de skakade i sina fogar. Han hade aldrig förr känt som nu, hur tiden gått ifrån honom, och människor blifvit skapade af annan metall än förr.
Resultat blef, att Magnil genast måste återvända, för att utplåna den mot henne begångna oförrätten, och emedan det var så olidligt tomt och tråkigt efter henne. Det öfriga skulle förbli i ovisshet, ty det var för mycket begärdt, att man skulle klarera det med detsamma. Olof-Gabriel skulle föra hem henne i triumf. När man redan uträttat så mycket, var det naturligt, att detta icke erbjöd svårigheter, och när båten gled fram för hans ifriga rodd ännu lättare än vanligt, och sjön låg ljus och glittrande glad, som knappast någonsin förr, föreföll honom det närmast passerade bara som en elak dröm.
Midt i färden mötte han Vild-Hussen som rodde i förryckt brådska mot sitt näs. Han ropade åt honom att skynda tillbaka, medan det ännu var tid, ty vattnet hade stigit otroligt efter de sista regnen. Det log Olof-Gabriel åt som ett maktlöst hån och svarade icke.
Vid bondgården var det ännu en underlig stillhet och lugn efter dödens närhet som icke passade i hans sinnesstämning. Magnil tycktes honom också förändrad. Det var som om hon på dessa få dagar fått ett annat sätt och annan hållning. Det mjuka i hennes väsen var bortlagdt, liksom de små finheterna i prästgårdsdräkten med krusadt förklädesband och spännen i skorna. Hon bar nu helt och hållet en bondflickas kläder, och en viss stel stolthet i hållningen. Men vackrare än någonsin var hon, lång och smidig, och ehuru hennes ansikte blifvit allvarligare, talade hälsan och styrkan i hennes rörelser nästan glädtigare än förr. Hon blickade med hufvudet lyftadt och ögonen lugna, som om det hon talade om låg långt borta och i sin helhet öfverskådadt. Hon hälsade på honom på samma sätt.
De stannade icke i gårdens närhet, ty där måste det hållas tyst utan alla öfverflödiga ord, och så togo de stigen ned åt Gedungsfallet.
Det var ännu väldigare än vanligt. En oerhörd vattenmängd ur den svällda sjön rusade ned för forsens trånga ränna. Vågorna kappades i ett slags raseri att hinna först, reste sig mot hvarann, genomfraggade af bubblor och skum, hoppade upp på hvarandras ryggar som ett koppel af galna och ursinniga hundar i en hetsjakt. Ibland lyfte de sig och togo språng med fantastiska, sönderslitna och växlande former af svartgrönt och hvitt. De branta stränderna lågo i skugga, och deras höga af fukt svartnade stammar, som reste sig uppför markens sluttning, liknade en spetsgård, där något drefs fram mot döden. Det var nästan hemskt att se dem så orörliga.
Nära fallet låg en kvarn på en liten platå. Hjulen och stenarna surrade och slogo, och, trots larmet omkring, gjorde sig ljudet förnimbart genom sin regelbundenhet, som om där klappade en lefvande puls. Det var upplifvande och muntert att höra här. Mjölnaren stod på bron och skakade på hufvudet åt flodens häftighet, äfven i den lilla rännil, som ledde till hans lucka. Om det inte gällt ett brådskande arbete, att mala till Jon Esbjörnsons grafgille, skulle han stängt af för länge sen, ty det såg hotande ut.
Nedanför kastade sig hela den kokande massan utför branten. Den var knappt stoff längre, bara rytande vildhet, bara vilja, som icke kände sig själf och trodde sig fri, bara dån och dofva röster. Som ett lefvande väsen med bakbundna händer tog det dödssprånget. Skummet fladdrade efter det och lyftes som svallande hår. Det hvita glimtet var som glimt ur dårars och blindas blick. En sekund ännu af ofattlig sönderslitenhet, af ångest utan gräns, där stod det åter upp, ett spöke ur det dödas värld, en hemsk storhet utan namn. Och ofvanför det i dallringen af de låga solstrålarna, som just nådde att glimma ännu i trädens toppar, hvälfde sig regnbågen, klar och stilla, och bergen lågo stilla med sina drypande och mörka skogar.
Hur skönt och stort det var, kunde den unge naturdyrkaren knappt känna något för det, annat än en rysning öfver dess vildhet. Det var alltför olikt allt hvad han stämt sitt sinne till, alltför främmande för människors väsen. Hvarför hade de gått hit? Här var icke platsen att tala. Om tankarna hade kunnat forma sig till ord, skulle dånet ha öfverröstat dem. Nu kunde de bara famla ikring. Detta var alltså slutet på deras ljusa sjö, där de svärmat kring i sommarnatten och drömt om lycka och lek, detta var djupet, de glidit fram öfver och målet, mot hvilket allt lefvandes flöde rann. Det lättaste af allt det lätta skummet, det sprödaste af alla de spröda bubblorna, det var hvad de fäst sitt hopp och sin varelse vid. I evigheters evighet fortgick det som nu; hjärtat kyldes, hufvudet domnade mot sömn. All den vilja och åtrå som gör, att en själ känner sig stå i trotsig kraft som ett fast sammanslutet ting, öfverlägset all den mångfald som påverkar det, den sjönk samman här och ville lösas upp och glida med strömmen.
Han såg på Magnil som strök håret ur sin fuktiga panna. Lockarna slätades ut, och ansiktet blef äldre, ögonen hårda och lugna. Han drog henne häftigt till sig för att rifva henne därifrån, omsluta henne och sig själf med trollmakten af hopp och ömhet. Men hon sköt honom tillbaka och lyssnade med förvåning i hvart drag. Äfven han kände, att något förändrats. Ett ljud var borta, en puls var stannad, och bruset, ännu starkt och öfverväldigande, hade en annan och svagare ton än nyss.
De sågo uppåt mot den lilla kvarnen. Ja visst, därifrån var det förändringen kom. Mjölnaren stod ännu på bron och stirrade uppåt strömmen med lamslagen häpnad i sin hållning. Hjulet hade stannat, ehuru intet fel syntes på det, och dammluckan var öppen. Det hade stannat af sig själf.
Det var ju icke mycket som passerat, det var bara, att ett litet verk af mänsklig beräkning plötsligt svikit, i allt detta måttlösa hade en liten fattig stämma blifvit stum. Men i denna småsak låg det oförklarliga, och det växte och fyllde allt; tanken stannade af liksom kvarnen. Hvad var det som hade händt, och hvad var det som hände allt fortfarande?
Strömmens vågor voro icke längre hvita och sjudande och sträcktes ej åt samma håll. Höga och oroligt plaskande, stötte de samman, som om jorden plötsligt gett sig till att vagga, och tyngden icke visste sin väg. Men marken var stilla, träden stodo stilla och andlösa, i vattnet var all den förändring som fanns. Luften låg lika klar som nyss, regnbågen lyste öfver fallets skum. Med ens måtte det ha gått en sky för solen, ty färgglansen var borta! Nej, strålarna lekte likadant på trädtopparna, det var vattenstänket som dragit sig undan — oförklarligt var det allt. Plötsligt blef älfvens dån nedanför stupet som ett döende skrik och var tyst, och i tystnaden stod en namnlös skräck. Fallet fanns icke längre till, klippväggen, som intet människoöga betraktat, låg bar och mörk i silande dropp.
Det var ofattligt, och dock hade deras ögon bevittnat det. Evigheten hade slut som allting annat och stod stilla, skaparordet var dödt, tiden gick bakåt, bergen skulle välta sig och floderna rinna mot sina källor.
Se, se, de gjorde det redan! Just vid stupet var en tröskel i klippan; strömmen drog sig undan därifrån, uppför loppet, tillbaka mot sjön och sitt ursprung. Och lika ljust och klart låg solskenet genom luften, lika stilla stodo skogar och berg.
På några ögonblick hade allt detta tilldragit sig. Hjärtats slag hade mattats, men ej hunnit stanna förr än det redan var skedt. Nu låg tystnaden stor öfver dem, obegriplig, hemskare än dånet nyss, förnimbar som ett ting, ett väsen.
Tätt bakom dem rörde sig en man, som de icke sett förut. Det var som om allt dunklet därinne tagit kropp i hans gestalt. Han hade kastat en bössa i ett snår och trampade med en dåres vilda och planlösa häftighet af och an. Mössan hade han också kastat, och hans hår var rödt och tofvigt som en björns. Ögonen lyste som en dåres. Det var Sven Olsson från Västerede. Magnil visste, att han brukade stryka ikring här, och kände igen honom. Han föll på knä och sträckte händerna mot skyn, han grät och bad: »Herre, förlåt oss! Håll inne med din rättvisa dom! Låt den icke falla på oss! Om du vill det, om det är din mening, gör din hämnd till min! Sänd hit älfven igen, om den också kommer i din vredes storm! Hvad ha de gjort af din skapelse, hur ha de vågat röra vid den?»
Inför den förrycktes hejdlöshet blef Magnil lugn och förstod hvad som skett.
»Det är Vild-Hussens ränna,» sade hon. »Han har ledt bort hela fallet. Han har sagt så ibland, ingen trodde, det var annat än skryt. Hvem kunde också ana det?»
Olof-Gabriel kände nästan rädsla. Inför det han bevittnat blef upphofsmannen öfvernaturlig. Leda bort floder, osynlig och fjärran ifrån! Peka på ett fall och säga stå, och det förintades! Hvem förmådde sådant?
»Den mannen är inte, hvad vi trott,» sade han. »Om han vill, hvad kan inte hända?»
Men Magnil log, för första gången den kvällen. »Ett kan han icke,» svarade hon. »Och detta, tror du det är för hans vilja att leda? Det slutar inte nu och inte här. Låt oss gå och se, hvad som händer på sjön!»
Och de skyndade sig utmed den nu så tysta strömmen, stego uppför en brant och hade synen fri för sig. Ingen af dem tänkte nu på sig själf och sitt, blott på det väldiga som tilldrog sig inför deras ögon. Det föll blott Olof-Gabriel in, att den färd, han börjat så gladt och förhoppningsfullt, tog ett underligt slut.