VIII.
Magnil hade räknat rätt, att hon skulle bli gärna mottagen i Lien. Gamle bonden, Jon Esbjörnson, låg för döden, och man var glad att få någon hjälp. Icke att han gjorde mycket besvär, han låg stilla och stirrade i taket och hade knappt flera behof nu, än när han var frisk. Men någon ville man ändå alltid ha sittandes i stugan på vakt, och på det viset kräfde utesysslorna lätt ett par nya händer.
Det gick jämnt och lugnt nedför med honom. När ett par dagar hade gått, sände man efter herr Daniel, och han kom och talade, som han skulle tala, och gjorde sina frågor, och den sjuke gaf sina svar. Han hade ingenting att ångra, en ärlig man hade han varit, han hade arbetat så länge det fanns kraft i honom till det, nu orkade han icke längre, nu kunde han så gärna gå. Han hade icke gjort någon orätt, så vidt han kunde minnas, han vände sig utåt och letade ängsligt i de närvarandes blickar. Först mot hustrun, men hon skakade vänligt på hufvudet.
Å nej, å nej! Unga hade de kommit samman, mycket lyckliga hade de varit då, hon mindes det nu så klart, fast hon icke tänkt på det på många år, kanske knappast sedan det skett. Möda hade de haft nog af, men det skulle ju så vara, och nu var alltsamman kärt för minnet.
Som hon såg på honom genom tårarna, blef för hennes gamla nötta ögon hela bädden liksom kringfluten af en ljus dimma, hvari hans ansikte lyste. Var det skenet från bröllopsståten för längese’n, var det alla de gångna årens tysta goda vilja, som dolts under knapphet och stränghet, men nu bröt fram? Å nej, nu såg hon, det var en liten tunn låga, som flyttade sig från hufvud till fötter, det var »Vården», som visar sig när någon dör. Det betydde också, att nu tändes det eviga ljuset i himmelen, och hon såg det lugn, tills hon ingenting mer kunde se.
Den döende vände sig mot sönerna. »Har jag varit en god far för er,» frågade hans ögon.
»Det har du varit,» svarade deras blick. »Du tuktade oss, när det behöfdes, du lärde oss arbeta från det vi voro små, själf gick du alltid först. Mark har du brutit, vi skola bryta den vidare, gård har du byggt, vi skola resa den högre, en man har du varit i nödår och blidår, vi äro också män.»
Hans blick gick bakom och förbi, som om den letat någon, men han mindes icke hvilken. Han måste hålla sig fast vid det närvarande, ty utom det tog oändligheten vid. Han gick till tjänarna, samma fråga, samma svar: »Du är oss ingenting skyldig.» Och alla sågo de det tunna och vandrande ljuset och visste, hvad det betydde.
Då vände han sig till prästen igen, och prästen läste för honom den långa bönen om dödligas brister och hopp. Han sade tydligt efter hvart ord. När det var slut, tog Herr Daniel afsked, ty honom som alla tycktes allting färdigt. »Det dröjer icke länge,» sade han, och han vinkade Magnil med sig utom dörren.
»Jag har tänkt det förr, Magnil, men starkare träder det för mig nu, att du blifvit beskylld med orätt. Du bör icke lasta skuld på oss, du bör komma igen. Du förgick dig också, och du borde tänka dig för.»
Men Magnil tackade honom blott. »Jag klagar på ingen,» sade hon, »men jag ångrar heller intet. Där var inte min plats.» Och därmed var ingenting vidare att säga.
När hon kom in, var det alldeles tyst i stugan, endast den sjuke skakades af häftiga rysningar som blefvo till en sakta kvidan. »Det är döden som går öfver hans graf,» tänkte alla, »det är det han känner. Den går och pröfvar och pröfvar rastlöst och så lägger den sig där och väntar på honom. Då blir det slut.» Ty som allting annat i världen ägde äfven döden sitt eviga väsen och sin mytiska tillvaro. Man kände nu icke mycket, ty man stod inför en afgjord sak, och det hade varit gagnlöst att tänka; man bara väntade. Man skulle också vara tyst för att icke skrämma Vården. Dörren gick upp, och där kom ännu en in. Det var Jon Esbjörnsons dotter. Hon var gift sedan långt tillbaka, mot hennes vilja hade det skett, ty hon hade hållit af en annan, men faderlig myndighet hade tvingat, och hon hade lydt. Det hade gått väl nog, som ofta sker, men hon hade något knäckt och trött i sitt väsen och log aldrig. Nu kom hon från sin gård, hon visste, att det var fara hemma, men icke hur nära den stod.
När hon såg dem alla så stilla och begrep, att det var slutet, trängde sig allt det som hållits tillbaka under åren fram i hennes minne. Lyckan, som hon trängtat efter, det fattiga hon fått i stället, den kufvade sorgen för längesen, fadern som hon hållit af, kampen att förlåta honom. Det blef icke till ett skrik, ty sådant var hon van att betvinga, men en vinslande jämmer, som från ett slaget djur.
Alla ryckte till och riktade blicken varnande och förebrående mot henne, men fast hennes läppar genast slöto sig stramt, var det för sent. Den döende hade vändt hufvudet utåt och sett henne och förstått, och nu kommo alla ihåg, hur han letat någon förgäfves nyss. Hans ögon sporde samma fråga som då, men ängsligare, osäkrare på svaret, och de fingo ej heller den blick de väntade tillbaka.
Och nu visste alla, att slutet icke skulle komma så snart. Det ljud, som sprungit ur hennes sårade inre, hade »brått Vården» och från och med nu var den osynlig där, och ville icke lyfta sig som flamma; dödskampen skulle bli lång och svår.
Hela natten och hela dagen och natten därpå låg Jon Esbjörnson likadan. Han kunde icke lefva, och han kunde icke dö. Dottern satt ständigt inne, och de andra gingo och kommo, som sysslorna tilläto. Det var ingen som förebrådde henne hennes oaktsamhet, men själf satt hon bara och tänkte därpå. Hon hade tagit ron från hans själ. Han hade varit lugn och nöjd, från det jordiska hade han vändt sig, sedan han vetat sig där ha fyllt det mått som kräfves af en man. Hvarför hade hon kommit dit med sin gråt öfver lycka, det som ingen hinner ändå, det som brinner med all längtan i människors blod? Han kunde icke tala sammanhängande, men af jagade blickar, af framstammade ord förstod hon, att han lefde om sitt lif igen, förvirradt som i en dröm, irrade på den jord, han trampat, byggde vidare på de planer han haft, slets mellan ovisshet och trefvan, som människors lott är. Det kunde icke få fortfara längre. När morgonen var nära, vände hon sig till den äldsta brodern. »Du måste ropa ut honom,» sade hon. »Det tar intet slut annars.»
Men han var ovillig. »Det vore som att ta lifvet af far,» sade han. »Det räknas icke heller för riktigt rätt och kristligt längre.»
Magnil kom henne till hjälp. »Han kan ju icke lefva, då är det hans rättighet att få dö. Här inne är det rastlöst af allt hvad trångt och smått människorna ha. Kalla honom ditut, där får han lugnet igen.»
Då kastade sonen en sista lång blick på sin far, såg hans nötta och trötta händer famla på täcket, hans ögon stirra, och hans läppar röra sig. »Farväl,» sade han, men den sjukes hörsel tycktes ej uppfatta något, och hans medvetande var långt borta bland flydda ting som ej mer kunde göras om. Då vände sig den unga och gick, och alla hörde, hur han tungt klef uppför stegen i förstugan, hur han trampade öfver dem och trefvade sig fram till luckan på taket.
När han fick upp den, och hufvudet ut i det fria, stod han länge tyst och bara såg på den kända trakten. Det var, som om han nu först fått ögonen öppna och förstod, hvad den varit för dem alla. Allting låg mycket ljust men blekt i det kyliga draget, som går före solens uppgång. Där syntes icke en strimma i nordost ännu, men en glasaktig klarhet, i hvilken de matta stjärnorna glimmade fram som små hvita lågor, just innan de skulle slockna. Skogshöjden låg nära gården, ty långsamt gick det att fälla träden undan och röja sten och göra fält, fast släkt efter släkt lagt ned sina armars kraft på det, och äfven den siste därnere under honom hade gjort sitt. Just nu steg röken tunn och blå från svedjemarken, som han ställt med innan han sjuknade, och drog sakta nedåt sjön, som om den ännu häftade vid jorden. Därnere lågo lindorna i sin fina grönska, och korntegarna med sina bredare strån gåfvo djupare färg, och vattnet låg vidt och blankt som en spegel. Ditåt var allting färdigt, där var jorden som människorna beredt den, vänlig och leende, där var allting vackert. Han kunde se mycket långt, tvärs öfver sjön. Allt var bragt närmare i stillheten, men ur ingen stugas skorsten steg den lättaste strimma, icke en eldstads brasa lyste ur ett fönster, allting sof och var tyst. Blott forsdraget sorlade som ständigt annars, där strandens krök skymde det, och längre bort steg fallets entoniga och eviga brus om evig förgängelse och förnyelse.
Han kom ihåg i hvilket ärende han stod där, och kväfvande sin stämmas skälfning, samlande alla sina krafter, ropade han ut mot den sofvande jorden och sjön sin fars namn: Jon Esbjörnson. Han kände icke igen sin egen röst, han hade aldrig hört ett sådant rop förr. Vidt och långt sväfvade det ut, det susade genom skogens toppar, det skalf i röken och i lindornas daggiga strån, det gled öfver sjön, det studsade från stränder och blåa höjder och bars tillbaka mot honom, men ej försvagadt i ekot, bara genomträngdt af dess köld, högtidligt och starkt, med hvar stafvelse tydlig: Jon Esbjörnson.
Därnere i stugan reste sig den döende på armbågen med blicken klar och till och med orden vända tillbaka på hans läppar.
»Man kallar på mig,» sade han. »Jag måste dit ut. Jag har legat länge nog, och arbetet brådskar. Visst var det mig, man kallade!»
Och han höll sig så, lyssnande med hvar min i sitt ansiktes stora och bleka drag. Ingen svarade, ingen sprang fram mot honom, ty man fick icke störa detta, det var icke för lefvande att blanda sig i.
Ännu en gång ropade sonen, men nu hörde han icke alls sin egen röst, endast genljudet, som rullade tillbaka, ännu större, kallare och underligare än förut. Hans ögon sprungo i gråt, och han stod där stel, hänförd, lyftad öfver sig själf och människors tankar och ord, utan att se någonting.
Och i stugan trängde ropet in från alla håll, uppifrån luften med sin bleka klarhet, bortifrån skogens mörker, djupt ur jorden: Jon Esbjörnson.
Den döende ryckte till, och tusen tankar tycktes klarna i hans inre. Nu visste han hvarifrån det kom, nu förstod han allt. Från de fält han plöjt, och den mark han brutit, från ödemarkerna, där hans yxa klungit hårdt i vinterköld mot frusen ved, från sjön, där han fiskat och färdats och snart skulle glida fram i stumhet på sin sista väg till kyrkan, från alla håll där han left med sin mannagärning och mannavilja, ropade det efter honom: »du hör hit, du är med i oss, du har verkat slut, här är hvilan och sömnen.» Hans allvarliga ansikte, som sällan lett, fick nu en min likt det barns som sjunker i ro med glädje mot helgdagsmorgonen. När ropet ljöd för tredje gången, föll han, innan det ännu var slut, tillbaka mot kudden.
När sonen kom ned och stod frågande men lugn igen i dörren, voro alla samlade kring det som varit hans far. Man slätade hans bädd, och ordnade hans händer och lade psalmbok och sax under dem för att nu också skydda honom, tills klockorna skulle ringa och ta honom under mäktigare hägn.
»Nu är han all,» sade dottern, ty ordet död, det fick icke nämnas. Och med den blandning af kristen tro och ännu uråldrigare, ännu djupare och dunklare föreställningar, som fyllde dem inför döden, förstodo de med detta uttryck, både att nu var det ljuset tändt för honom, som senast sågs lysa till och försvinna vid hans bädd, och också, att nu var han med i alla de röster som ropat på honom, i allt lefvande lif på hans jord.
Och de föllo på knä och bådo för honom i denna tankeströmning och tackade för hans lif och för hans död, som släkten bakom släkten förut gjort det, när människosjälar flyktat tillbaka till sin hemlighetsfulla källa.
En man af gammal stam, låg Jon Esbjörnson, mätt och nöjd af år, medan dagern grydde öfver hans gamla, karga, kräfvande, ständigt växlande och ständigt samma, alltid kära och skattade värld.