XII.
En morgon tvättade, kammade och rakade sig Vild-Hussen med mer än vanlig omsorg, ty afgörandets stund var inne, och han skulle företaga sin färd. Sina bästa kläder tog han upp ur kistan, där de legat obegagnade under tre år, liksom alla de finare sidor af mänskligt lif, hvilka han en gång tillägnat sig och låtit förfalla i glömska af brist på användning för dem. Det var med oro han nu granskade dem, och han fann många brister.
Både rockan och knäbyxarna hade fått liggsår af sin långa instängdhet, de luddade sig i kanterna, och en och annan mal fladdrade ut ifrån dem som ett tydligt intyg om hur glansen gått. Sidenvästens blommor hade gulnat liksom all annan förgängelse om hösten, strumporna behöfde stoppas, och skorna voro spruckna af brist på smörja. Själf hade han också nötts af årens vedermödor och missräkningar, det kunde han se i sin lilla spegelbit, som på närmare håll var ärlig nog, men nekade sig till helhetsintryck, hur långt undan man än höll den.
Han behandlade allt med vemodig respekt, ty det hade ändå varit otadligt en gång, och botade bristerna med ömhet. Plaggen borstade han omsorgsfullt och höll dem öfver ångan af grötgrytan i köket, för att ta ut vecken. Lädret gned han noga in med osaltadt smör, och äfven sitt hår gaf han en ringa tillsats af samma slag, efter han icke hade någon pomada. Värst var det med hatten, som blifvit ett sorgligt formlöst, tillplattadt ting, sedan den sist satt på hans hufvud, men äfven den blef genom tålamod betydligt bättre, och resten fick ersättas af den käckhet, hvarmed den bars. I alla fall hade han gjort hvad han kunnat, och mer borde ingen begära.
När han var färdig, spände han om sig en värja, som han vid någon af höjdpunkterna i sin växlande bana förskaffat sig, och trädde ut i köket till de andra, för att se, hvad verkan han gjorde.
Framgången var fullständig, och ehuru han aldrig förr känt en sådan leda och ringaktning för sin omgifnings tarflighet som nu, kände han sig ändå uppmuntrad af den beundran som mållös stirrade i allas blickar. I synnerhet barnen blefvo glada som om de fått något själfva af att bara se på honom, det var tydligt att åtminstone där i trakten aldrig förekommit något så grant. I och för sig betydde det icke så mycket, ty bygdens helgdagsdräkt, blårock, strigbyxor, stuttstrumpor och näfverskor, var enkel nog, men häpnaden visade också, att man var långt ifrån hvarje jämförelse med dem. Han spände alltså ut bröstet i sinnesro, medan han fann tillfälle att gå rundt om för att visa sig från alla sidor och frikostigt ge så mycket ögonfägnad som möjligt.
»Hvart skall Hussen ta vägen,» frågade bondmor. »Han tänker sig väl aldrig ut och fria heller?»
Vild-Hussen log, utan att låta några fördystrande minnen väckas.
»Kanske det också,» svarade han, »så där i förbifarten åtminstone. Tror mor, att man skulle svara nej åt mig då?»
Det hade hon mycket svårt att föreställa sig, om hon dömde bara efter ögonen. Ståt var alltid ståt och värdt mycket, men karlen var ändå hufvudsaken, och denne förstod hon sig aldrig riktigt på. »Det är nog svårt att veta det,» utlät hon sig försiktigt, »det beror på, om man kommer i rätt stund.»
Och Vild-Hussen blef icke förolämpad öfver tviflet och ännu mindre nedslagen. »Det gör nog så. Man måste sätta sig i respekt först, annars går det galet. Förresten är det inte därför jag ståtar, jag har längre och viktigare färd än så. Jag tänker hälsa på kungen.»
Han njöt af den öfverraskning, han väckt. Det ordet gjorde bättre tjänst än någon olja att ge glans åt hans förlegade prakt, och nu fann han den själf rätt försvarlig. Till och med husbonden visade, att han icke var okänslig för den. »Det är lång väg till den herren,» sade han och förlorade sig i tankar på den. Det tycktes honom han måste sitta någonstans i fjärran på ett högt, högt berg, och han kände ännu djupare bekymren och fattigdomen omkring sig. »Det är lång väg dit.»
»Så det nöter på finheten menar du. Därför väljer jag också en annan led än den vanliga, ty man bör inte vara dammig där. För kungen är ingenting godt nog; man tar hvad man har. Hatten är det mest bekymmer med, men därborta hålles den alltid under armen. Med armbågen krökt, så här!» Och han gjorde så och gick fram och tillbaka i stugan med afmätta danssteg, för att öfva sig till audiensen och visa, hvilken hofman han redan var. Barnen höllo på att glida af bänken i stelryggad respekt, och pigan blygdes för att hon låtit kurtisera sig af en dylik man. Kattungen trodde det var fråga om lek och kilade fram. Vild-Hussen var segerviss och lycklig.
»Hm, hm, man finner på så mycket. Och hvad skulle du göra hos kungen?»
»Bara tala om för honom, hvad som händt, och hur man gnäller öfver det här. Då skickar han mästerman hit och kurerar er alla för hufvudbry. Ha, ha, tror du inte det blir mellan oss, hvad vi två säger åt hvarandra?»
Han brann af otålighet att få säga det redan nu och slå med häpnad öfver sitt lugn, och sin djärfhet. Denna stund stod för honom jämnt i alla enskildheter. Han skulle visa, hvad han var för en man, och hvad han kunde uträtta, lägga fram sina tusen idéer, som kväfde honom, skaka af sig allt som hittills bundit, yppa hur man misskänt honom och handterat honom hårdt, vinna fullständig upprättelse och seger. Men bonden afstod från att ens föreställa sig ett möte mellan sådana män, ty han kände sin plats och sin fattningsgåfva.
»Och hvad är det för ny väg, det är frågan om?»
Vild-Hussen stannade och hans lustiga fåfänga gled af honom. Hans ögon lyste icke blott af den vanliga lifliga slugheten, men af en ny flamma, upphetsad, orolig och obestämbar, halft förryckt i sitt mod.
»Nedför älfven i båt, så lång den är, hela vägen ända till hafvet, kanske längre.»
Det gaf ett ryck i åhörarna. Detta förstodo de, och de glömde allt det andra.
»Det tänker du väl inte på? Den bär mot döden, den vägen, och har alltid gjort det. Ingen har ens försökt den, ingen har tänkt på den.»
»Just därför gör jag det. Det är inte heller den gamla älfven det gäller. Nu är alla holmar borta, alla forsar undanröjda. Det gjorde den stora floden, det har I väl alla hört? Nu är det bar och jämn väg. Det har ingen tänkt på ännu, ty ingen tänker mer än jag. Det har man inte reda på därnere, man har bara hört om några båtar och bodar som slagits sönder. Att en hel bygd blifvit öppnad, det förändrar saken litet, det skall jag visa, så att ingen kan neka till det. Jag har tagit reda på allt och vet hvad jag gör.»
»Men Svarthällsforsen är kvar. Troligen flera än den.»
»Kvar ja, älfven är också kvar, annars ginge det inte. Men allt är tamt nu, allt är förändradt.»
De varnade honom ändå, men han ville icke höra på dem. Tanken hade så bitit sig fast i honom, att han icke kunde lyssna till annat. Hans säkerhet gjorde dem äfven villrådiga, ty hvad hade han icke hittills visat sig förmå!
Men där han gick omkring och bestyrde sina sista tillrustningar, pratande, skrattande och full af hopp och djärfva påhitt, kände de medlidande med honom. Hvad var det för oro som jäktade honom jämt, hvarför var han olika alla andra? Det var som om älfvens vildhet farit i honom. Kring den hade hans tankar alltid sysslat, han kunde icke lämna den, och nu drogs han bort med den.
När han tog afsked, var det breda ärliga handslag han fick och ärliga tunga blickar med förlåtelse för allt hvad han dragit öfver dem. Ingen tänkte annat än på honom. Han kände sig mot sin vilja litet rörd däraf.
»Nå, skall jag inte hälsa kungen ifrån er? Är det ingenting I behöfver?»
»Säg honom, att vi ha det svårt och få det värre. Hjälp lär väl ingen ge oss, om vi inte själfva ta i. Vi skall också göra vårt bästa, och vill han så tänka på oss, så blir det väl välsignelse till slut.»
»Det låter ju, som var det själfva Gud fader, I hälsade till!»
»Om så blir, så säg honom detsamma.»
I denna aflägsna trakt hade man ännu kvar känslan för kung och öfverhet som ett nästan religiöst begrepp, »kronan», var som fjärde personen i gudomen. Man såg mot dem allesamman lika enkelt barnsligt och undergifvet.
Vild-Hussen ryste till för det dystra förebudet och hela detta opåkallade allvar, men skakade det genast af sig.
»Åt era barn skall jag ha socker och grannlåt med tillbaka,» sade han, »allt hvad I nånsin önskar. Åt alla skall jag ha något med, lita på mig. Här skall bli andra tider, när jag kommer igen.»
Och han satte sin gamla hatt på hufvudet och gick med en munter kraftmedvetenhet i rörelsen, som spände alla sömmarna i hans bräckliga kläder. Man såg långt efter honom och kände det tomt och underligt, ehuru man visst icke varit glad att ha honom där.
Han gick ned mot älfven, satte öfver de ännu gula och strida vågorna med raska vändningar och klättrade uppför sandbranten. Han skulle till Lien för att träffa Magnil och säga henne några ord, innan han for.
Vägen tog han öfver dalen, där förr Gedungsfallet brutit fram. Ingen hade gått där ännu, fast där var alldeles torrt, ingen hade tänkt, att det kunde vara möjligt. Rädslan från det föregående hängde ännu kvar där. Det såg också underligt ut. Ännu djupare var nu hålvägen, skuggan från branterna fyllde den liksom med ett lätt stoff, kölden satt ännu kvar i marken. När han gick där, var det som om älfven ännu flutit öfver hans hufvud och stängde honom från dagens värld. Där var så tyst, att genljuden efter fotstegen fingo en nästan hotfull styrka och brötos samman mot hörseln som spökande larm ur det förgångna. På bergväggen stirrade sällsamma väsen emot honom; det var gropar och linjer, dem tusen års floder nött in i stenen, och som nu nåddes af ljuset och fingo form af fantasien till hotfulla och jättelika gestalter. Det var skuggorna efter det lif han dödat. Man fick se sig för hur man gick, ty klippbäddarna voro blankslipade som is, och midt i dem öppnade sig jättegrytor, dem snurrade stenar svarfvat djupa som brunnar, och där var det ännu vatten. Vild-Hussen såg sig nyfiket kring på allt och tänkte på, hur han först stått inför det fallet. Då svällde det af makt och styrka och öfverdöfvade hvar röst, och nu var alltsammans sten och död och tystnad. Men han dröjde där icke längre än han behöfde, ty stillheten var hemsk.
Magnil såg honom komma långt ifrån och förvånades åt den främmande uppenbarelsen. När hon kände igen honom, höll hon upp med det hon hade för händer och mötte honom med en hård och spefull dragning på munnen.
»Kommer I därifrån?» sade hon. »Jag trodde, det var forskarlen, som måst ge sig till betjänt för att lefva. I har fått det nu, som I ville. Finner I behag i det?»
Vild-Hussen blef litet nedslagen öfver att hans ståt gjorde så ringa effekt, och tog försiktigtvis af sig hatten. Han stod som han öfvat sig att stå inför kungen, själfmedveten men ödmjuk, spejande och slug.
»Mycket,» svarade han, »här är nu en god del gjordt, men ännu inte nog. Det är litet bart, men när här blir plöjdt och sått, blir det nog bra. Det skall komma i sinom tid.»
»Och I skall göra det, I skall skörda? Hur ser I ut?»
Hennes förakt smittade honom själf, och han kände sig nästan löjlig inför henne, där hon stod i sin bonddräkt och sina näfverskor, trampande så fast i marken, som om hon vuxit ur dem.
»Bah» — han skakade intrycket ifrån sig — »jag ser, att du inte förstår dig på, hvad som är fint. Du får vänja dig vid det. Det är inte för dig, jag har klädt mig så här.»
»Och hvad har I kommit för?»
»I samma ärende som sist. Jag vände mig åt orätt håll då. Jag kände inte dig, och du kände inte mig, men nu bör den saken vara klar. Jag har hållit hvad jag lofvat, och mer än det, jag tänker göra så ännu. Du vill ställa oss som fiender, men jag har inga sådana, jag kufvar dem. Du säger nej fortfarande, det kan jag se, och jag tycker inte illa om det. Du kan inte mena det så fast längre, och med tiden måste det bli ja. Jag har nu satt mitt kort på det, och efter jag skulle göra en liten resa, ville jag göra klart mellan oss. Jag tänkte också, att du kanske hade fått ögonen öppna nu, men det tycks ta tid.»
»I skall fara, säger I. Och hvart?»
»Till Stockholm, till kungen. Man talar nu bara om mig i hela Sveriges rike, och då vill jag vara med. Jag öfverger ingenting, var du lugn. Mina papper, dem har jag här» — och han slog sig på bröstet. »Du tänkte på dem, du, när ingen annan gjorde det, och det tyckte jag bra om. Nu är de värda mera. Du frågar inte, hvad jag tänker ta för väg?»
»Nej, våra har I förstört. I får väl hålla tillgodo med dem nu.»
»Aldrig jag. Jag gör mina vägar själf. Nedför älfven bär det, i en sträcka, ända till hafvet.»
Hon måste se på honom. Hans ögon flammade af en underlig eld, som förtog deras vanliga, hatade uttryck. Det var våghalsigt mod i dem nu, midt i fåfängan och skrytet, och en vild kraft. Hon kunde lida dem bättre, än hon någonsin gjort, och för första gången kände hon för honom något liknande medömkan. Men hon stelnade igen, när hon såg sig kring på den döda sjön och sin härjade värld.
»I väljer själf era vägar, och hvart de leder, vet ingen af oss.»
»Och när jag kommer tillbaka, Magnil, och har fått allt som jag sträfvat för … Tro du mig, det har kostat, det är hårdt att vinna något. Men hvad gör det, när jag kommer tillbaka, när jag har det. Och då, är jag då en man att säga nej till?»
Hon svarade icke, emedan det ju allt fortfarande var öfverflödigt, men hennes blick gled förbi honom och stannade allvarlig, som om hon sett mot något öfvernaturligt inne i framtiden. Han rördes af den oväntade mildheten i hennes uttryck och tänkte nu äfven på henne.
»Jag har gjort dig sorg och skada, men det måste jag. Någon annans fick du inte bli, du passar bara för mig. Du skall bli som en drottning här, och allt skall bli vårt.»
Hon flyttade blicken mot honom själf.
»Ja, vackert har I gjort det omkring mig, fattigt var här, nu är det värre, men ett är sig likt. För er blir här ingenting, I må räkna så mycket I vill. Annat har vi vuxit upp till och lärt, ingen har här räckt handen efter andras i lystnad och snikenhet. Hvad har I att göra med oss? Hvarför kom I hit med era begär och er oro? I vill göra oss alla likadana, men det skall inte lyckas. Se till, hvad som är kvar till slut efter allt hvad I famlat efter, och far den väg I valt!»
»Så, så, du är ond ännu. Ja, jag skulle bara säga farväl och får väl se tiden an.» Och han nickade, oförtrutet som vanligt, satte hatten på hufvudet och gick. Magnil stod och såg efter honom, allvarlig och tankfull, men allt som han kom längre bort iakttog hon bara, hur löjlig och liten, han tedde sig i sin nötta ståt, och log hårdt åt honom. Och hon vände sig bort mot sina skogar som stodo orörda af all förändring, väldiga och tunga som alltid, och gick till sitt arbete.
Litet senare kom Olof-Gabriel med lätta steg och en befriad, öm, käck och glänsande blick.
Han hade tänkt mycket dessa dagar med all den tryckande oron omkring sig; han kunde icke stanna längre och icke heller öfverge Magnil. Alltså måste hon följa efter honom och bli hans. Hvad hon invändt förr måste bara ha varit tomma ord, ty de älskade ju hvarann och var unga — hvad kunde då stå i vägen för dem? Ingenting alls. Sådant slutade aldrig på mer än två sätt. Antingen en poetisk och tragisk upplösning, lockande nog i all allmänhet, men gudskelof icke att befara här, eller också lyckan och bröllopet. Han var en man och visste hvad han ville. Hans far, som öfvervann alla svårigheter så lätt som man stryker en begagnad prästkrage fin igen, skulle åtaga sig henne, böja, blöta och stärka henne, så att hon passade för sitt nya stånd. Hon skulle bli ännu vackrare så, vekare och ömmare än nu. Under tiden skulle han arbeta med hittills osedd kraft för att få en ställning. Naturligtvis skulle han ingenting uppge af sina orubbliga meningar om samhälle och skapelse, men han skulle finna, att bästa sättet att verka för dem var att taga plats inom sagda samhälle. För att styra en båt måste man sitta i den och något så när bekvämt till. Han sade henne allt detta i mycket muntra och modiga ordalag, alldeles som han kände det, men utan att lägga vidare vikt på hvad å hennes sida var att göra, ty det kunde komma omärkligt och af sig själf.
Hon hörde honom till slut, eller tycktes åtminstone göra det, med en ljus och leende min alldeles som förut under deras samlif på sjön. Men hennes svar kom underligt i ton och ord.
»Du har alltså inte farit? Du dröjer här ännu?»
»Ja visst. Skulle jag fara utan dig och utan ens ett afsked? Hvad tänker du på?»
»Jag tog ju afsked en gång. Från alltsamman.» Och när han icke förstod, fortsatte hon in på annat. »Vild-Hussen har sagt afsked han.»
»Har han farit? Hvarför talar du om honom! Hvad sade du honom?»
»Ingenting. Han hade ju fått sitt svar. Han är borta nu.»
»Hvart for han?»
»Till Stockholm, sade han. Han skulle söka kungen, han skulle göra stordåd igen. Han pratade och pratade. Det gör detsamma hvad. Han kommer aldrig tillbaka, men det visste icke han.»
»Hvad menar du? Hur kan du tala så hemskt?»
»Han tog vägen nedför älfven. Galen är han. Du minns den andra dåren, när Gedungsen dog, Sven Olsson med bössan. Han håller vakt vid Västerede, har fått det i sitt hufvud. Vild-Hussen slipper nog inte lefvande förbi.»
»Och det sade du honom inte? Magnil, hur skall jag förstå dig?»
»Du har nog inte gjort det. Därför kommer du hit igen. Du skulle nu sparat dig det. Hvad rör det mig, hvad som händer honom, det har han dragit öfver sig. Det blir ingen skada skedd.»
Olof stirrade på henne, hans ord och tankar nyss hvirflade förbi i minnet. Han tänkte på sin far och världen därnere, på Magnil i nettelduksklädning och frisyr bland hvita får. Nu såg han henne för sig, vacker och hård i sin grofva dräkt med något af isens skärpa i de ljusa ögonen, blåa som deras sjö hade varit, med blicken långt förbi honom öfver de mörka skogarnas linjer, stark och stolt som hennes egna berg. Han kunde icke förlika de två, kunde ingenting tänka längre. Hon fortsatte, lika oberörd.
»Kommer han också där förbi, så tar älfven honom. En dåre är han, det har förryckt hans hufvud, att hans ofog lyckades här, nu tror han sig kunna mäta sig med allt. Som en eländig narr stod han här, sniken och blind. Han vill härska öfver detta,» — och hon såg sig kring och andades luften i lugna drag, hela hennes gestalt växte — »han får se, hur det lyckas i forsens armar.»
»Men Magnil, det är ju en synd, stor synd.»
»Du tror så. Du talar om våld och orätt i världen. Var du lugn, den har hårdt att sätta mot hårdt, den är stark och vild nog. Du skulle ha lyssnat till forsen här. Du får nog inte mycket gjordt du, och kanske passar det dig bäst som det är. Förstår du nu, att jag intet nytt svar behöfver ge dig? Hit hör jag, gå dit där du hör!»
Olof-Gabriel förstod henne nu. Allt hvad hon sagt från första början fick sin tydning, de två hade ingenting att göra med hvarann. Han fann henne vackrare än någonsin, och tårarna stodo honom i ögonen öfver att detta var afskedet, men han kände, att det måste vara så. De voro skapade af olika stoff, hela tidrymder lågo emellan dem. Han kunde icke göra klart för sig, hvem af de två, som hade orätt, ehuru det borde vara tydligt nog, ty hon stod så lugn inför honom, att hans omdöme vacklade. Hela hans inre var bara ett virrvarr af tvekan, vekhet och bräcklighet. Han nästan skrämdes af det vilda skogslandet omkring dem med dess dunkel från urgamla tider och lätta, skarpa luft, genom hvilken det fjärran och forntida låg i klar och bestämd oföränderlighet, och han längtade från det främmande till sitt. Så skiljdes de åt för samma nödvändighetens tryck, som alltid legat som en aning omkring dem. Magnil fortsatte sina sysslor, som om ingenting händt henne.