XIII.

När Vild-Hussen kom till mötesplatsen med sina två följeslagare och yppade för dem, hvad färden gällde, ryggade de tillbaka och ville icke lofva sitt bistånd. De hade hittills trott, att det bara var frågan om att pröfva det nya älfloppets farbarhet. Det kunde de vara med om, ty ehuru äfven ett sådant försök syntes vådligt nog, var det däri för vant folk så mycken lockelse, att de gärna riskerade sina lif på kuppen. Men lek var lek, och där skulle finnas förnuftig gräns för den. Ned till de stora forsarna, som redan i urminnes tider kräft sina offer och gett tydlig varning, hade de icke alls lust att utsträcka den.

»Bah, jag får dem nog med mig, bara vi börjat,» tänkte Vild-Hussen. »De förstår inte, hvad jag säger, att allt är förändradt nu, men de får väl själfva se. Vi talas vid vidare sedan,» sade han otåligt, »sätt nu i gång!» Och han tog sin stake i handen och ställde sig i stäfven; de andra fingo sköta den egentliga styrningen. Det gick undan, ty bädden var icke helt urgräfd, och sluttningen ännu ansenlig. Man sköt fram som pilen i den glatta rännan, och det gällde bara att hålla sig rätt i loppet. Hvilken färd det var! Stränderna hvirflade förbi, hvart ögonblick var fylldt af lif och fick ett omätligt värde genom faran. Hvar muskel stod spänd och färdig att förrätta sin tjänst, ögat skarpt och snabbt mot tusen försåt, som knappt skymtades, innan de voro hotande nära. Det var att vara till! När han såg sig om, mötte han kamraternas ansikten, lysande förnöjdt och barnsligt i samma yra. I deras annars tröga och tunga lif var sådant som detta festen; de hade glömt allt bekymmer och allt groll mot honom, de kände sig som skogens jagade och oupphinneliga väsen, lodjuret, kvickögdt och vildt, som svingar från träd till träd, utan att famla i ett enda grepp. »Visst får jag dem med,» tänkte han, »här är ju inte ens någon fara.» Älfven låg munter i det bländande solskenet, och dess grumliga och mörka färg var dold under glansen, allt var lyckligt och han var på väg mot lyckan, han kände icke längre hur eller hvar, bara att så här skulle det fortfara i timmar.

Någonting hvisslade förbi hans hufvud, och i detsamma slog en underlig skräll fram mot honom, och drog med sig ett dån af återljud från alla håll, som om de väntat och hvilat, och nu ramlade vid att ett stöd ryckts undan. Han förstod ingenting, men följeslagarna stirrade mot en punkt på Västerede-stranden, där ett litet blått moln steg upp och förtunnades i solen. »Någon sköt på oss,» sade de. »Det var nog Sven Olsson, stackarn. Orätt var det i alla fall,» tillade de saktmodigt.

Vild-Hussen kom ihåg det hat, han väckt emot sig, och nu gjorde det honom ondt.

»Oss tar ingen i flykten,» skrattade han, »och innan han hunnit ladda om, är det för sent. Men man skall få ångra det där en gång.» Och han stirrade framåt med ett mörkt och trött uttryck. Ingenting fick vara gladt här i världen, aldrig fick man glömma något. Det var som om det lilla molnet bredt skugga öfverallt.

Han väcktes af att roddarna brådskande svängde in mot stranden, han måttade med staken, för att hejda det, och ramlade vid stöten mot land. Han reste sig mot dem i ursinne. »Hvad nu, hvad tar I er till? Nedför, nedför hela vägen! Fram mot målet. Han I icke förstått?»

Men de pekade bara. »Den vägen far ingen af oss, och ingen annan heller. Se själf!» Han blickade ditåt. Framför dem låg Svarthällsforsen, lång och oöfverskådlig, ingenting hade den mist i häftighet, ty där var klippgrund. Den tycktes ännu vildare än förr med skogen bortrifven, så höga stränderna voro, och berget i långa mörka skikt och floar, naket och hårdt. I djupet kokade älfven, svart och gulskummig, icke en solstråle hann dit ned. Det var döden själf.

Han såg, att de hade rätt, men ville icke släppa tanken inpå sig. Att öfverge sin plan redan här, det var snöplighet, det var nederlag, det fick icke ske. Hellre ta hvad risk som helst, våga lifvet, som de pratade om — hvad var det värdt, om man vek för hinder? Han tiggde och bad dem och lofvade dem halfva sin vinst, som skulle komma, hela vinsten, om de icke blottställde honom för denna skam. Men de voro orubbliga och förstodo honom icke ens. Blott ett kunde de lofva, att följa med till andra sidan forsen. Såg det bättre ut där, kunde man ju försöka ett tag igen. De voro icke villiga till detta heller, men tyckte sig vara bundna, efter han litat på dem. De buro åror och stakar med sig, i hopp att finna en båt, som de sade, men i tysthet menade de motsatsen.

Den vägen var den tyngsta Vild-Hussen någonsin gått. Hvart steg var ett steg från målet, hvart ögonblick lade tyngd på hans skuldror. Hvad tjänade det till att lefva för detta, hvad var allt hvad han uträttat med denna gapande lucka i? Det var nog så med allt; när det kom, då var det bästa borta. Hvarför hade han ödt sig i sådan oro jämnt och sprungit som en narr efter förhoppningar och rykten? Älfven röt i djupet under dem, den förstod honom och tog sin hämnd för hans öfverrumpling. Den skrattade åt människors makt, och den hade rätt, ty det var nog icke mycket bevändt med sådan.

När de hunnit förbi, funno de en båt, men älfven var fortfarande lika hotfull. Väl hade många grund försvunnit, men andra hade kommit i stället, desto farligare som man icke kände dem. Allting såg värre ut än förr, sönderbräckt och afskaladt, som det var, idel lera och sand utan en grön fläck, ett virrvarr utan ordning som en ännu ej färdigskapad värld.

Karlarna ville icke följa med, till och med half seger ville de ta ifrån honom. »Nej,» sade de, »detta kände de icke till. Det vore förryckt gärning.»

Då gjorde honom allt detsamma. I förtviflans mod skakade han af sig sin harm och sin nedslagenhet och blef den gamla Vild-Hussen igen, munter, slug och leende. Han såg ännu en gång sin väg ljus och lockande, där solen sken på ödeläggelsen.

»Så far jag ensam. På det viset botar jag på det som brustit. Här är det färden börjar, nu först blir det allvar af. Ingen har gjort den förr, ingen har drömt om den förr. Nu delar jag ingenting med mig, afundsjukan skall kväfva er en gång. Undan från donena, mitt är skeppet, jag räcker till både kapten och manskap. Så är det också bäst, om man skall uträtta något. Allt mitt har jag ombord, här och här och här» — och han slog sig på pappersbunten, pannan och bröstet, »jag för det igenom.»

De ville icke låta honom fara, de kunde icke stå till svars med att låta en sådan galenskap ske. Men han slogs med dem, dref dem undan och svängde sin stake i krets omkring sig.

»Akta hufvena! Inte för att det vore stor skada på dem, men se upp för bulor! Hvad har I förstått om mig däruppe! Ingenting vet I. Älfven vet det, den skjuter rygg som en katt och fräser, men är mycket mer rädd än arg. Den har pröfvat på en del, och nu skall den få se mer. Farväl I och vänd om! Hälsa flickan där, Magnil, att jag far till kungen jag, till hafvet först, rak som en kung. Att kommer älfven öfver mig, tar jag liftag med den. Stryper den, så biter jag, jag tål inga hinder, och mitt drifver jag igenom.»

Han sköt ut och grep årorna, styrde in i snabbaste fåran och rycktes med, upphetsad af sinnesrörelsen och farten, vaksam och snabb med blixtlika lodjursglimt i ögat. En hvirfvel grep lömskt efter båten, ville vända den och hvälfva den. Men han betvang den, nästan utan märkbar ansträngning, och rycktes vidare.

De två männen stirrade efter honom, halft i häpnad öfver hans förryckta ord, halft i beundran öfver hans mod och kraft.

»En karl var det i alla fall,» sade de, när sista skymten af honom försvann bakom en holme, som stått mot floden och reste sig svart och härjad med sönderslitna träd. Det var som om de format hans eftermäle, där ovissheten tog honom. Båda voro de också säkra på att aldrig se honom igen.

Vild-Hussen satt i ett drömmande tillstånd i och med att han blef ensam. Faran tänkte han icke på, han visste, att den fanns där, men de rörelser han gjorde för att undvika dem blefvo mekaniska och omedvetna som en sömngångares. Af allt det yttre förnam han bara den ilande farten, luftens sus mot örat, stänket på kinden, skuggan af ting som gledo förbi. Han hade farit så här som gosse — var det icke just nu? — Varit mycket munter och ifrig att hinna fram. — Var han det icke nu? Han var trött, hade varit upphetsad öfver något och skrikit högt, han visste icke hvad. Alltid på det sättet! Skulle man då jämt lefva så här, jagad och jagande, skulle det aldrig ta slut, och hvad var det frågan om?

Liksom en fallande människa hinner se hela sitt lif för sig under sekunderna från taket till marken, gledo på den korta färden fram till holmen alla hans år genom hans inre syn, snabbt och glimmande som spåret af ett stjärnskott i natten. All åtrå och all besvikenhet var där, alla löjen han lett, alla lögner han sagt, all kort triumf och lång möda. Rastlöst dref allting fram — var farten i honom eller utom honom? Han visste det icke. Nu skulle han mot lyckan och hade mycket brådtom; det gällde att fånga och gripa, det gällde att vara först.

En svartare skugga än förut gled öfver honom, en rysning från ett kyligt drag. Han såg upp. Hvar var han? Holmen låg bakom, framför och rundt omkring honom ett fräsande svall af vatten som hejdades och reste sig öfver mörka grund. Ingen väg ut, ingen tillbaka. Det gällde icke längre lifvet, det gällde döden.

Då fick han all sin sinnesnärvaro igen, slängde årorna in i båten och sin drömmande dvala med dem, stod där lång och rak med staken i handen och hvar rörelse i sin makt. Hans hjärna var klar, och synen skärpt till det yttersta, han såg hvar klippa under skummet och stötte i dem som med ett spjut, han omfattade blixtsnabbt älfvens lopp och strändernas sönderslitna branter, solen och den höga himlen. Rätt fram, nästan hvilande på kullarna, låg ett tornadt och lysande sommarmoln, hvars drifvor togo form af okända och växlande ting liksom människors önskningar.

»Här är det, det skall ske,» tänkte han, »men först pröfva vi en dust.» Och han var hejdlöst och vildt munter. Nu visste han hvad han hade för sig och hvad han ville.

De första hvirflarna slog han sig undan, springande och balanserande under språnget, färdig, just där det behöfdes i den sista halfva sekunden. Han gungade högt på svallet, dök ned i dalarna, hela tiden skrikande ut sitt segerjubel ur fullt bröst. Det var en fiende han trampade under fötterna, ett hatfullt hjärta han stack igenom med hvar stöt, en redan slagen, han triumferade öfver. Men den gaf sig icke, den vred sig som ett vidunder i krampryckningar. Allt starkare blefvo skakningarna, allt högre gapade vågorna öfver båtkanten, allt tätare hotade klipporna. Just som han stött till en af dem, med musklerna ännu skälfvande af ansträngningen och bröstet vidgadt af glädje, kände han båten ryckas undan sina fötter och hvälfvas. Med vidöppen famn, likt en roffågel som skjuter ned på bytet, störtade han ned i det fräsande svallet och försvann, lamslagen och strypt. Båten vältrades ännu några gånger på lek, ibland på rätt köl, men halfdränkt och utan styrande vilja längre blef den ett rof för första hvirfvel och vräktes till sist på stranden långt därifrån. Mannen skymtade här och där, utan vilja också han, ledlös med långa lemmar och ansiktet blekt och sofvande. Honom bar älfven vidare med sig, än långsamt glidande utmed bottnen, där det var djupt, än lyftad högt i forsarna som ett segerbyte.

*

Ett par dagar senare var Jonas Pihl vid Indal, sänd med bref och bud från en handlande i Sundsvall till något af de förstörda sågverken. Han skulle öfver älfven, men som han ingen brådska hade och i färjkarlen fann en man efter sitt sinne, satte han sig bredvid honom på en ilandfluten stock och ringde med benen. Omsider märkte han, att det måtte ha försiggått något ovanligt där.

»Här ser för bedröfligt ut,» sade han.

Färjkarlen vände sin drömmande blick emot honom, glad att finna sin egen iakttagelse bestyrkt. »Ja det gör så,» svarade han. »Och här som var så vackert, i synnerhet på andra sidan. Björkarna stod så ljusa, det var min glädje att se på dem. Hur jag nu sitter och ser, kan jag inte komma ihåg alldeles hur det var, men att det är borta, det är säkert. Jag hade färjan längre uppåt, stranden är inte kvar, och allt mitt gick på samma gång. Om jag nu bara kunde minnas det riktigt!» Och han stirrade dit igen.

Jonas Pihl försjönk också i drömmar. »Ja,» sade han, »tiden går, och man har ingenting kvar. Bäst att inte tänka på det, det bara flyter och flyter. Jag har också haft det annorlunda, men nu minns jag ingenting längre. Så godt är det.»

Färjkarlen såg upp. Han hade funnit en tanke och var barnsligt glad öfver den. »Det är nog inte meningen, att man skall fästa sig vid sådant. Jag menar det som förgår. Man gör hvad man skall. Här har blifvit stridare och tyngre att komma fram med färjan nu, men det går i alla fall.»

»Det går i alla fall, och till sist får man lugn, och ingen kommer i håg en. — Flyter det alltid lik här?»

»Hvad är det du säger, lik?» Han sprang upp och följde kamratens blick. Ett stycke från stranden dref en människokropp förbi, långsamt kretsande med utbredda armar och ben, som om den hjulade. »Herre Jesses ja, den måste vi hämta upp.»

»Menar du det? Nå ja, kanske.» Och de rodde ut och fingo fatt på den, drogo den med sig i land och lade den med ansiktet uppåt.

»Hvem kan det vara? Det har varit fina kläder det, bälte har han också kring lifvet, fast värjan är borta. Det har inte varit en som vi, det där.»

»Kanske det. Jag känner igen honom för resten. Han for hit upp för att bli så rik och lycklig. Han skulle göra så mycket. Jag undrar, om han fick det gjordt.»

»Hva falls? Var det han som skickade älfven ner och gjorde all förödelsen? Var det Vild-Hussen?»

»Så hette han ja. Mera vet jag inte, och detsamma kan det vara nu.»

»Det kan nog det. Stackare, då var det älfven som tog honom i stället! Så skall den väl snart bli sig lik och lugn igen. Vi kan inte lämna honom här. Han måste upp till kyrkan, till bårhuset.»

De försökte att lyfta honom, men han var så mjuk och lång, att det var svårt att handtera honom. »Det är bäst, att jag tar honom på ryggen,» sade Jonas Pihl. »Jag är närmast till det, för han var ofta snäll mot mig.» Och så tog den ena mänskliga vrakspillran den andra och bar honom upp mot den sista ron och glömskan. Det såg groteskt och underligt ut, men där var ingen som tänkte på det. Bäraren frös under kylan och fuktigheten, och färjkarlen gick efteråt och bad ur sitt barnsliga sinne för den som stört hans värld med människors oro.

NORDISKT
FAMILJEBIBLIOTEK

I
AXEL LUNDEGÅRD: ASRA
ILLUSTRERAD AF TYRA KLEEN

II
ALVILDE PRYDZ: SYLVIA
ILLUSTRERAD AF GERHARD HEILMANN
MED EN AKVARELL AF OSC. WERGELAND

III
SOPHUS BAUDITZ: SPÅRSNÖ
ILLUSTRERAD AF FRANTS HENNINGSEN

IV
S. LAGERLÖF: EN HERRGÅRDSSÄGEN
ILLUSTRERAD AF GEORG PAULI

V
VILHELM KRAG: MARIANNE
ILLUSTRERAD AF LOUIS MOE

VI
K. LARSEN: BLAND KÄLKBORGARE
ILLUSTRERAD AF FRANTS HENNINGSEN

VII
OSCAR LEVERTIN:
MAGISTRARNE I ÖSTERÅS
ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

VIII
BERNT LIE: TROLLMAKT
ILLUSTRERAD AF THOROLF HOLMBOE

IX
VILH. BERGSÖE: FALSKMYNTAREN
ILLUSTRERAD AF J. NÖRRETRANDERS

X
SOPHIE ELKAN:
DRÖMMEN OM ÖSTERLANDET
MED VIGNETTER EFTER FOTOGRAFIER
SAMT FÄRGTRYCKTA TITELBLAD
AF GERDA ERIKSON

XI
KR. JANSON: MEDELTIDSBILDER
ILLUSTRERAD AF LOUIS MOE

XII
SOPHUS MICHAËLIS: GIOVANNA
ILLUSTRERAD AF J. F. WILHJELM

XIII
PER HALLSTRÖM: DÖDA FALLET
ILLUSTRERAD AF NILS KREUGER

XIV
JACOB B. BULL: FONNÅSFOLKET
ILLUSTRERAD AF A. BLOCH

XV
HERMAN BANG: SOMMARNÖJEN
ILLUSTRERAD AF HANS TEGNER

Noteringar:

Förlagsannonserna har flyttats från början till slutet av boken.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):