CONTENTS
| PAGE | |
| [Selma Lagerlöf] | 5 |
| [Silvergruvan] | 7 |
| [Bröllopsmarschen] | 33 |
| [Morbror Ruben] | 43 |
| [Kejsarens syn] | 59 |
| [Ljuslågan] | 71 |
| [Vocabulary] | 121 |
Selma Lagerlöf.
Selma Lagerlöf was born at the Mårbacka homestead in Vermland, Sweden, Nov. 20, 1858. Although in poor health as a child, she early devoted herself to study, meanwhile gathering from the picturesque native environment a rich fund of poetic impressions afterwards freely utilized in her literary production. After due preparation she taught for ten years (1885-95) in the Elementary School for Girls in the city of Landskrona.
Her first published work, Gösta Berlings saga (1891), The Story of Gösta Berling, is a powerful and magnificent re-creation of episodes from real life in Vermland about 1820. This romance won for her instant recognition at home and soon bore her name and fame to other lands. Within a few years it was translated into no less than twelve languages.
Gösta Berling was followed by a succession of notable works of which a mere record is here given: Osynliga länkar (1894), Invisible Links, a collection of short stories; Antikrists mirakler (1897), The Miracles of Antichrist, depicting in romantic form two contending forces in Sicilian life, hereditary faith in a grapple with the modern labor movement; Drottningar i Kungahälla (1899), another collection of short stories; En herrgårdssägen, From a Swedish Homestead, a charming story, published separately the same year; the great novel Jerusalem (1901 and 1902), Jerusalem (I) and The Holy City (II), a work characterized by H. Hesse, a German writer and critic, as “the greatest and best contribution to modern Swedish romantic prose, a book on Sweden’s soul, multiplex, yet single, benign, yet powerful, at once realistic and visionary,—in no other recent work is the soul of a nation so truly expressed;” Kristuslegender, Christ Legends, and Herr Arnes pengar (1904); a remarkable reader for the public schools, entitled, Nils Holgerssons underbara resa (1906 and 1907), The Wonderful Adventures of Nils, and, Further Adventures of Nils; En saga om en saga och andra sagor (1908), including Tösen från Stormyrtorpet, The Girl from the Marsh Croft, probably the finest writing done by Selma Lagerlöf’s pen; Liljecronas hem (1911), Liljecrona’s Home; Körkarlen (1912), Kejsarn af Portugallien (1914), The Emperor of Portugallia; Troll och människor (1915); Bannlyst (1918), The Outcast, and a second collection entitled, Troll och människor, published in 1921. The English title is added, where known, to indicate what works of Selma Lagerlöf are available in translation.
In 1907 the University of Upsala conferred upon Selma Lagerlöf the honorary degree of Doctor of Philosophy; the Nobel prize in literature was awarded to her in 1909; in 1914 she was made one of the eighteen members of the Swedish Academy, a distinction now for the first time accorded to a woman. Since 1897 she has lived in the city of Falun. A few years ago she purchased her parental homestead Mårbacka (the Lövdala of Gösta Berlings saga), where she now spends part of the year.
Selma Lagerlöf’s writings are distinguished for vividness of imagination, power and originality in depiction of character, resulting in lifelike men and women endowed with souls, and she has the gift of epic narration, with a touch of old folklore to her style. This she has brought to the point of extreme simplicity, dispensing with all savor of artificiality. Her work bears the bright stamp of religious optimism and a sober sense of duty. The strong ethical purpose manifest in all that she has written sets her apart from all other novelists of her time.
SILVERGRUVAN
Kung Gustav den tredje var ute på en resa[1] genom Dalarna. Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken. Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet[2] genom vagnsfönstret och ropade till kusken: “Varför låter han det inte gå undan? Tror han, att han kör för äggskal?”[3]
[1] var ute på en resa, was traveling.
[2] stack kungen ut huvudet, the king put his head out.
[3] “Varför låter han det inte gå undan? Tror han, att han kör för äggskal?” Why don’t you go ahead? Do you think you are hauling eggs?”
Då det skulle köras[4] med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit. Det kunde de inte heller, utan[5] vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen. Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre. Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.
[4] Då det skulle köras, since they had to drive.
[5] utan, for.
När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen.[6] De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i[7] en av de vagnar, där[8] uppvaktningen åkte, för att köra fram till[9] kyrkan. Söndag var det, och kungen kunde ju höra på[10] gudstjänsten för att få tiden att gå,[11] till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.
[6] ett stycke framåt vägen, a short distance ahead.
[7] skulle sätta sig upp i, might step into.
[8] där, in which.
[9] för att köra fram till, and drive up to.
[10] kunde ju höra på, might attend.
[11] få tiden att gå, pass the time.
Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram[12] ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.
[12] fram, on.
Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur[13] kyrkan. Men då människorna[14] kommo gående förbi honom, blev[15] kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.[16]
[13] folket började vandra ut ur, the people were passing out of.
[14] människorna, the people.
[15] blev, remained.
[16] med söndagsfrid över sig, with an air of Sabbath peace about them.
Hela dagen förut[17] hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: “Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.” Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat[18] och sade till sig själv: “Kungen av Sverige är inte så illa ställd,[19] som hans fiender tro. Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet,[20] skall jag nog[21] vara i stånd att[22] försvara både min tron och mitt land.”
[17] Hela dagen förut, the whole of the preceding day.
[18] blev han varm om hjärtat, his heart warmed.
[19] är inte så illa ställd, is not so badly off.
[20] se ut på detta sättet, look like this.
[21] nog, I dare say.
[22] vara i stånd att, be able to.
Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mitt ibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge[23] tala till dem.
[23] finge, might.
Och så höll konungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.[24]
[24] finns kvar än i dag, is there to this day.
Kungen började redogöra för hur illa det stod till[25] i riket. Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar. Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden[26], men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den. Därför hade det inte återstått honom något annat[27] än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk[28] och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.
[25] redogöra för hur illa det stod till, give an account of the sad state of affairs.
[26] Detta kunde väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, Under ordinary circumstances it would not have been such a serious matter; or, would have been of slight consequence.
[27] hade det inte återstått honom något annat, there was no other course for him to pursue; or, he had no recourse but.
[28] folk, men.
Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.
Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen[29] flera gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan[30] och såg missnöjd ut.
[29] hade stigit honom i ögonen, had sprung to his eyes.
[30] rynkade pannan, frowned.
Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt[31] för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.
[31] det började falla sig långsamt, it was becoming monotonous.
“Nu må du veta,[32] kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sade bonden, “och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går[33] in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra[34] om det, som du har förelagt oss.”
[32] Nu må du veta, now, you must know; or, you ought to understand.
[33] att du går, to go.
[34] med varandra, among ourselves.
Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast,[35] varför[36] han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.
[35] att något bättre besked inte stod att få då genast, that a more satisfactory response was not to be had immediately.
[36] varför, so.
Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.
Han steg upp och bugade sig för[37] kungen, då denne kom in.
[37] för, to.
“Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne”, sade kungen.
Den andre blev[38] en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen,[39] när han såg, att kungen tog honom för en bonde.
[38] blev, grew.
[39] där i socknen, of this parish.
“Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”,[40] sade han.
[40] vid det här laget, about this time.
Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av[41] att församlingen har låtit sätta upp[42] en förgylld kunglig krona på ryggstödet.
[41] är sig alldeles lik, med undantag av, looks exactly as it did then, except for.
[42] har låtit sätta upp, has had attached.
“Har ni en bra präst i den här socknen?” sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.
När kungen frågade honom på[43] detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var. “Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde”, tänkte han och svarade, att prästen var bra nog. Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.
[43] på, in.
Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.
“Det låter, som skulle han[44] ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sade han.
[44] han, you.
“Han är nog en smula självrådig”, sade den andre. Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta[45] vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander. “Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortfor han.
[45] finge veta, should find out.
“Då har han i alla fall[46] styrt och ställt på bästa sätt”, sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. “Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.”
[46] i alla fall, in all events.
“Folket är nog bra”, sade komministern, “men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.”
“Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra”,[47] sade kungen och ryckte på axlarna.
[47] Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra, well, there would hardly seem to be any danger of that.
Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha[48] växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.
[48] tyckte sig ha, thought he had.
“De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”,[49] tänkte han. “Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg[50] från dem och alla deras rådplägningar.”
[49] komma sin kung till hjälp, come to the assistance of their king.
[50] resa min väg, drive away; or, be off directly.
Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur[51] han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.
[51] och stred med sig själv om hur, debating with himself as to how.
Om[52] en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så,[53] att fienderna voro över[54] dem och att riket var i fara.
[52] om, after.
[53] om det verkligen förhöll sig så, if it was an actual fact.
[54] över, upon.
Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort[55] på honom och svarade ingenting.
[55] såg stort, glared.
“Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”,[56] sade prästen. “Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.”
[56] riktigt, very well.
“Jag tyckte, att han helt nyligen[57] sade, att alla här voro fattiga”, sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.
[57] helt nyligen, just now.
“Ja, det är sant”, genmälde komministern, “och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har[58] makt att hjälpa honom.”
[58] hur det kommer sig, att prästen har, how the parson happens to have.
“Han kan få tala”, sade kungen. “Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.”
“Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.”[59]
[59] på de andras vägnar, in behalf of the others.
Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i[60] länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.
[60] drog sig djupt in i, subsided more deeply into.
“Nu kan han börja”, sade han i en ton, som om han redan sove.
“Det var en gång[61] fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen”, började prästen. “Den ene av dem var prästen, som vi tala om. Två av de andra voro soldater och hette Olov och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.”
[61] Det var en gång, once upon a time.
“Han skall inte göra sig besvär med[62] att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.
[62] Han skall inte göra sig besvär med, don’t go to the trouble; or, never mind.
“De där karlarna voro goda jägare”, fortfor prästen, “och de brukade eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de gått långt och länge[63] utan att få något. Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka. De talade om att det inte på[64] hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll och moras alltsammans. ‘Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo’, sade en av dem. ‘På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd’.”
[63] långt och länge, far and wide.
[64] på, in.
Prästen höll upp ett ögonblick, såsom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.
“Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten. ‘Det var[65] ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till.[66] Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra. ‘Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han. Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget. ‘Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen. Karlarna slogo loss[67] stenflisor och beto i dem. — ‘Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sade de. — ‘Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.”
[65] var, is.
[66] en till, another; or, one more.
[67] slogo loss, chipped off.
När prästen hade hunnit så långt[68] i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. “Vet han om någon av de där människorna förstod sig på[69] malmer och stenarter?” frågade han. — “Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.
[68] hade hunnit så långt, had got thus far.
[69] förstod sig på, knew anything about.
“Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada”, fortfor den talande[70] utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. “De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även. ‘Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’ sade en av dem. ‘Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen[71] skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’
[70] den talande, the speaker.
[71] på söndagen, on Sundays.
“De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet,[72] så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta[73] och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem.
[72] hade gått dem åt huvudet, had gone to their heads.
[73] på nytt lade mossan till rätta, put the moss back in place.
“Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm.[74] Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intill dess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.”
[74] vad detta var för malm, what kind of ore this was.
Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.
“Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad åt att bli rik[75] som någon av de andra. Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om. Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.
[75] glad åt att bli rik, happy in the thought of becoming rich.
“Prästen åkte in till[76] Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.
[76] in till, over to.
“Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.
‘Nej, bly är det inte’, sade bergshauptmannen.
‘Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.
‘Zink är det inte heller’, sade bergshauptmannen.
“Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.[77]
[77] på mången god dag, for many a day.
‘Har ni många sådana här stenar[78] i er socken?’ frågade bergshauptmannen.
[78] sådana här stenar, such rocks as these.
‘Vi ha ett helt berg’, sade prästen.
“Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:
‘Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn,[79] för detta är silver!’
[79] att det länder till gagn, that it may prove profitable.
‘Jaså’, sade prästen och stod och famlade framför sig. ‘Jaså, det är silver.’
“Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt[80] för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många goda råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.”
[80] bära sig åt, go about it.
Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.
“Det gick väl så”,[81] sade kungen, “att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.”
[81] Det gick väl så, it turned out, I suppose.
“Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sade komministern.
“Han kan fortsätta”, sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.[82]
[82] satte sig åter till rätta för att lyssna, resumed a listening attitude.
“När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortfor prästen, “ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom[83] och tala om, att det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.
[83] köra in hos honom, drive up to the house.
‘Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde[84] mot gärdesgården.
[84] stod och hängde, stood leaning.
‘Det är gästgivarn själv’, svarade pojken. Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka.[85] ‘Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. — ‘Hur kan detta komma sig?’[86] frågade prästen. ‘Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ — ‘Jo’, sade gossen, ‘han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva. Han var så rik, sade han. Han skulle aldrig behöva göra annat än[87] supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’[88]
[85] sedan en vecka tillbaka, for a week past.
[86] Hur kan detta komma sig? How is that?
[87] annat än, anything but.
[88] slog ihjäl sig, was killed.
“När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.
“När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående.[89] Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet. Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. ‘Goddag!’ sade Per Persson. ‘Kommer du ifrån Falun nu?’ — ‘Ja, det gör jag’, sade prästen, ‘och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där,[90] än vi tänkte oss. Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’ I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. — ‘Vad säger du, vad säger du? Är det silver?’ — ‘Ja’, svarade prästen, ‘vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ — ‘Nej, är det silver!’ sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. — ‘Ja, visst är det silver’, svarade prästen, ‘du skall inte tro, att jag vill bedraga dig. Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ — ‘Glad!’ sade Per Persson. ‘Skulle jag bli glad? Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’
[89] komma gående, come walking along; approaching.
[90] och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, and I tell you it turned out even better.
“Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.
“När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olov Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.
“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.[91] Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe. Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in,[92] att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan. Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till. Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig,[93] att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på. Och då skulle han få lov[94] att bygga kungen ett slott i den nya staden.”
[91] tog åter glädjen ut sin rätt, his joy asserted itself again.
[92] Det föll honom in, it occurred to him.
[93] tänkte sig, imagined.
[94] skulle han få lov, he would be obliged to.
En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.
Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig.[95] “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt.[96] Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”
[95] han besinnade sig, he changed his mind; or, on second thought he remained.
[96] han kan gå raskare framåt, you may proceed a little faster.
“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”,[97] fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”
[97] satt mitt uppe i dessa drömmar, was lost in his dreams.
Kungen satte sig en smula till rätta[98] i stolen. Han höll båda ögonen öppna. “Minsann”, sade han, “om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.”
[98] satte sig en smula till rätta, straightened up a little.
“Kungen är en rik man, han”, sade prästen.
“Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger. Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ‘Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv[99] ära och nytta med dessa rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’[100]
[99] om att göra mig själv, of bringing to myself.
[100] hjälpa hela socknen på fötter, put the whole parish on its feet.
“Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.
“Då prästen gick förbi, höll kärran stilla,[101] och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olov Svärd.
[101] höll stilla, stopped.
“Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.
“Han gick då närmare,[102] och fången vände sig emot honom. ‘Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns’, sade Olov.
[102] gick närmare, drew nearer.
‘Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen.
‘Jo, ser du,[103] präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll[104] råkade vi i[105] tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’[106]
[103] Jo, ser du, well, you see.
[104] i går kväll, last night.
[105] råkade i, got into.
[106] be dig om en sak, ask one favor of you.
‘Tala ut, du!’ sade prästen. ‘Jag skall göra vad jag kan för dig.’
‘Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom.
‘Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’
‘Nej’, sade Olov Svärd, ‘det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’
“Prästen ryckte ett steg tillbaka,[107] han blev stående tyst och kunde intet svara.
[107] ryckte ett steg tillbaka, staggered back a step; or, shrank back.
‘Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’,[108] sade den fångne.
[108] lugn, in peace.
‘Ja’, sade prästen långsamt och mödosamt, ‘jag skall lova dig vad du begär av mig.’
“Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Anstod det honom,[109] som var satt[110] att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?”
[109] Anstod det honom, was it befitting that he.
[110] var satt, was appointed.
Kungen satt på en gång[111] upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. “Jag må säga!” sade han. “Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.”[112]
[111] på en gång, all of a sudden.
[112] en hel karl, every inch a man.
“Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt”, fortfor prästen, “utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem. Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.
“En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på[113] om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.
[113] ta reda på, find out.
“Då sakerna stodo så,[114] kallade prästen samman bönderna till stämma.
[114] Då sakerna stodo så, when matters were come to this pass.
“För det första[115] påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva. Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång. Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det. Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom. Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem. ‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”
[115] För det första, in the first place.
“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”
“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen. “De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”
“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”
“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”
“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.
“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”
“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på[116] huvudet.
[116] på not to be translated.
Prästen stod tyst framför kungen. Om[117] några ögonblick återtog denne: “Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?”
[117] Om, after.
“Ja”, sade den andre.
“Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sade kungen, “och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.”
“Det är en annan sak”, sade prästen. “Men om det är fäderneslandet, som behöver skatten, så ger han nog med sig.”[118]
[118] så ger han nog med sig, he will doubtless yield.
“Svarar han mig för det?” frågade kungen.
“Ja, det svarar jag för”, sade prästen.
“Bryr han sig då inte om hur det går med[119] hans sockenbor?”
[119] hur det går med, what becomes of.
“Det får stå[120] i Guds hand.”
[120] får stå, rests.
Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. “Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”
Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?” frågade kungen.
“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.
Kungen gick åter fram till fönstret. Det syntes på honom,[121] att han var i sitt bästa lynne. Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv. “Han skall låta den där gruvan ligga i fred”, sade kungen. “Eftersom han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.”
[121] Det syntes på honom, one could see.
“Men om riket är i fara?” sade prästen.
“Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sade kungen. Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian.
Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.
“Har du nu fått tala med vår präst?” sade bonden.
“Ja”, sade kungen, “jag har talat med honom.”
“Då har du väl också fått svar från oss?” sade bonden. “Vi bådo dig, att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.”
“Ja, jag har fått svar”, sade kungen.
BRÖLLOPSMARSCHEN
Nu skall jag tala om en vacker historia.
För många år sedan skulle det firas ett mycket stort bröllop i Svartsjö socken i Värmland. Det skulle bli kyrkvigsel, och efteråt skulle det hållas gästabud i tre dagar. Och varje dag, som bröllopet varade, skulle det dansas från tidigt på aftonen till långt in på natten.
Då det skulle bli så mycken dans, var det av stor vikt att skaffa en bra spelman, och nämndeman Nils Elofsson, som ställde till bröllopet, gjorde sig nästan mer bekymmer[122] över detta än över något annat. Den spelmannen, som fanns i Svartsjö, ville han nämligen[123] inte kalla. Han hette Jan Öster, och nämndemannen visste nog, att han hade ett ganska stort rykte, men han var så fattig, att han ibland kom till bröllop i söndersliten tröja och utan skor på fötterna. Och en sådan trashank ville inte nämndemannen se i spetsen för[124] brudtåget.
[122] gjorde sig bekymmer, worried.
[123] nämligen, for (introducing a sentence).
[124] i spetsen för, at the head of.
Äntligen beslöt han sig för att skicka bud till en karl från Jössehärad, som vanligen kallades Spelar-Mårten,[125] och fråga honom om han ville komma och spela på[126] bröllopet.
[125] Spelar-Mårten, Martin the fiddler.
[126] på, at.
Spelar-Mårten betänkte sig inte ett ögonblick, utan svarade, att i Svartsjö ville han inte spela, därför att i den socknen bodde en spelman, som var styvare än alla andra, som funnos i Värmland. Då de hade honom, behövde de inte kalla någon annan.
När Nils Elofsson fick detta svar, tog han sig[127] några dagars betänketid, och därpå skickade han bud till en spelman, som bodde i stora Kils socken och hette Olle i Säby, för att fråga om han inte ville komma och spela på hans dotters bröllop.
[127] sig not to be translated.
Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han bad hälsa[128] till Nils Elofsson, att så länge som det i Svartsjö fanns en så förträfflig spelman som Jan Öster, ville han inte fara dit och spela.
[128] bad hälsa, sent word.
Nils Elofsson tyckte inte om, att spelmännen på detta sättet sökte tvinga på honom den han inte ville ha. Han ansåg nu, att det var en hederssak för honom att få en annan spelman än Jan Öster.
Några dagar efter att han hade fått svar från Olle i Säby, sände han sin dräng till spelman Lars Larsson, som bodde på Ängsgärdet i Ulleruds socken.
Lars Larsson var en välbärgad man, som ägde en vacker gård. Han var klok och betänksam, inte något brushuvud som de andra spelmännen.
Men han som de andra fick genast Jan Öster i tankarna[129] och frågade hur det kom sig,[130] att inte denne skulle spela på bröllopet.
[129] fick i tankarna, thought of.
[130] kom sig, happened.
Nils Elofssons dräng tyckte det vara klokast att svara, att eftersom Jan Öster var hemma[131] i Svartsjö, så kunde de där få höra honom alla dagar. Då Nils Elofsson gjorde ett så stort bröllop, ville han bjuda folk på något bättre och rarare.
[131] var hemma, lived.
“Jag tvivlar på att han kan få något bättre”, sade Lars Larsson.
“Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby”, sade drängen och berättade hur det hade gått honom hos dessa.
Lars Larsson hörde noga på[132] drängens berättelse. Sedan satt han tyst en lång stund och funderade. Till sist gav han ändå ett jakande svar. “Hälsa till husbonden, att jag tackar för bjudningen och skall komma!” sade han till drängen.
[132] hörde noga på, paid close attention to.
Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken, just då bröllopsskaran skulle ställa upp sig[133] för att tåga fram till kyrkan.
[133] skulle ställa upp sig, were ready to form into line.
Han kom åkande i egen schäs med en god häst, han var klädd i svarta klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte, att detta var en spelman, som han kunde ha heder av.[134]
[134] som han kunde ha heder av, of whom he might be proud.
Strax efter att Lars Larsson var anländ, kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiol under armen. Han gick rakt fram till skaran omkring bruden, alldeles som vore han kallad att komma och spela på bröllopet.
Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan, som man hade sett honom bära sedan lång tid tillbaka, men eftersom detta var ett så stort bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen och satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl och skulle ha tagit sig ståtlig ut[135] i spetsen för brudskaran, om han inte hade varit så dåligt klädd, och om inte hans ansikte hade varit fårat och utgrävt av bekymmer och hård strid med olyckan.
[135] skulle ha tagit sig ståtlig ut, would have made a fine appearance.
När Lars Larsson såg Jan Öster komma, tycktes han bli en smula missnöjd. “Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också”, sade han halvhögt till nämndeman Nils Elofsson. “Ja, det kan ju inte skada,[136] att vi äro två spelmän på ett så stort bröllop.”
[136] det kan ju inte skada, there is no harm in.
“Jag har visst inte bjudit honom”, bedyrade Nils Elofsson. “Jag förstår inte, varför han har kommit. Vänta bara,[137] så skall jag låta honom veta, att han har ingenting här att göra!”
[137] Vänta bara, just wait.
“Då är det nog någon spektakelmakare, som har bådat honom”, sade Lars Larsson. “Men om ni vill taga mitt råd, så låtsa om ingenting,[138] utan gå och bjud honom vara välkommen! Jag har hört sägas, att han skall vara en hetsig karl, och ingen kan veta om han inte skulle ställa till slagsmål och gräl, ifall ni sade honom, att han inte vore kallad.”
[138] låtsa om ingenting, let it pass; or, make no trouble.
Detta förstod nämndemannen också. Det var ingen tid att börja bråka, då brudtåget höll på att ordna sig på kyrkbacken. Han gick därför fram till Jan Öster och bad honom vara välkommen.
Därpå ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen av tåget. Brudparet gick under päll, brudens tärnor och riddare vandrade par om par, och efter dem kommo föräldrarna och släktingarna, så att tåget var både ståtligt och långt.
När allt var i ordning, gick en brudriddare fram till musikanterna och bad dem, att de skulle spela upp brudmarschen.
Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kommo de inte, utan så blevo de stående.
Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö, att den förnämste av spelmännen skulle ta upp brudmarschen och anföra spelet.
Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade, att denne skulle börja, men Lars Larsson såg på Jan Öster och sade: “Det är Jan Öster, som skall börja.”
Men det föll inte Jan Öster in,[139] att inte den andre, som var så finklädd som trots en herreman,[140] skulle vara förnämligare än han, som kom i sin slitna vadmalströja rakt ur den usla stugan, där det inte fanns annat än nöd och fattigdom.
[139] det föll inte Jan Öster in, it never occurred to Jan Öster.
[140] som trots en herreman, as any gentleman.
“Nej, för all del!”[141] sade han bara. “Nej, för all del!”
[141] Nej, för all del, by no means.
Han såg, att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars Larsson. “Lars Larsson skall börja”, sade han.
När Jan Öster hörde brudgummen säga detta, tog han genast fiolen från hakan och trädde ett steg åt sidan.
Lars Larsson däremot rörde sig inte ur fläcken, utan stod trygg och självbelåten kvar på sin plats. Men inte han heller lyfte stråken.
“Det är Jan Öster, som skall börja”, upprepade han. Han sade orden envist och segt, likt en, som är van att driva sin vilja igenom.[142]
[142] van att driva sin vilja igenom, used to having his own way.
Det blev uppståndelse i skaran över dröjsmålet. Brudens far kom fram och bad Lars Larsson, att han skulle börja. Kyrkvaktarn kom ut i kyrkdörren och vinkade åt dem, att de skulle skynda sig. Prästen stod redan framför altaret och väntade.
“Du får be Jan Öster, att han börjar spela då”, sade Lars Larsson. “Vi spelmän hålla honom för[143] att vara den styvaste ibland oss.”
[143] hålla honom för, consider him.
“Det kan väl så vara”, sade bonden, “men nu hålla vi bönder dig, Lars Larsson, för den duktigaste.”
Också de andra bönderna samlade sig omkring dem. “Seså, börja nu!” sade de. “Prästen väntar ju. Vi bli till spektakel för kyrkfolket.”
Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. “Jag vet inte, varför folket i den här församlingen har så mycket emot,[144] att deras egen spelman sättes högst”, sade han.
[144] har så mycket emot, are so opposed to.
Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på detta sätt ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt in på Lars Larsson och viskade: “Jag förstår, att det är du, som har kallat hit Jan Öster, och att du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att spela! Annars skall jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.”[145]
[145] med skam och skada, in disgrace.
Lars Larsson såg honom rätt i ansiktet[146] och nickade åt honom utan att visa någon vrede. “Ja, ni har rätt i att vi[147] måste få ett slut på detta”, sade han.
[146] rätt i ansiktet, squarely in the face.
[147] ni har rätt i att vi, you are right, we.
Han vinkade åt Jan Öster, att denne skulle komma tillbaka till sin förra plats. Därpå gick han själv ett par steg framåt och vände sig om, så att alla kunde se honom. Så slängde han stråken långt ifrån sig, drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna, som sprungo av med en skarp klang.
“Inte skall det sägas om mig, att jag räknar mig för mer[148] än Jan Öster”, sade han.
[148] räknar mig för mer, consider myself better.
Men det förhöll sig så, att Jan Öster sedan[149] trenne år gick och[150] grubblade på en låt, som han kände bodde inom honom färdig, fast han inte kunde få fram den över strängarna, därför att han alltid därhemma gick bunden i gråa bekymmer och det aldrig hände honom varken stort eller smått, som lyfte honom över det dagliga slitet. Men när han hörde Lars Larssons strängar springa, kastade han huvudet tillbaka och drog in luft i lungorna. Ansiktsdragen voro spända, som om han lyssnade efter något, som kom till honom från ett avlägset fjärran, och så började han spela. Ty den låten, som han hade grubblat över i tre år, stod nu på en gång klar[151] för honom, och medan dess toner klingade, gick han med stolta steg ner mot kyrkan. Och brudskaran hade aldrig förr hört en sådan låt. Den tog dem med sig med en sådan fart, att inte en gång[152] Nils Elofsson tänkte på att hålla sig stilla. Och alla voro så glada både åt Jan Öster och Lars Larsson, att hela följet kom med tårade ögon in i kyrkan.
[149] sedan, for.
[150] gick och not to be translated.
[151] stod nu på en gång klar, all at once became clear.
[152] inte en gång, not even.
MORBROR RUBEN
Det var en gång för snart åttio år sedan en liten gosse, som gick ute[153] på torget och spelade topp. Den lille gossen hette Ruben. Han var inte mer än tre år, men han svängde sin lilla piska så tappert som någon och lät toppen snurra, så att det var en glädje däråt.[154]
[153] gick ute, was out.
[154] däråt, to see it.
Den dagen för åttio år sedan var det ett riktigt vackert vårväder. Mars månad var kommen, och staden var delad i två världar, en vit och varm, där solskenet rådde, och en kall och mörk, där det var skugga. Hela torget hörde solskenet till, utom en smal rand längs ena husraden.
Nu hände sig, att den lilla gossen, så tapper han var, blev trött av att snurra sin topp och såg sig om efter någon viloplats. En sådan var inte svår att finna. Det fanns inga bänkar eller soffor, men vartenda hus var försett med en stentrappa. Lille Ruben kunde inte tänka sig något lämpligare.
Det var en liten samvetsgrann fyr. Han hade en dunkel aning om att mor inte ville, att han skulle sitta på främmande folks trappor. Mor var fattig, men just därför fick det aldrig se ut, som om man ville taga något av andra. Så gick han och satte sig på deras egen stentrappa, ty de bodde också vid torget.
Den trappan låg i skuggan, och där var riktigt kallt. Den lille stödde huvudet mot räcket, drog upp benen och mådde så gott som aldrig förr. En liten stund ännu såg han hur solskenet dansade ute på torget, hur pojkar sprungo och toppar snurrade, så slöt han ögonen och somnade.
Han sov visst en hel timme. Då han vaknade, var det inte så bra med honom,[155] som då han somnade, utan allting kändes så förfärligt otrevligt. Han gick in till mor och grät, och mor såg, att han var sjuk, och lade honom till sängs. Och om[156] ett par dagar var gossen död.
[155] var det inte så bra med honom, he did not feel as well.
[156] om, in.
Men därmed är det inte slut på[157] hans historia. Det hände nämligen, att hans mor kom till att sörja honom riktigt ur hjärtats djup med en sådan där sorg, som trotsar år och död. Mor hade flera andra barn, många bekymmer upptogo hennes tid och tankar, men det fanns alltid ett rum i hennes sinne, där hennes son Ruben fick bo alldeles ostörd. Han var ständigt levande för henne. Såg hon en barnhop leka på torget, så sprang han med där, och då hon gick och stökade inne i huset, trodde hon fullt och fast, att den lille ännu satt och sov ute på den farliga stentrappan. Säkerligen var intet av mors levande barn så närvarande för hennes tankar som det döda.
[157] därmed är det inte slut på, that is not the end of.
Några år efter sin död fick den lille Ruben en syster, och då denna blev så gammal, att hon kunde springa ute på torget och spela topp, hände sig, att även hon satte sig att vila på stentrappan. Men mor kände i detsamma, som om någon skulle ha ryckt henne i kjorteln.[158] Hon kom genast ut och tog ett så hårt tag i lilla syster,[159] då hon lyfte upp henne, att denna mindes det, så länge hon levde.
[158] skulle ha ryckt henne i kjorteln, had pulled at her skirt.
[159] tog ett så hårt tag i lilla syster, seized the little one so violently.
Och än mindre glömde hon hur märkvärdigt mors ansikte var och hur rösten darrade, då hon sade: “Vet du, att du hade en gång en liten bror, som hette Ruben, och han dog, därför att han satt på den här stentrappan och förkylde sig. Du vill väl inte dö från[160] mor, du Berta?”
[160] dö från, to die and leave.
Bror Ruben blev snart lika levande för sina bröder och systrar som för sin mor. Hon var sådan, att de alla måste se med hennes ögon, och snart hade de samma förmåga som hon att se honom sitta ute på stentrappan. Och naturligtvis föll det ingen av dem in att sätta sig där. Ja, så snart de sågo någon sitta på en stentrappa eller ett stenräcke eller en sten vid vägkanten, så fingo de alltid ett styng i hjärtat och tänkte på bror Ruben.
Ytterligare hände det bror Ruben, att han blev satt högst av alla syskonen, då de talade om varandra. Ty alla barnen visste ju, att de voro ett besvärligt och bråkigt släkte, som bara gjorde mor möda och omak. De kunde inte tro, att mor skulle sörja mycket över att mista något av dem. Men då mor verkligen sörjde bror Ruben, så var det ju säkert, att han måtte ha varit mycket snällare, än de voro.
Det var inte sällan någon av dem tänkte så här: “Ack, den som kunde göra[161] mor så mycken glädje som bror Ruben!” Och ändå visste ingen något mer om honom, än att han hade spelat topp och förkylt sig på en stentrappa. Men han måtte ju ha varit märkvärdig, då mor hade en sådan kärlek till honom.
[161] den som kunde göra, if we could only give.
Märkvärdig var han ock: han gjorde mor mest glädje av alla barnen. Hon hade blivit änka och arbetade i sorg och nöd. Men barnen hade en så stark tro på mors sorg över den lille treåringen, att de voro förvissade om att om han blott hade levat, skulle mor inte ha sörjt över sin olycka. Och var gång de sågo mor gråta, trodde de, att det var därför att bror Ruben var död eller ock därför att de inte själva voro som bror Ruben. Snart nog föddes inom dem en allt starkare[162] lust att tävla med den lille döde om mors tillgivenhet. Det fanns inte en sak, som de inte hade velat göra för mor, om hon bara hade velat tycka lika mycket om dem som om honom. Och det var för denna längtans skull, menar jag, som bror Ruben var det nyttigaste[163] av alla mors barn.
[162] allt starkare, ever growing.
[163] var det nyttigaste, did more good than any.
Tänk bara,[164] då den äldsta brodern hade förtjänat sina första slantar genom att ro en främmande över ån och kom och gav dem till sin mor utan att ta undan ett runstycke! Då såg mor så glad ut, att han svällde av[165] stolthet och inte kunde låta bli att förråda hur omåttligt ärelysten han hade varit.
[164] Tänk bara, just think.
[165] av, with.
“Mor, är jag nu inte lika bra som bror Ruben?”
Mor såg prövande på honom. Det var, som om hon jämförde[166] hans friska, strålande ansikte med det lilla bleka ute på stentrappan. Och mor hade säkert velat svara ja, om hon hade kunnat, men mor kunde inte.
[166] Det var, som om hon jämförde, she seemed to be comparing.
“Mor håller mycket av dig, Ivan, men sådan som bror Ruben blir du aldrig.”
Det var oöverkomligt, det insågo alla barnen, men ändå kunde de inte låta bli att sträva.
De växte upp till duktiga människor, de arbetade sig fram till[167] förmögenhet och anseende, medan bror Ruben bara satt stilla på sin stentrappa. Men han hade ändå försprång. Han var oupphinnelig.
[167] de arbetade sig fram till, they worked their way up to.
Och vid varje framsteg, vid varje förbättring, då det så småningom lyckades dem att bjuda mor ett gott hem och välstånd, så fick det vara lön nog för dem, att mor sade: “Ack, att min lille Ruben hade fått se detta!”
Bror Ruben följde mor genom hela livet, ända till dödsbädden. Det var han, som förtog dödsplågorna deras udd, eftersom hon visste, att de förde henne till honom. Mitt i den största jämmern kunde mor le vid tanken på att hon gick att möta lille Ruben.
Och så dog hon, vars trogna kärlek hade upphöjt och förgudat en stackars liten treåring.
Men inte heller då blev det slut med den lille Rubens historia. För alla sina syskon var han bliven en symbol för det strävsamma livet i hemmet, för kärleken till mor, för alla de rörande minnena från mödans och motgångens år. Det låg alltid något varmt och vackert i deras röster, då de talade om honom. Det var helg och högtid omkring[168] den lille treåringen.
[168] Det var helg och högtid omkring, there was an air of sanctity and solemnity about the very memory of.
Sålunda kom han ock att glida in i sina brors och systerbarns liv. Mors kärlek hade gjort honom till en storhet, och de stora, de verka och öva inflytande släktled efter släktled.
Syster Berta hade en son, som kom i mycken beröring med[169] morbror Ruben.
[169] kom i mycken beröring med, had much to do with.
Han var fyra år[170] den dagen, då han satt på trottoarkanten och stirrade ned i rännstenen. Den flödade av regnvatten. Stickor och strån färdades med äventyrliga svängningar nedåt det grunda farvattnet. Den lille satt och såg på med det ljuva lugn, som man erfar vid att följa andras äventyrliga tillvaro, då man själv är i trygghet.
[170] fyra år, four years old.
Men hans fredliga filosoferande avbröts av hans moder, som i samma ögonblick hon såg honom måste tänka på stentrappan i hemmet och på brodern.
“Å kära min lilla gosse”, sade hon, “sitt inte så! Vet du, att din mamma hade en liten bror, som hette Ruben och som var fyra år liksom du nu. Han dog, därför att han satt på en sådan där trottoarkant och förkylde sig.”
Den lille tyckte inte om att bli störd i sina angenäma tankar. Han satt stilla och filosoferade, medan hans ljusa, krusiga hår ramlade ända ned i ögonen på honom.[171]
[171] på honom, his.
Syster Berta skulle inte ha gjort det för någon annan, men för sin kära brors skull ruskade hon sin lille gosse ganska omilt. Och så fick han lära respekt för morbror Ruben.
En annan gång hade denna ljuslockiga unga herre råkat falla omkull ute på isen. Han hade blivit omkullstött riktigt på elakhet[172] av en stor, stygg pojke, och där satt han kvar och grät för att riktigt visa hur förorättad han var, allra helst som hans mamma inte kunde vara långt borta.
[172] riktigt på elakhet, out of sheer mischief.
Men han hade glömt, att hans mor dock först och sist var morbror Rubens syster. Då hon fick se Axel sitta på isen, kom hon inte alls med något lugnande och tröstande, utan bara med detta eviga:
“Sitt inte så, min lilla gosse! Tänk på morbror Ruben, som dog, då han var fem år, liksom du är nu, därför att han satte sig i en snödriva!”
Gossen steg genast upp, då han hörde talas om morbror Ruben, men han kände kyla ända in i hjärtat. Hur kunde mamma prata om morbror Ruben, då hennes lilla gosse var så bedrövad? Gärna för Axel[173] fick han sätta sig och dö, var han behagade, men nu var det, som om denne döde ville ta hans egen mamma ifrån honom, och det kunde Axel inte tillåta. Så lärde han hata morbror Ruben.
[173] Gärna för Axel, for all Axel cared.
Högt uppe i trappuppgången i Axels hem fanns en stenbalustrad, som var svindlande härlig att sitta på. Djupt under[174] låg förstugans stengolv, och den, som satt grensle däruppe, kunde drömma, att han färdades fram över avgrunder. Axel kallade balustraden för den gode gångaren Grane.[175] På dess rygg sprängde han över brinnande vallgravar in i förtrollade slott. Där satt han stolt och trotsig med de stora hårbucklorna vajande för det häftiga anloppet och kämpade Sankt Görans strid med draken. Och ännu hade det inte fallit morbror Ruben in att vilja rida där.
[174] Djupt under, far below.
[175] Grane: a war-horse mentioned in the old Volsunga-saga.
Men naturligtvis kom han. Just som draken vred sig i dödsångest och Axel satt där i hög segervisshet, hörde han barnjungfrun ropa: “Lilla Axel, sitt inte där! Tänk på morbror Ruben, som dog, då han var åtta år gammal, liksom Axel nu är, därför att han satt och red på ett stenräcke? Här får Axel aldrig mer sitta.”
En sådan avundsjuk gammal dummerjöns, den morbror Ruben! Han tålde visst inte, att Axel dödade drakar och räddade prinsessor. Om han inte aktade sig, så skulle Axel visa, att han också kunde vinna ära. Om han hoppade ned i stengolvet här nere och sloge ihjäl sig, då skulle han allt känna sig fördunklad, den där storljugaren.
Stackars morbror Ruben! Stackars den lilla snälla gossen, som hade gått och spelat topp ute på det solbelysta torget! Nu fick han erfara vad det vill säga att vara en stor man. En fågelskrämma hade han blivit, som den tid, som var, satte upp för den, som skulle komma.
Det var ute på landet[176] hos morbror Ivan. En hel mängd kusiner voro samlade på den härlige gården. Axel gick där, uppfylld av sitt hat till[177] den store morbror Ruben. Han ville bara veta om denne pinade någon annan än honom. Men det var något, som skrämde honom från att fråga. Det var, som om han skulle ha begått något hädiskt.
[176] ute på landet, in the country.
[177] till, of.
Äntligen voro barnen för sig själva.[178] Ingen stor[179] var närvarande. Då frågade Axel om de hade hört talas om morbror Ruben.
[178] för sig själva, left to themselves.
[179] Ingen stor, no grown person.
Han såg, att det blixtrade till i ögonen och att många små nävar knötos, men det syntes, att de små munnarna hade fått lära sig vördnad för morbror Ruben. “Tyst för all del!” sade hela skaran.
“Nej”, sade Axel, “nu vill jag veta om det är någon mer, som han pinar, för jag tycker, att han är den besvärligaste av alla morbröder.”
Detta enda modiga ord bröt den damm, som var satt för pinade barnahjärtans harm. Det blev stort gny och ropande. Så måtte en hop nihilister se ut, då de försmäda självhärskaren.
Nu uppsattes den stackars store mannens syndaregister. Morbror Ruben förföljde alla sina syskonbarn. Morbror Ruben dog, varhelst han behagade. Morbror Ruben var alltid av samma ålder med den, vars ro han ville störa.
Och respekt måste man ha för honom, fast han alldeles tydligt var en lögnare. Hata honom i hjärtats tystaste djup, det kunde man få, men förbise honom eller visa honom vanvördnad, nej, pass för det.[180]
[180] pass för det, that would never do.
Vilken min de gamla togo på sig,[181] då de talade om honom! Hade han då någonsin gjort något så märkvärdigt? Att sätta sig att dö var då inte något så underbart. Och vad han så hade utfört för storverk,[182] visst var det, att nu missbrukade han sin makt. Han satte sig emot barnen i allt, som de hade lust till, den gamla fågelskrämman. Han drev upp dem från middagssömnen i gröngräset. Han hade upptäckt det bästa gömstället i parken och förbjudit dess begagnande. Nu allra senast hade han företagit sig att rida på osadlade hästar och att åka i hö.
[181] togo på sig, put on.
[182] vad han så hade utfört för storverk, whatever had been his achievements.
De voro alla säkra på att den stackaren aldrig hade blivit mer än tre år. Och nu överföll han stora fjortonåringar och påstod, att han var av deras ålder. Det var det allra retsammaste.
Det var otroliga ting, som kommo i dagen[183] om honom. Han hade fiskat löjor från brokaren, han hade rott i den lilla ekstocken, han hade klättrat i den där pilen, som hängde ut över vattnet och som var så trevlig att sitta i, ja, han hade till och med legat och sovit på krutfjärdingar.
[183] kommo i dagen, came to light.
Men de voro alla vissa om att det inte fanns någon undflykt från hans tyranni. Det var en lättnad att ha fått tala ut, men inte något botemedel. Man kunde inte göra uppror mot morbror Ruben.
Man skulle inte vilja tro det, men då dessa barn blevo stora[184] och fingo egna barn,[185] började de genast göra sig nytta av[186] morbror Ruben, såsom deras fäder hade gjort före dem.
[184] blevo stora, grew up.
[185] egna barn, children of their own.
[186] göra sig nytta av, make use of.
Och deras barn återigen, det vill säga[187] de ungdomar, som nu växa upp, ha lärt läxan så väl, att det hände en sommar ute på landet, att en femårig pys kom fram och sade till gamla farmor Berta, som hade satt sig på en avsats i trappan, medan hon väntade på vagnen:
[187] det vill säga, that is to say.
“Farmor hade en gång en bror, som hette Ruben.”
“Det har du rätt i,[188] min lilla gosse”, sade farmor och steg genast upp.
[188] Det har du rätt i, you are right.
Detta var för all ungdomen en sådan syn, som om den hade sett en gammal karolin buga sig för kung Karls porträtt. Den fick en aning om att morbror Ruben alltid måste förbli stor, hur han än misslyckades, bara därför att han hade varit så högt älskad.[189]
[189] högt älskad, dearly beloved.
I dessa dagar, då man noga skärskådar all storhet, måste han användas med mera måtta än förr. Gränsen för hans ålder är lägre, träd, båtar och krutfjärdingar äro trygga för honom, men intet av sten, som duger[190] att sitta på, kan undgå honom.
[190] duger, will do.
Och barnen, nutidens barn, uppföra sig på annat sätt mot honom än föräldrarna. De kritisera honom öppet och ohöljt. Deras föräldrar förstå inte mer konsten att inge tung, fruktande lydnad. Små pensionsflickor avhandla morbror Ruben och undra om han är annat än en myt. En sexårig ungdom föreslår, att man medelst experiment skall bevisa, att det är omöjligt att bliva dödligt förkyld på en stentrappa.
Men detta är blott ett mod för dagen. Detta släktled är innerst inne[191] lika övertygat om morbror Rubens storhet som de föregående och lyder honom likasom de.
[191] innerst inne, in their heart of hearts.
Den dag skall komma, då dessa begabbare draga ned till fädernehemmet, söka reda på den gamla stentrappan och resa upp den på en sockel med gyllene inskrift.
De skämta med[192] morbror Ruben nu under[193] några år, men så snart de ha blivit vuxna och fått egna barn att uppfostra, skola de bli övertygade om den store mannens nytta och nödvändighet.
[192] med, about.
[193] under, for.
“Å, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan! Din mors mor hade en morbror, som hette Ruben. Han dog, då han var vid din ålder, därför att han satte sig att vila på en sådan där stentrappa.”
Så skall det heta,[194] så länge världen står.[195]
[194] Så skall det heta, so it will be.
[195] står, lasts.
KEJSARENS SYN
Det var på[196] den tiden, då Augustus var kejsare i Rom och Herodes var konung i Jerusalem.
[196] på, at.
Då hände sig en gång, att en mycket stor och helig natt sänkte sig över jorden. Det var den mörkaste natt, som någon ännu[197] hade sett; man skulle ha kunnat tro, att hela jorden hade råkat in under[198] ett källarvalv. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man kunde inte finna sig till rätta på den kändaste väg. Och det kunde inte vara annorlunda, ty från himmelen kom inte en ljusstråle. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den väna månen höll sitt ansikte bortvänt.
[197] ännu, ever.
[198] hade råkat in under, had passed into.
Och lika djupt som mörkret var även tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig inte, och till och med aspbladen hade upphört att dallra. Hade man gått vid havet,[199] så skulle man ha funnit, att vågen inte mera slog mot stranden, och hade man gått i öknen, skulle sanden inte ha knarrat under ens fot. Allt var förstenat och orörligt[200] för att inte störa den heliga natten. Gräset tordes inte växa, daggen kunde inte falla, och blommorna vågade inte utandas vällukt.
[199] vid havet, along the seashore.
[200] förstenat och orörligt, motionless as if turned to stone.
Under denna natt jagade inte rovdjuren, stucko inte ormarna, skällde inte hundarna. Och vad som var ännu härligare, intet av de livlösa tingen skulle ha velat störa nattens helgd genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk skulle ha kunnat öppna ett lås, och ingen kniv hade varit i stånd att utgjuta blod.
Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ned från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen över Forum upp mot Kapitolium. Under den nyss tilländalupna dagen hade nämligen rådsherrarna frågat kejsaren om han hade något att invända mot att de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast lämnat sitt bifall. Han visste inte om det vore gudarna behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan av[201] deras, och han hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius ville utforska deras vilja i denna sak. Det var han, som nu, åtföljd av några förtrogna, gick att verkställa detta offer.
[201] vid sidan av, next to.
Augustus lät föra sig i sin bärstol, ty han var gammal och Kapitoliums långa trappor besvärade honom. Han höll själv buren med duvorna, som han skulle offra. Inga präster eller soldater eller rådsherrar ledsagade honom, utan endast hans närmaste vänner. Fackelbärare gingo före honom liksom för att bana väg in i nattmörkret, och efter honom följde slavar, som buro det trefotade altaret, kolen, knivarna, den heliga elden och allt annat, som behövdes för offringen.
Under vägen språkade kejsaren muntert med sina förtrogna, och därför lade ingen av dem märke till[202] nattens oändliga tystnad och stillhet. Det var först då de på den översta delen av Kapitolium hade nått den tomma plats, vilken var avsedd för det nya templet, som det uppenbarades för dem,[203] att något ovanligt var på färde.[204]
[202] lade ingen av dem märke till, none of them noticed.
[203] det uppenbarades för dem, it was revealed to them.
[204] var på färde, was taking place.
Detta kunde inte vara en natt som alla andra, ty uppe på klippkanten sågo de den underbaraste varelse. De trodde först, att det var en gammal förvriden olivstam, de trodde sedan, att en uråldrig stenbild från Jupiterstemplet hade vandrat ut på klippan. Till sist syntes det dem, att det inte kunde vara någon annan än den gamla sibyllan.
Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de aldrig sett. Denna gamla kvinna var skräckinjagande. Om inte kejsaren hade varit där, skulle de alla ha flytt hem till sina bäddar. “Det är hon”, viskade de till varandra, “som räknar år så många, som det finns sandkorn på hennes hemlands kust. Varför är hon utkommen[205] ur sin håla just i natt?[206] Vad bådar hon kejsaren och riket, hon, som skriver sina profetior på trädens blad och vet, att vinden för orakelordet till den, för vilken det är avsett?”
[205] är hon utkommen, has she come out.
[206] i natt, to-night.
De voro så förskrämda, att de alla skulle ha kastat sig på sina knän med pannan mot jorden, om sibyllan endast hade gjort en rörelse.[207] Men hon satt så stilla, som om hon hade varit livlös. Hon satt nedhukad ytterst på klippranden, och, skuggande ögonen med handen, spejade hon ut i natten. Hon satt där, som hade hon gått upp på kullen för att bättre se något, som tilldrog sig långt borta. Hon kunde då se något, hon, under en sådan natt!
[207] gjort en rörelse, stirred.
I detsamma märkte kejsaren och alla i hans följe hur djupt mörkret var. Ingen av dem kunde se en handsbredd framför sig. Och vilken stillhet, vilken tystnad! Inte en gång Tiberns dova sorl kunde de höra. Men luften ville kväva dem, kallsvett trängde fram[208] på pannan, och händerna voro stela och maktlösa. De tänkte, att det måtte förestå något förfärligt.
[208] trängde fram, broke out.
Men ingen ville visa, att han var rädd, utan alla sade till kejsaren, att detta var goda järtecken: hela naturen höll andan för att hälsa en ny gud.
De uppmanade Augustus att skynda med offret och sade, att den gamla sibyllan troligen var uppstigen ur sin håla för att hälsa hans genius.
Men sanningen var, att den gamla sibyllan var så upptagen av en syn, att hon inte ens visste, att Augustus hade kommit upp till Kapitolium.
Hon var bortförd i anden till ett fjärran land, och där tyckte hon sig vandra fram över en stor slätt. I mörkret stötte hon med foten oupphörligen emot[209] något, som hon tyckte vara tuvor. Hon böjde sig ned och kände med handen. Nej, det var inte tuvor, utan får. Hon vandrade mellan stora, sovande fårahjordar.
[209] stötte hon med foten emot, she stumbled over.
Nu lade hon märke till herdarnas eld. Den brann mittpå fältet, och hon sökte sig fram till den.[210] Herdarna lågo och sovo vid elden, och bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar, med vilka de brukade försvara hjorden mot vilda djur. Men de små djuren med de glimmande ögonen och de yviga svansarna, som smögo sig fram till elden, voro de inte schakaler? Och dock slungade inte herdarna stavarna efter dem, hundarna fortforo att sova, fåren flydde inte, och vilddjuren lade sig till vila vid sidan om människorna.
[210] hon sökte sig fram till den, she groped her way to it.
Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det, som tilldrog sig bakom henne på bergshöjden. Hon visste inte om, att man där reste altaret, tände kolen, strödde ut rökelsen och att kejsaren tog den ena duvan ur buren för att offra henne. Men hans händer voro så domnade, att han inte kunde hålla fågeln. Med ett enda slag av vingen gjorde sig duvan fri[211] och försvann upp i nattmörkret.
[211] gjorde sig duvan fri, the dove freed itself.
Då detta skedde, blickade hovmännen misstänksamt bort till den gamla sibyllan. De trodde, att det var hon, som vållade olyckan.
Kunde de veta, att sibyllan alltjämt tyckte sig stå vid herdarnas koleld och att hon nu lyssnade efter en svag klang, som kom dallrande genom den dödstysta natten? Hon hörde den länge, innan hon märkte, att den inte kom från jorden, utan från skyn. Slutligen upplyfte hon huvudet, och då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i mörkret. Det var små flockar av änglar, som, ljuvligt sjungande och liksom sökande, flögo fram och åter över den vida slätten.
Just medan sibyllan lyssnade till änglasången, beredde sig[212] kejsaren till ett nytt offer. Han tvådde sina händer, renade altaret och lät giva sig den andra duvan. Men ehuru han nu ansträngde sig till det yttersta[213] för att hålla fast den, gled duvans hala kropp ur hans hand, och fågeln svingade sig upp i den ogenomskådliga natten.
[212] beredde sig, was making preparations.
[213] ansträngde sig till det yttersta, exerted himself to the utmost.
Kejsaren blev förfärad. Han störtade ned på knä för det tomma altaret och bad till sin genius. Han anropade honom om kraft att avvända de olyckor, som denna natt tycktes båda.
Icke heller något av detta hade sibyllan hört. Hon lyssnade med hela sin själ till änglasången, som blev allt starkare.[214] Till sist blev den så kraftig, att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen och sågo lysande skaror av silvervita änglar röra sig uppe i mörkret i långa, vajande led liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i händerna, andra hade cittror och harpor, och deras sång klingade så munter som barnskratt och så sorglös som lärkkvitter. Då herdarna hörde detta, stego de upp för att gå till bergstaden, där de voro hemma, och berätta om undret.
[214] blev allt starkare, grew louder and louder.
De sökte sig fram på en smal, slingrande stig, och den gamla sibyllan följde dem. Med ens blev det ljus däruppe på berget. En stor, klar stjärna tände sig mittöver det, och staden på dess topp skimrade som silver i stjärnljuset. Alla de irrande änglaflockarna skyndade ditåt under jubelrop,[215] och herdarna påskyndade sina steg,[216] så att de nästan sprungo. Då de hade hunnit staden, funno de, att änglarna hade samlat sig över ett lågt stall i närheten av[217] stadsporten. Det var en usel byggnad med tak av halm och nakna klippan till bakvägg. Häröver stod stjärnan, och dit flockade sig allt flera och flera änglar. Somliga satte sig på halmtaket eller slogo ned på den branta bergväggen bakom huset, andra höllo sig med fladdrande vingar svävande över det. Högt, högt uppe var luften förklarad av de strålande vingarna.
[215] under jubelrop, shouting for joy.
[216] påskyndade sina steg, increased their pace.
[217] i närheten av, near.
I samma ögonblick, som stjärnan tändes över bergstaden, vaknade hela naturen, och männen, som stodo på Kapitoliums höjd, kunde inte undgå[218] att märka det. De kände friska, men smekande vindar fara genom rymden, ljuva vällukter strömmade upp omkring dem, träd susade,[219] Tibern började sorla, stjärnorna strålade, och månen stod med ens högt på himlen och upplyste världen. Och ur skyn kommo de två duvorna nedsvingande och satte sig på kejsarens skuldra.
[218] kunde inte undgå, could not fail.
[219] träd susade, the wind soughed in the trees.
Då detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje, men hans vänner och slavar störtade på knä. “Ave Cesar!” ropade de. “Din genius har svarat dig. Du är den gud, som skall tillbedjas på höjden av Kapitolium.”[220]
[220] på höjden av Kapitolium, on the Capitoline.
Och hyllningen, som de hänryckta männen tilljublade kejsaren,[221] var så högljudd, att den gamla sibyllan hörde den. Den väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin plats på klippranden och gick fram ibland människorna. Det var, som hade en mörk sky stigit upp från bråddjupet och störtat ned över bergshöjden. Hon var förfärande i sin ålderdom. Strävt hår hängde i glesa testar kring hennes huvud, lemmarnas ledknotor voro förstorade, och den mörknade huden klädde kroppen, hård som träbark, med rynka vid rynka.
[221] Och hyllningen, som de hänryckta männen tilljublade kejsaren, the cheers of homage with which the men in their joy and ecstasy greeted the Emperor.
Men väldig och vördnadsbjudande skred hon fram emot kejsaren. Med den ena handen fattade hon om hans handled, med den andra pekade hon hän mot den fjärran östern.
“Se!” befallde hon honom, och kejsaren upplyfte sina ögon och såg. Rymden öppnade sig för hans blickar, och de trängde bort till fjärran österland. Och han såg ett torftigt stall under en brant klippvägg och i den öppna dörren några knäböjande herdar. Inne i stallet såg han en ung mor på knä framför ett litet barn, som låg på en halmkärve på golvet.
Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade hän mot detta fattiga barn.
“Ave Cesar!” sade sibyllan med ett hånskratt. “Där är den gud, som skall tillbedjas på höjden av Kapitolium!”
Då ryggade Augustus tillbaka för henne som för en vansinnig.
Men över[222] sibyllan föll den mäktiga siareanden. Hennes skumma ögon började brinna, hennes händer sträcktes mot himmelen, hennes stämma förändrades, så att den inte tycktes vara hennes egen, utan hade sådan klang och kraft, att den kunde ha hörts över hela världen. Och hon uttalade ord, som hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna:
[222] över, upon.
“På Kapitoliums höjd skall världsförnyaren dyrkas,
Krist eller Antikrist, men icke bräckliga mänskor.”
Då hon hade sagt detta, skred hon bort mellan de skräckslagna männen och gick långsamt nedför bergshöjden och försvann.
Men Augustus lät nästa dag strängeligen förbjuda folket att resa honom något tempel på Kapitolium. I dess ställe[223] byggde han där en helgedom åt det nyfödda gudabarnet och kallade den himmelens altare, Ara cœli.
[223] I dess ställe, in its stead.