I.
För mångfaldiga år sedan,[224] då staden Florens helt nyligen[225] hade gjort sig till republik, levde där en man, som hette Raniero di Raniero. Han var son till en vapensmed och hade lärt sin fars yrke, men han tyckte inte mycket om att utöva det.
[224] För mångfaldiga år sedan, a great many years ago.
[225] då helt nyligen, shortly after.
Denne Raniero var en den starkaste man.[226] Det sades om honom, att han bar en tung järnrustning lika lätt, som en annan bär en silkesskjorta. Han var ännu en ung man, men hade redan givit många prov på sin styrka. En gång hade han varit inne i ett hus, där de hade lagt upp säd på loftet. Men däruppe hade hopats för mycket säd, och medan Raniero befann sig i huset, brast en av loftsbjälkarna, och hela taket höll på[227] att störta ned. Alla hade då skyndat bort utom Raniero. Han hade sträckt upp armarna och hållit emot taket, ända tills folk hade hunnit hämta bjälkar och störar för att stötta upp det.
[226] en den starkaste man, a strong man if ever there was one; or, a very strong man.
[227] höll på, was about.
Det sades också om Raniero, att han var den tappraste man, som någonsin hade funnits i Florens, och att han aldrig kunde få nog av strid. Så snart som han hörde något oljud på[228] gatan, rusade han ut från verkstaden, i hopp att det hade uppstått ett slagsmål, vari han kunde taga del. Om han endast[229] fick draga blankt,[230] stred han lika gärna med simpelt lantfolk som med järnklädda riddare. Han gick fram som en galning i striden utan att räkna sina motståndare.
[228] på, in.
[229] Om endast, just so.
[230] fick draga blankt, had a chance to draw his sword.
Nu var Florens inte synnerligen mäktigt på[228] hans tid. Folket där bestod mestadels av ullspinnare och klädesvävare, och dessa begärde ingenting bättre än att i fred få bedriva sitt arbete. Det fanns gott om[231] duktiga karlar, men dessa voro inte stridslystna, utan satte en ära i[232] att det i deras stad skulle råda bättre ordning än annorstädes. Raniero klagade ofta över att han inte var född i ett land, där det fanns en konung, som samlade omkring sig tappra män, och sade, att han i så fall[233] skulle ha kommit till[234] stor ära och värdighet.
[231] Det fanns gott om, were plentiful.
[232] satte en ära i, made it a point of honor.
[233] i så fall, in that event.
[234] skulle ha kommit till, would have attained.
Raniero var stortalig och högröstad, grym mot djur, hård mot sin hustru, inte god för någon att leva med. Han skulle ha varit en skön man, om han inte tvärsöver ansiktet hade burit flera djupa ärr, som vanställde honom. Han var snabb att fatta beslut,[235] och hans handlingssätt var storslaget, fastän ofta våldsamt.
[235] var snabb att fatta beslut, was quick to resolve.
Raniero var gift med Franceska, som var dotter till Jacopo degli Uberti, en vis och mäktig man. Jacopo hade inte tyckt mycket om att giva sin dotter till en sådan slagskämpe som Raniero, utan hade i det längsta[236] motsatt sig giftermålet. Franceska hade tvungit honom att ge vika genom att säga, att hon aldrig skulle gifta sig med någon annan. Då Jacopo äntligen gav sitt samtycke, hade han sagt till Raniero: “Jag tror mig ha sett, att män sådana som du ha lättare att[237] vinna en kvinnas kärlek än att behålla den, därför vill jag taga det löftet av dig, att om min dotter får det så svårt hos dig,[238] att hon vill återvända till mig, så skall du inte hindra henne.” Franceska sade, att det var onödigt att avgiva ett sådant löfte, emedan hon höll Raniero så kär,[239] att ingenting skulle kunna skilja henne från honom. Men Raniero gav löftet genast. “Det kan du vara viss om, Jacopo”, sade han, “att jag inte skall söka att kvarhålla någon kvinna, som vill fly mig.”[240]
[236] i det längsta, to the very last.
[237] ha lättare att, can more easily.
[238] får det så svårt hos dig, finds life with you so hard.
[239] höll Raniero så kär, Raniero was so dear to her.
[240] fly mig, flee from me; or, desert me.
Franceska flyttade nu till Raniero, och allt var gott emellan dem. Då de hade varit gifta några veckor, föll det Raniero in,[241] att han skulle öva sig med målskjutning. Han sköt till måls några dagar mot en tavla, som hängde på en mur. Han blev snart skicklig och träffade målet varje gång. Till sist tyckte han sig vilja försöka att skjuta mot ett svårare mål. Han såg sig om efter[242] något lämpligt, men upptäckte intet utom en vaktel, som satt i en bur ovan gårdsporten. Fågeln tillhörde Franceska, och hon var mycket kär i[243] den, men Raniero sände likafullt en sven att öppna buren och sköt vakteln, då den svingade sig upp i luften.
[241] föll det Raniero in, Raniero took it into his head.
[242] såg sig om efter, looked around for.
[243] kär i, fond of.
Detta tycktes honom vara ett gott skott, och han berömde sig därav för vem som helst, som ville höra på honom.
Då Franceska fick veta,[244] att Raniero hade skjutit hennes fågel, blev hon blek och såg stort på honom.[245] Hon undrade över att han hade velat göra något, som måste vålla henne sorg. Men hon förlät honom det genast och älskade honom liksom förut.
[244] fick veta, learned.
[245] såg stort på honom, gave him a surprised and reproachful look.
Allt gick nu åter väl en tid.
Ranieros svärfar, Jacopo, var linvävare. Han hade en stor verkstad, där det utfördes mycket arbete. Raniero trodde sig ha funnit, att det blandades hampa i linet på Jacopos verkstad, och han höll inte inne med detta,[246] utan talade om saken här och där i staden. Äntligen fick också Jacopo höra detta prat, och han sökte genast få slut på[247] det. Han lät flera andra linvävare undersöka hans garn och vävnader, och de funno, att allt var det finaste linne. Endast i en packe, som var bestämd att säljas utom Florens, funno de någon blandning. Jacopo sade då, att bedrägeriet hade blivit begånget utan hans vetskap och vilja av någon bland hans gesäller. Han förstod dock genast, att han skulle få svårt att förmå folk att tro detta. Han hade alltid haft stort[248] rykte för ärlighet, och han kände det tungt,[249] att hans heder hade blivit fläckad.
[246] höll inte inne med detta, did not keep this secret.
[247] få slut på, to put a stop to.
[248] stort, high.
[249] han kände det tungt, he was oppressed with the sense.
Raniero däremot bröstade sig över att han hade lyckats avslöja ett svek, och han skröt härmed, även då Franceska hörde det.
Hon kände stor sorg och på samma gång likadan förvåning, som då han sköt fågeln. Medan hon tänkte härpå,[250] tyckte hon plötsligen, att hon såg sin kärlek framför sig, och den var lik ett stort stycke skimrande gyllentyg. Hon kunde se hur stor den var och hur skimrande. Men ur ena hörnet var en flik bortklippt, så att den inte var så stor och härlig, som den hade varit från början.[251]
[250] härpå, of this.
[251] från början, at first.
Dock var den ännu så föga skadad, att hon tänkte: “Nog kommer den att[252] räcka så länge, som jag lever. Den är så stor, att den aldrig kan taga slut.”
[252] kommer den att, it will.
Det gick åter en tid, under vilken hon och Raniero voro lika lyckliga som från första början.
Franceska hade en broder, som hette Taddeo. Denne hade varit i Venedig på handelsresa, och där hade han köpt sig kläder av silke och sammet. Då han kom hem, gick han och prålade med dessa, men i Florens var det inte brukligt att gå dyrbart klädd, så att det var många, som gjorde narr av honom.
En natt voro Taddeo och Raniero ute på vinkrogarna. Taddeo var då klädd i en grön kappa med foder av sobel och en violett tröja. Raniero lockade honom nu att dricka så mycket vin, att han somnade, och tog sedan av honom hans kappa och hängde upp den på en fågelskrämma, som var uppsatt i en kålgård.
Då Franceska fick höra detta, blev hon åter vred på Raniero. Och med detsamma såg hon framför sig det stora stycket gyllentyg, som var hennes kärlek, och hon tyckte sig se hur det minskades, medan Raniero skar bort stycke efter stycke.
Efter detta blev det åter gott mellan dem en tid, men Franceska var inte mer[253] så lycklig som förr, därför att hon alltid väntade, att Raniero skulle begå någon handling, som kunde skada hennes kärlek.
[253] mer, longer.
Detta lät inte heller länge vänta på sig,[254] ty Raniero kunde aldrig hålla sig stilla. Han önskade, att människor alltid skulle tala om honom och berömma hans mod och oförvägenhet.
[254] lät inte heller länge vänta på sig, nor was this long in coming.
På den domkyrkan, som då för tiden[255] fanns i Florens, och som var mycket mindre än den nuvarande, hängde högst uppe på ena tornet en stor, tung sköld, och den hade blivit uppsatt där av en bland Franceskas förfäder. Det lär[256] ha varit den tyngsta sköld, som någon man i Florens hade förmått föra, och alla inom Ubertis släkt voro stolta över att det var en av dem, som hade förmått klättra upp i tornet och hänga den där.
[255] då för tiden, at that time.
[256] Det lär, it is said.
Men nu gick Raniero en dag upp till skölden, hängde den på ryggen och kom ned med den.
Då Franceska fick höra detta, talade hon för första gången med Raniero om det, som plågade henne, och bad honom, att han inte skulle på detta sätt söka att förödmjuka den ätt, som hon tillhörde. Raniero, som hade väntat sig, att hon skulle berömma honom för hans bragd, blev mycket ond. Han svarade, att han länge hade märkt, att hon inte gladde sig åt hans framgång, utan endast tänkte på sin egen släkt. — “Det är något annat jag tänker på”, sade Franceska, “och det är min kärlek. Jag vet inte hur det skall gå med den,[257] om du fortsätter på detta sätt.”
[257] hur det skall gå med den, what will become of it.
Efter detta kommo de ofta att växla onda ord, ty Raniero råkade nästan alltid att företaga sig just det, som Franceska minst av allt kunde tåla.
Det fanns på Ranieros verkstad en gesäll, som var liten och halt. Den där karlen hade älskat Franceska, innan hon gifte sig, och fortfor att älska henne även efter hennes giftermål. Raniero, som visste om[258] detta, företog sig att driva gyckel med honom, framförallt då de sutto till bords.[259] Det gick till sist så, att mannen, som inte kunde tåla att bli gjord till ett åtlöje, då Franceska hörde det, en gång rusade på Raniero och ville strida med honom. Men Raniero endast hånlog och sparkade honom åt sidan. Då tyckte inte den stackaren, att han ville leva längre, utan gick bort och hängde sig.
[258] visste om, knew.
[259] till bords, at table; or, at meals.
Då detta hände, hade Raniero och Franceska varit gifta bortåt ett år. Franceska tyckte alltjämt, att hon såg sin kärlek framför sig som ett skimrande stycke tyg, men på alla sidor voro stora flikar bortskurna, så att det var knappast hälften så stort, som det hade varit från början.
Hon blev mycket förskräckt, då hon såg detta, och hon tänkte: “Stannar jag[260] hos Raniero ännu ett år, kommer han att förstöra min kärlek. Jag kommer att bli likaså arm, som jag hittills har varit rik.”
[260] Stannar jag, if I stay.
Då beslöt hon sig för att lämna Ranieros hus och gå och leva hos sin far, på det att inte den dag måtte komma, då hon hatade Raniero lika mycket som hon nu älskade honom.
Jacopo degli Uberti satt i vävstolen med alla sina gesäller arbetande omkring sig, då han såg henne komma. Han sade, att nu hade det skett, som han länge hade väntat, och bad henne vara välkommen. Han lät genast allt folket upphöra med arbetet och befallde dem att beväpna sig och stänga huset.
Sedan gick Jacopo bort till[261] Raniero. Han träffade honom på verkstaden. “Min dotter har i dag kommit tillbaka till mig och bett, att hon åter skall få leva under mitt tak”, sade han till sin måg. “Och nu väntar jag mig,[262] att du inte tvingar henne att vända tillbaka till dig efter det löfte, som du har givit mig.”
[261] bort till, over to.
[262] mig not to be translated.
Raniero tycktes inte taga detta mycket allvarsamt, utan svarade helt lugnt: “Även om jag intet löfte hade givit dig, så skulle jag inte ha fordrat att få tillbaka en kvinna, som inte vill tillhöra mig.”
Han visste hur mycket Franceska älskade honom, och han sade till sig själv: “Hon är här åter hos mig innan kvällen.”
Hon syntes dock inte till varken den dagen eller den nästa.
Den tredje dagen gick Raniero ut och förföljde ett par rövare, som länge hade oroat de florentinska köpmännen. Han lyckades övervinna dem och förde dem fångna till Florens.
Han höll sig stilla ett par dagar, ända tills han kunde vara viss om att denna bragd skulle vara känd över hela[263] staden. Det gick dock inte,[264] som han hade väntat, att den förde Franceska tillbaka till honom.
[263] över hela, throughout.
[264] gick inte, did not turn out.
Raniero hade nu haft den största lust att med lag och rätt tvinga henne[265] att komma tillbaka till honom, men han tyckte sig inte kunna göra detta för sitt löftes skull. Det föreföll honom dock omöjligt att leva i samma stad med en hustru, som hade övergivit honom, utan han drog bort från Florens.
[265] att med lag och rätt tvinga henne, to compel her by law.
Han blev då först legosoldat, och snart nog gjorde han sig till anförare för en frikår. Han var jämt i strid och tjänade många herrar.
Han vann mycken ära som krigare, såsom han alltid hade förutspått. Han blev slagen till riddare av kejsaren och räknades som en storman.
Innan han drog från Florens, hade han givit ett löfte vid en helig madonnabild i domkyrkan att skänka till den heliga jungfrun det förnämsta och yppersta, som han vann i varje strid. Framför den där bilden såg man ständigt dyrbara gåvor, som voro givna av Raniero.
Raniero visste alltså, att alla hans bragder voro kända i hans födelsestad. Han undrade mycket på att inte Franceska degli Uberti kom åter till honom, då hon kände till all hans framgång.
På den tiden predikades det till korståg för att befria den heliga graven, och Raniero tog korset och drog ut till österlandet. Dels väntade han, att han därute skulle vinna slott och län att råda över, dels tänkte han, att han nu skulle vara i stånd att utföra så glänsande bragder, att hans hustru åter skulle få honom kär[266] och vända tillbaka till honom.
[266] få honom kär, fall in love with him.