EN ITALIENSK EPISOD
Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren, svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina effekter och ge sig i väg när tåget stannade.
»Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in sitt fosterlands klimat.»
»Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte likadant hemma i Sverige, va?»
»Jo visst, ja visst!» svarade Åke. »Men det här var en helsikes stor station. Det måtte vara Bologna. Petrus, du som rådbråkar lingot, stick ut ditt nordiskt blonda huvud genom fönstret och fråga den där guldbeslagne kamorristen hur länge vi står här.»
»Nej, fråga någon annan», föreslog Johan. »Den där tycks ju vara järnvägstjänsteman, och en sådan vet aldrig något om tågtiderna här i Italia.»
Men Petrus hade redan rest sig upp, stuckit ut huvudet genom fönstret och adresserat sig på särdeles grammatikalisk italienska till järnvägstjänstemannen:
»Quanto tempo ci fermiamo in questra stazione?»
»Venti minuti, signore!»
»Vad säger kamorristen?» frågade Åke.
»Tåget stannar här i tjugu minuter», svarade Petrus. »Dom talar för resten en vacker dialekt i de här trakterna.»
»Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande.
»Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören.
Men Åke grep sin mössa.
»Kom Johan, på tjugu minuter hinner vi se efter om dom har någon katedral i den här stan, och jag är för resten törstig, ett glas chianti, eller vad det är dom kallar pilsnern här i landet, skall smaka skönt. Du Petrus kan vänta här och vakta bagaget. Se efter att ingen stjäl något, glöm inte att här i landet stjäl alla människor allt vad de komma över. Och håll särskilt ögat på pläden.»
Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på il ristorante. Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt—en liter O. P. aqvavit.
Petrus var nära att försjunka i drömmar om hur öppnandet av denna O. P. lämpligen skulle firas, då ett plötsligt ryck gick genom tågsättet.
»Ryck i helsingland!» sade Petrus skämtsamt till respläden.
Men omedelbart därpå kom ett ryck till, och så satte tåget sig i gång.
»Dom växlar!» upplyste Petrus pläden. Men han hade orätt, ty tåget ökade alltmera farten och var snart i så full gång som ett italienskt tåg kan vara. Och samtidigt kom Petrus ihåg att Åke hade hand om både hans biljett och hans pengar. Nåja, biljetten var det ju inte så noga med, för den hade konduktören redan sett, men pengar—det är inte så angenämt att vara utan pengar i ett främmande land, av vars språk man inte känner mera än vad man kunnat inhämta av 50-öresparlören.
Tio minuter senare anlände konduktören och Petrus såg till sin fasa, att det varit konduktörsbyte i Bologna.
»Biglietto!» sade han och räckte ut handen.
Petrus försökte en bluff.
»Vado a Firenze!» sade han och låtsades försjunka i en tidning.
»Favorisca monstrare il suo biglietto!» sade konduktören, och denna gång var rösten skarpare.
»Biglietto?» sade han. »Si, si! Biglietto vergessen, glömt, oublié?
Begriper du?»
Konduktören såg allt bistrare ut. För ett par lire kunde han kanske överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och utländskt prat imponerade inte på honom.
»Biglietto, signore!»
Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en förklaring, och han tillgrep svenskan.
»Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han blev kvar i Bologna med både den och pengarna. Och säjer du ett ord till krossar jag skallen på dej, förbaskade kamorrista.»
Konduktören gick omedelbart vidare, och Petrus stod som segrare kvar på slagfältet. Han trodde att det var hans manliga uppträdande som satt skräck i konduktören, och kanske hade han rätt. En del av hans samtida anse det emellertid vara mera sannolikt att konduktören tagit honom för en kamorrist.
I varje fall fick Petrus sitta i lugn och ro och smeka ömsom campagnan, ömsom respläden med sina blickar till tåget äntligen stannade i Florens. Men då möttes han av ett annat problem. Han hade elva kolli bagage, och inga pengar.
Förut hade alltid en av reskamraterna brukat köra ut bagaget genom fönstret till någon svartmuskig bandit, medan någon av de andra hoppat av och gjort sig klar att gripa bemälde bandit för den händelse att han skulle försöka ge sig av med kollina. Men nu gick inte det systemet. Nu måste Petrus klara sig själv.
Med stort besvär lyckades Petrus lasta på sig sex kolli, och praktisera sig av vagnen med dem, för att ögonblickligen bli omgiven av ett band operettrövare, som höggo sig fast i bagaget. Det var ett detachement ur Firenzes stadsbudskår, som på detta sätt i överflödande välvilja sökte ta hand om Petri bagage, men sällan har stadsbudskåren i fråga mötts med så kallt oförstående.
Petrus vrålade invektiv åt operettbanditerna på alla av honom kända utländska språk, för att sedan tillgripa svenska skällsord, och som han är hemma i trakten av Delsbo, äger han fullkomligt herravälde över denna gren av sitt vackra modersmål.
Med dettas hjälp lyckades han också förmå stadsbudskåren att dra sig något tillbaka, dock inte på långt när så mycket som han bett dem dra, och efter att ha satt ned sina sex kolli, störtade han in efter de andra fem. Hans inneboende misstroende för italienare i allmänhet och facchini i synnerhet kom honom att skynda mer än han någonsin skyndat förr, och däri gjorde han klokt, ty av hans sex kolli voro fem redan på väg till fem olika hotell. Det sjätte, pläden, fanns kvar, ty den hade två facchini gripit tag i för att bära åt var sitt håll, och de voro just i färd med att välja ut var sin mjuka, behagliga fläck på den andres kropp, där en stilett lämpligast kunde placeras, när Petrus slog ned som en nordisk björn och slet tvisten genom att rycka till sig den dyrbara bördan. Genom en skarp hetsjakt över perrongen lyckades han återerövra även de andra fem kollina, varefter en ny hetsjakt tog vid för att få fatt i de sex andra, ty naturligtvis lade välvilliga bärare vantarna på dem så snart han vände ryggen till.
Att i detalj skildra Petri kamp mot de italienska bärarna skulle bli för långt, det är tillräckligt att konstatera att han efter en lång och het strid lyckades samla sina elva kolli i en stor hög, på vilken han sedan satte sig.
Omkring honom samlades på respektfullt avstånd Firenzes stadsbudskår, av vilka varje enskild medlem med förtjusning skulle ha satt en kniv i Petrus om han kunnat göra det utan någon som helst risk. Men det var förbundet med en viss risk för en facchino att närma sig Petrus just då.
På detta sätt hittades han av Åke och Johan när de ett par timmar senare kommo med nästa tåg från Bologna. När tåget drog in på stationen hängde de ut genom vagnsfönstret bleka av ängslan för Petri och resplädens öde, och det jubelrop som höjdes när de fingo se honom lät som ett härskri från det gamla Germaniens dystra skogar.
»Hej, gamle Petrus, roligt att se dig välbehållen. Skaffa hit en kamorrist, som kan bära bagaget, så far vi till hotellet och får oss lite mat.» Facchini närmade sig lystet men tveksamt.
»Nej», sade Petrus. »Ingen av dom där fähundarna skall tjäna på oss. Vi tar bagaget. Jag svarar för fem kolli.»
»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.» Och med det ledde han vägen.
Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig sedan själv på dem, ty hans knän veko sig.
Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.