DJURVÄNLIGHET
I Barbackaån knuffades isstyckena, sakta och makligt så som det passar i staden i fråga, men de knuffades i alla fall. Så satte ett av dem sig på spjärn mellan ett par av kajens pålar, ett annat stannade sällskapligt bredvid och ett tredje och fjärde slöto sig snart till sällskapet. Om några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på ett av flaken.
Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans poetiska själ kallade det.
Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån.
En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade.
»Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den.
Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot måsen.
Naturligtvis träffade han inte, och måsen tog inte minsta notis om projektilen.
Pang! Nästa sten slog närmare, men resultatet blev lika negativt, och under en stund blev måsen utsatt för ett formligt bombardemang.
Men han uthärdade elden briljant.
Barbacka poliskonstapel, Jönsson, som en stund från något avstånd iakttagit Göransons underliga beteende, närmade sig nu betänksamt.
»Vad är det han har för sej, Göranson.»
»Gomorron Jönsson!» sade Göranson. »Jo, si jag tror att måsen har frusit fast.»
»Må dä!» sade Jönsson.
»Jo, han har stått så där en hel timme nu och det är ju klart, att han inte skulle stå så på en isbit och frysa om fötterna om han inte var fastfrusen. Och för resten så rör han sig inte ur fläcken när jag kastar sten på honom.»
»Må dä?» sade Jönsson igen.
»Jojo men! Och nu kan en inte göra något annat än att skjuta den, det är barmhärtigast.»
Jönsson såg bekymrad ut.
»Dä vet väl Göranson, att han inte får skjuta skott inom stadens hank och stör!» sade han.
»Visserligen! Men under sådana här omständigheter.»
»Dä blir till att tala med kumsarjen då», sade Jönsson.
»Men han är ju bortrest!»
»Då får Göranson vänta tills han kommer igen», sade Jönsson orubbligt.
Göranson funderade. Att låta det stackars djuret stå där ute och lida gick ju inte för sig. Skjuta måste han om han också skulle få böta för det. För en djurskyddsordförande fick inga dylika småsaker utgöra något hinder.
»Jönsson», sade han efter en stund beslutsamt. »Hur mycke böter blir det om jag skjuter måsen ändå?»
Jönsson lyfte på mössan och rev sig omsorgsfullt i huvudet.
»Jae, en tio kronor blir det nog minst.»
Utan ett ord styrde Göranson vägen till sin järn- och herrekiperingsaffär och kom strax ut igen klädd i ett högtidligt ansikte och en dubbelbössa av skräckinjagande kaliber.
»Jönsson, följ med mig i båten här», sade han fast. »Och håll anteckningsboken färdig, för nu ska här begås ett brott.»
Uppmärksamt iakttagen av en folkmassa på nära sju personer steg Göranson i båten tätt följd av Jönsson, vars högtidliga min stämde åskådarnas själar till andakt.
När båten kom på fem meters avstånd från måsen lade Göranson ned årorna och grep geväret.
»Pass på nu med anteckningsboken, Jönsson», sade han, lade geväret till ögat, siktade noggrant mitt i måsens bröst och tryckte av. Pang, pang! Först den ena pipan och sedan dem andra.
Då flög måsen.