EN LIVLIG JULAFTON
Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton på rätt många olika sätt. En gång firade jag den för oss svenskar så betydelsefulla dagen med att vandra omkring bland starka män, dresserade hundar och snurrande tvåsous-rouletter på en marknadsplats i en fransk småstad; en annan gång när jag också befann mig söderut, blev jag bjuden på resa till Egypten över december och januari, men började längta efter risgrynsgröt och lutfisk, som jag inte smakat på diverse år, och ställde i stället kosan norrut—samt firade jul under storm på Nordsjön. Men den livligaste julafton jag hittills varit med om, var julaftonen 1904 i Minneapolis, Minnesota, U. S. A.
Jag hade anställning vid en svensk-amerikansk tidning och hade det ganska omväxlande. Min uppgift där var nämligen att dammtorka, läsa korrektur, skriva notiser, sälja svenska böcker och vykort samt elda centralvärmeledningen, vilket senare uppdrag jag skötte med sådan bravur att brandkåren en vacker natt måste tillkallas.
Nåja, den behövde inte stanna länge. Det brann bara i den trälåda, där jag, förtänksamt nog, brukade lägga den heta aska och glödande kolstybb som jag kratsade ut ur värmepannan, och eftersom spegelrutan, som brandkarlarna kommo in genom, var försäkrad, slutade min intervju med chefen så, att han välvilligt, om också utan entusiasm, sade åt mig att jag fick behålla platsen.
Tidningen hade sin officin i affärscentrum på Mississippis västsida, jag bodde hos min vän Rosén på östsidan, långt från all ära och redlighet, där fabriker och potatisfält ännu höllo stånd mot stadens framryckning, och där järnvägarnas växelspår gingo fram i gatans plan. Det var billigt att bo där.
På slaget sex på julaftons eftermiddag lämnade jag officinen för att resa hem och äta plumpudding i Rosénska familjens sköte. Han var postexpeditör, och vi hade kommit överens om, att om jag tog den spårvagn som två minuter över sex körde från hörnet av sjätte gatan och första avenyen, så skulle han möta vid hörnet av Hennepin- och Washingtonavenyerna, så att vi skulle få sällskap hem. Men vid hörnet mötte jag unga Bessie, som brukade sälja strumpor till mig i Plymouth-stores Basements-salesroom, och vem kan motstå ett par vackra irländska ögon? Jag var nitton år och kunde det inte.
Naturligtvis glömde jag både spårvagnen och Rosén, för att sjunka i ett sällhetsrus, som dock tyvärr blev av ganska kort varaktighet, för Bessie skulle med 8:de avenyvagnen åt andra hållet och reste tre minuter senare sin väg, hjärtlöst nog utan att låta mig göra sällskap. Om två minuter steg jag, betydligt avkyld, på vagnen till Central avenue, för att fara hem till plumpuddingen.
Vid Hennepin- och Washingtonhörnet tittade jag pliktskyldigast efter Rosén, men han var inte där. Tydligen hade han, enligt överenskommelse, farit med föregående vagn, och eftersom jag hade all anledning förmoda att han skulle hitta hem ensam, for jag bekymmerfritt vidare nedför avenyen, på den långa bron över Mississippi och vidare framåt den oändliga Central-, mot 18:de avenyen.
Men i närheten av sextonde avenyen stannade vagnen. Det hördes en ropandes röst vid främre plattformen men man kunde icke urskilja vad den sade, och stålnätsgrindarna, som stängde av bakre plattformen, öppnades inte. Det blev oroligt i vagnen.
»Varför kör ni inte vidare?»—»Va—står ni här för?»—»Rör på spelet!»—»Är det meningen att den här vagnen ska bli ett hotell, och stå här jämt?»
Konduktören kunde inte besvara alla de frågor som slungades mot honom.
Men då öppnade föraren sin lilla lucka och sade: »Linjen är blockerad!
Det har hänt en olycka längre fram!»
»Öppna grindarna! Öppna grindarna!» Vi voro ett tjugutal friska viljor som slungade oss mot nätgrindarna och röto med våra lungors fulla kraft. En olycka! Då måste man naturligtvis dit. Genom opinionens makt övertygad om att grindarna borde öppnas tog föraren ett tag i sin handspak så att de svängde upp, och i nästa ögonblick etablerades kapplöpning mot olycksplatsen.
Mina långa ben gjorde mig till etta, men ambulansen, som med dånande gong-gong kom i fullt galopp, körde i alla fall förbi mig. Som god tvåa lyckades jag ändå placera mig.
När jag kom fram till olycksplatsen stod det genast klart vad som hade hänt. Ett växelspår gick vid 18:de avenyen snett över gatan och på detta stod ett lokomotiv, medan en spårvagn låg kullvräkt tvärs över järnvägsspåret. Den spårvagn, som jag skulle ha åkt med. Tydligen hade föraren haft dålig utkik, och försökt köra över järnvägsspåret utan att förvissa sig om allt var klart.
Min första tanke gällde Rosén. Var han en av de döda, som bars in i verkstaden bredvid, eller fanns han bland de sårade, som brandkarlarna snabbt och varsamt langade in i ambulansvagnen? Jag trängde mig fram.
Nej, där stod min vän! Vit som ett lik, men dock inte ett lik, och darrande i alla leder. En liten beskäftig herre skrev just upp hans namn och adress när jag hann fram, och ett par bekanta hade redan tagit hand om honom.
»Är du skadad?»
Han stirrade på mig halvt som i en dröm, så kände han plötsligt igen mig, ryckte upp sig och svarade:
»Nej, men vilken upplevelse, vilken förfärlig upplevelse!»
Jag förstod honom. Min vän Rosén var ingen modig man, det hade jag märkt vid ett och annat tillfälle förut, och olyckan hade skrämt honom från vettet. Men annars var det intet fel på honom, och när han fått tid att hämta sig skulle han inte ha något men av det. Jag lät de andra ta hand om honom, och intresserade mig åter för det som hände och skedde omkring mig.
En redskapsvagn kom körande med rasande fart och med rent otrolig snabbhet var den påkörda vagnen vräkt ett stycke åt sidan och spåret klart igen. Ambulansen körde åter sin väg och nedifrån avenyen närmade sig en rad spårvagnar, som av olyckan bringats i stockning.
Men bland folkmassan, som samlat sig hördes ett hotande mummel som växte och steg. Två eller tre människor hade blivit dödade genom en spårvägsmans försumlighet, flera skadade, och massan var böjd för att utkräva en summarisk hämnd på spårvägsmännen. Dessa hörde mumlet, sågo massans allt mer hotande hållning och slöto sig tätare tillsammans, och från redskapsvagnen hämtade de skruvnycklar och andra småsaker, som kunde bli användbara.
Med klingande klockor närmade sig spårvagnarna sakta och folkmassan gav motvilligt väg för dem. Men plötsligt sprang en man upp på den främsta vagnens skyddsskärm, som parallellt med marken sköt ut från vagnen på en decimeters höjd. Han hade tydligen firat julafton, ty han vajade litet, och med vänstra handen måttade han ett slag mot föraren där innanför rutan.
Jag, som stod ett par steg därifrån, ämnade springa fram för att hindra honom, men skuffades åt sidan av en spårvägsman som rusade fram och placerade sin näve mot den drucknes underkäke. Karlen slungades till marken och låg stilla. Det var en ren och klar »knock-out».
Sekunden därefter vacklade spårvägsmannen bakåt, själv träffad av en näve i ansiktet, ty med ett rytande gick massan till anfall mot spårvägsmännen, som genast, med skruvnycklar och andra tillhyggen i högsta hugg, mötte med ett motanfall. Just där de båda svallvågorna möttes stod jag, och jag greps genast av en livlig önskan att befinna mig på någon annan plats på jordklotet. Jag hade ingen anledning att blanda mig i leken tyckte jag, det var ju inte jag, som blivit ihjälslagen, och jag beslöt att snarast möjligt förflytta mig ut ur stridens centrum.
Men striden stod mellan spårvägsmän och civila. Jag var civil, och mina fredliga avsikter syntes inte utanpå. En skruvnyckel, förd av en kraftig gråklädd arm, susade mot min stetsonhatt, men jag parerade och vek undan. Spårvägsmannen nummer två lyckades jag också undvika men rusade mitt i armarna på en tredje som prompt och snabbt slog till. Jag lyckades endast delvis parera, och slaget, som träffade högra kinden, satte mina bohuslänska förfäders vikingablod i svallning.
Spårvägsmannens näve susade redan för andra gången mot mitt ansikte. En lätt böjning på kroppen och slaget gick förbi, pang, min vänstra slog till i hans plexus solaris strax under bröstbenet, och då han med båda händerna tog sig åt mellangärdet slog den högra som en blixt mot hans underkäke. Karlen vacklade ett par steg tillbaka, föll och blev liggande. Det var också en »knock-out»—min första—och jag kan inte förneka, att det kändes lite underligt.
Men jag hade inte lång tid att reflektera över saken. Ett ansikte skymtade framför mig och jag slog till, så fick jag ett slag i nacken så att det sjöng i huvudet, jag svängde runt, men i detsamma föreföll det. mig som om en stångjärnshammare träffat mig under örat—
När mitt intresse för omgivningen åter vaknade satt jag på gatan ett stycke längre bort. Stridens vågor gingo ännu höga, men slaget under örat hade avkylt vikingablodet och jag hade ingen lust att åter blanda mig i leken. Med någon möda steg jag upp och borstade av mig, och med ett vemodigt leende konstaterade jag att även jag fått mottaga en med frikostig hand utdelad »knock-out».
Plötsligt hördes piketvagnens gonggong ringa på avstånd, den kom i galopp närmare och de civila elementen skingrades som agnar för vinden, och som inte heller jag hade lust att råka ut för poliskonstaplarnas battonger kilade jag i väg hem för att se hur Rosén mådde.
Han mådde bra, hade lugnat sig, fått lite färg i kinderna, och satt nu i skötet av sin familj och berättade för sextiosjätte gången hur det hela gick till och hur det kändes när växelloket körde på vagnen och glasflingorna flögo som snö kring passagerarna. Själv hade han sluppit undan med skräcken och det var han, som sig borde, tacksam för. När man varit så nära att få fira julafton på bårhuset har man vissa förutsättningar att uppskatta hemmets visserligen inte lugnare, men ljusare och gladare omgivning.
Sedan jag tvättat av mig dammet efter bataljen och fått på mig rena kläder firade vi julen enligt gammalt recept, eller rättare, efter två recept, det amerikanska och det svenska, så att lutfisk och gröt, plumpudding och kalkon, julgran, järnek och mistel förekommo i ljuv och innerlig förening. I synnerhet fann jag misteln ljuv, ty Roséns unga kusin var ganska söt. Fram på kvällen kom bemälda unga kusin till mig med ett bekymrat ansikte.
»Det är simply disgusting», sade hon på sitt vackra blandspråk. »Jag rent forgettade Annies julklapp at home, och nu måste jag fetcha den. Vill du mäka kompani?»
Ja, visst ville jag följa den unga kusinen hem och hämta paketet, fastän hon bodde ännu längre bort i utkanten av staden, i Columbia Heights, det östligaste som finns på östsidan. Utan att väcka någon uppmärksamhet kilade vi i väg.
Paketet hämtades i vederbörlig ordning och vi voro på väg tillbaka, när ett par skott smällde inne i en krog ett par hus från den plats där vi befunno oss. Utanför krogen stod en buggy, en lätt fyrhjulig vagn, i vilken satt en figur insvept upp till näsan i en lång rock.
»Åh kom, for heavens sake, låt oss hurry! Nu fajtar dom där inne också.» Och som jag inte hade någon anledning att blanda mig i saken, fortsatte vi vår väg.
En minut senare small det åter skott, men nu ute på gatan, och med ett hastigt grepp tvingade jag flickan bakom närmaste hörn, och följde själv efter. Det är inte hälsosamt att komma i vägen för förlupna kulor.
Ögonblicket därefter kom buggyn i ursinnig fart rusande förbi och nu åkte ytterligare två män, som sköto bakåt. Skotten besvarades av karlar, som kommit ut från krogen.
Flickan vägrade att vända om för att på ort och ställe se vad som hänt, och alltså fortsatte vi hem till julklappsutdelningen. Men på juldagen voro tidningarna fulla av saken. På saloonen hade man haft en enkel fest och lottat ut en kalkon, när mitt i festligheterna två maskerade män stego in, sköto ned bartendern och en av gästerna samt togo kassan plus gästernas klockor och pengar och åkte bort i buggyn. Bytet var inte värt många tiotal dollar.
Det stod också i tidningen om spårvägsolyckan och min vän Rosén hade på grund av sitt vettskrämda utseende blivit antecknad som sårad, vilket föranledde honom att genast lägga sig sjuk för att få ersättning av bolaget. Han låg en vecka och väntade på bolagets ombud, men på nyårsdagen tröttnade han och steg upp. Då kom ombudet. Rosén begärde tusen dollars i ersättning för de skador han inte fått, och fick hundra. Om han varit sängliggande hade han nog fått femhundra.
Mördarna grepos någon vecka senare, och åtminstone en av dem blev mycket ordentligt hängd.