ETT SJUKDOMSFALL
»Du ska ta en sjukförsäkring, Isidor», sade Östkvist, och lade sin arm på sin kollegas arm. Det var för tillfället inga kunder i butiken, så att de båda biträdena hade tid att prata.
»Jag har aldrig varit sjuk», svarade Perander.
»Alltid en ny anledning att försäkra dig, Isidor», fortsatte Östkvist. Varje människa blir sjuk en eller annan gång i sitt liv, och om du aldrig varit det, kan du ge dig så många som flyger och far på, att din tur snart står för dörren.»
»Tja, om en nu blir lite krasslig några dar, så står en väl rycken», anmärkte Perander, som hade sparbanksbok.
»Du gör det, ja», svarade Östkvist med ett s. k. sardoniskt leende. »Om du till exempel får ledgångsreumatism och måste ligga till sängs i fyra, fem månader, eller någon annan sjukdom som räcker länge. Nej du, sjukdom och nöd hör i hop. Det vill säga om du inte är försäkrad! Se på Bruno, han låg i sex månader och fick tio kronor om dagen, hur skulle det ha gått för honom, om han inte varit sjukförsäkrad?»
Perander blev betänksam. Det var nog något i vad Östkvist sade i alla fall.
»Är du försäkrad?» frågade han.
»Ja, naturligtvis! Du tror väl inte, att jag är lättsinnig nog att gå oförsäkrad genom livet?»
»Hm. Men var kan man få tag i en agent, om man nu skulle fundera på saken?»
Östkvist log.
»Jag är agent, Isidor», sade han stilla.
Tio minuter senare var Perander försäkrad.
När Isidor Perander skrivit under ansökning till bolaget »Liv och lycka», var han ganska belåten med sig själv, men redan när ett ombud från bolaget åtta dagar senare hämtade första halvårsavgiften började han ångra sig, och denna känsla stegrades oerhört när han fann, att han skrivit under en laglig förbindelse att göra en lika stor betalning varje halvår under de närmaste tio åren.
Han var nämligen särdeles fäst vid sitt lilla mammon, och satte tusen gånger hällre in sitt överskott på sparbanken än han stoppade det i ett rikt försäkringsbolags ficka. Och ju mera han ångrade desto fastare formade sig en plan i hans hjärna: bolaget skulle få betala tillbaka hans pengar, och det med ränta, han skulle bli sjuk, och fortsätta att vara det så länge som möjligt. Om han också förlorade sin lön i butiken under tiden så var det bara 175 kr. i månaden, mot de 300 han skulle inkassera.
Men hur skulle det ske? Erfarenheten från beväringstiden hade lärt honom, att läkare inte äro så lätta att lura, och efter moget övervägande bestämde han sig för förlamning i ben och underkropp, vilket han ansåg vara mycket lätt att simulera.
Dagen därpå uppskrämdes kunderna i Johansson och Johanssons bod av att det omtyckta biträdet Perander under det han höll på att väga upp en kvarts kilo vetemjöl till fru Pilmans husassistent, plötsligt segnade till golvet med mjölskopan i hand.
»Vad är det med Perander», röt patron Johansson. »Är han onykter?»
Men Isidor kved matt till svar:
»Jag vet inte vad det är med mig, patron, men bena vek sig under mig, och nu käns dom inte.»
När man fått klart för sig vad som verkligen inträffat, buro patron
Johansson och Östkvist med förenade krafter in Perander på kontoret och
lade honom på tagelsoffan. Perander var fullkomligt lugn och behärskad.
Han hade tydligen inga smärtor.
»Skicka inte efter läkare än», sade han. »För hem mig först och lägg mig. Jag känner ett behov att komma i säng.»
Och som patron Johansson var en human principal lät han Östkvist och gårdskarlen köra hem Perander på en handkärra fast det var i brådaste affärstiden.
Dessa två omhuldade Perander som ett barn, klädde av honom, lade honom och gåvo honom konjak att dricka. De gingo till och med så långt, att de inte läto honom dricka ensam.
»Östkvist», sade Perander när han komfortabelt låg i sin säng. »Titta efter i skrivbordslådan, där ligger försäkringsbolagets papper.»
»Det är ingen brådska med det», sade Östkvist. »Du får ändå inget, om du inte är sjuk minst en vecka, Isidor.»
»Jag känner att jag kommer att ligga här i månader», svarade Isidor.
»Tag fram papperen och fyll i anmälningsblanketten.»
»Hur känner du dig nu?» frågade Östkvist.
»Hela underkroppen käns fullkomligt kall och känslolös.»
Östkvist stack sin hand under täcket och kände på sin kamrats ben.
»Jag tycker det käns varmt, jag», sade han.
»Utanpå, ja», svarade Isidor. »Men det käns en köldkänsla inifrån.»
»Hur sjutton kan du känna det, när benen är känslolösa?» frågade han, och Isidor såg irriterad ut.
»Du vet inte hur det är att vara sjuk», sade han. »Fyll nu i anmälningsblanketten.»
Muttrande för sig själv fyllde Östkvist i.
»Här skall stå läkarens namn med», sade han efter en stund.
»Skriv doktor Andersson», sade Isidor. »Det är en gammal hygglig prick.»
»Bolaget brukar använda doktor Holst», svarade Östkvist torrt. »Så vi tar väl honom, jag ska be honom komma hit när jag går tillbaka till butiken.»
En timme senare steg doktor Holst in i Peranders enkla kammare och började undersöka patienten. Doktorn var en ung man med skarpa, klara ögon, och Perander började bli rädd att han skulle visa sig svår att lura. Men farhågorna besannades inte, ty det gick utmärkt. Alla symptom som Perander beskrev tycktes vara precis som doktorn väntat sig, och hans ansikte blev alltmera bekymrat.
»Ett svårt fall av partiell paralysi», sade han. »Ett mycket svårt fall. Frågan är om ni någonsin skall kunna återställas. Är ni fullkomligt känslolös i underkroppen?»
»Absolut!» svarade Perander.
»Fullkomligt?» frågade doktorn igen, och gav Perander ett kraftigt nyp i vaden.
»Ä—hm—ab-absolut!» svarade Isidor, som endast med svårighet lyckats behärska sig.
»Ja, det tycks verkligen vara fallet», sade läkaren. »Och vi ha endast två medel att välja på. Vi skola börja med det lindrigaste. Jag skall hjälpa er att lägga er på magen.»
När helomvändningen var effektuerad drog doktorn ned täcket, och blottade Peranders akter, och så ven hans spanska rör genom luften.
»Oau!» lät Isidor ofrivilligt när röret drabbade hans bakdel.
»Kändes det?» frågade doktorn förvånad.
»I-inte det minsta!» svarade Isidor. »Jag blev bara överraskad.»
»Nej, jag kan tro det», sade doktorn. »Ni är ju absolut känslolös, så var inte rädd, ni kommer inte att ha det minsta obehag av behandlingen.»
Så spottade han i nävarna, grep röret och började arbeta.
Perander hade aldrig fått så mycket smörj i sitt liv, men han bet i kudden och behärskade sig medan hans bakdel randades gul och blå. Det var svårt men det gick, ty han tänkte på de trehundra i månaden.
Till slut ställde läkaren ifrån sig käppen och torkade svetten ur pannan.
»Kändes det inte?» frågade han.
»Nä—hm, nä, in-hinte ett dugg», svarade Isidor hjältemodigt.
»Då övergår vi till behandlingen nummer två», sade doktorn, och tog fram en kniv ur fickan.
»Va tänker doktorn göra? frågade Isidor oroligt.
»Var inte rädd, ni kommer inte att känna något», svarade doktorn leende.
»Ja, men vad skall det bli av?»
»Åh, jag skall bara släppa ut det sjuka blodet ni har i benet. Det går så till, att man sticker in kniven till skaftet på ett par tre ställen på båda benen, och i svåra fall sprätter man opp det hela, men det käns—»
»Sprätta opp?» sade Isidor. »Vad menar doktorn.»
»Var lugn», sade doktorn. »Det är inte farligt alls», och han närmade sig målmedvetet med kniven i hand.
Isidor återfick plötsligt sina lemmars bruk och flydde förfärad ur sängen.
»Doktorn får inte skära», skrek han.
»Vad nu då?» sade doktorn. »Kan ni röra er. Det var ju roligt. Det är massagen, som verkar, den sätter blodet i omlopp, ser ni. Vi kanske borde ta litet till?»
»Nej, tack», sade Isidor. »Det här räcker fullkomligt. Tack så mycket för hjälpen, doktorn, nu måste jag skynda mig tillbaka till butiken.»
»Tjugu kronor kostar besöket», sade doktorn. »Och får ni återfall, så tar vi behandlingen nummer två.»
Isidor har aldrig fått återfall.