EN RÄTTSFRÅGA
»Åjo», sade ingenjören. »Nog kan man alltid skilja på rätt och orätt, det där har varje människa medfött inom sig. Jag för min del behöver aldrig ta miste på de två sakerna.»
»Då gratulerar jag bror», sade advokaten. »Fast bror i så fall knappast hör till de människor, som ge mig mitt levebröd. Vad som är moraliskt rätt eller orätt kan ofta vara svårt nog att avgöra, tycker jag, olika människors uppfattning om de där sakerna variera ju så högst betydligt, men den juridiska rätten kan alltid fastslås.»
»Prat», sade ingenjören. »Just den moraliska rätten är det, som man minst behöver tveka om. Den juridiska kan däremot bli ganska kvistig att få tag i. Det sköter advokaterna om.»
Advokaten ignorerade hugget.
»Jag erkänner gärna», fortsatte han, »att det ofta nog kan vara kvistigt att avgöra vilken av två parter, som har juridiskt rätt eller orätt, men avgöra det kan man alltid till slut. Har du hört talas om ett enda fall då en domstol uppgivit försöket att döma i ett rättsfall? Ånej, utslag blir det alltid.»
Journalisten tände en ny cigarr.
»Det kan dock finnas fall, då det är omöjligt att avgöra både vad som är moraliskt och juridiskt rätt.»
»Exempel!» sade advokaten.
»Jag skall dra fram ett exempel ur min egen erfarenhet», sade journalisten och satte sig bekvämare till rätta i stolen. »En liten episod, som hände mig för många herrans år sedan ute i Amerika.
»Som ni vet reste jag dit över som nybliven student för att se litet av livet och tillfredsställa min äventyrslystnad. Mina föräldrar voro i mycket goda omständigheter, så jag var försedd med en rundligt tilltagen reskassa, och naturligtvis skulle jag långt innan den var slut ha en bra plats, det hade jag klart för mig. Tacka för det, att en ung, frisk, energisk svensk pojke med goda skolkunskaper och ett friskt humör lätt skulle slå sig fram där ute.
»Jag kom alltså till Chicago och började med att se mig om i staden litet. Den var så stor, och full av så mycket nytt och underbart, och om min reskassa när den växlades i dollars inte blev så många hundralappar bekymrade det mig föga. Jag skulle snart skaffa mig en plats. Men någon brådska med den saken var det ju inte, utan jag levde dagsländans glada liv, tills jag en dag helt plötsligt upptäckte att mina pengar voro på upphällningen.
»Nå det fanns gott om lediga platser. I varenda tidning stod det spaltvis med annonser om dylika. Först sedan jag svarat på en hel hop av dem och förslösat mycken tid och många dollars på anmälningsavgifter och värdelösa provkollektioner fick jag klart för mig att de flesta voro humbug. Jag var allt bra grön.
»Det är ju onödigt att i detalj relatera mina öden under denna tid, det må vara nog sagt att en dag stod jag på gatan utan en cent på fickan. Att skriva hem efter hjälp förbjöd mig min stolthet, och ännu hade jag litet hopp kvar om att det till slut skulle ljusna. Så småningom vandrade det ena plagget, den ena småsaken efter den andra till pantlånaren, och till slut stod jag där utan att äga mera än de kläder jag gick och stod i.
»Då började svälten på allvar. Då och då kunde jag komma över en slant så att jag fick ett mål mat, men många dagar fick jag nöja mig med en kopp kaffe och en bit paj som dagsranson, och ofta fick jag ingen mat alls.
»En dag just vid den tidpunkt då jag märkte, att mina kroppskrafter började ge vika, mötte jag på gatan en välklädd man, som efter en forskande blick på mitt ansikte ställde sig i vägen för mig.
»'Ni svälter!' sade han kort och rakt på sak, så som det brukas i det landet.
»'Ja', erkände jag hoppfullt, i tanke att mannen kanske skulle ge mig en dollar till ett par ordentliga mål mat.
»'Berätta edra närmare omständigheter, så får jag se om jag kan göra något för er!'
»Och jag berättade utan omsvep både vem jag var och hur jag kommit i den situation som jag var.
»'Ni är alltså av en hederlig och på sin ort aktad familj?'
»'Ja, det är jag.'
»'Och själv är ni en hederlig karl?'
»'Ja.'
»'Har aldrig begått en ohederlig handling?'
»'Aldrig', svarade jag litet harmset. Om jag icke varit så utsvulten hade jag säkert inte tålt det.
»'Gott', sade han och drog fram en sedelbunt ur fickan. 'Här är hundra dollars, vill ni förtjäna dem?'
»Om jag ville! Hundra dollars! Min tanke svindlade inför en sådan summa.
Det betydde ju nytt liv, nytt hopp—en biljett hem om jag så ville.
»'Vad skall jag göra för att få dem?'
»Han tycktes betänka sig ett ögonblick.
»'Jag är vad man kallar en excentrisk man', fortsatte han sedan. 'Och det roar mig att studera människorna. Nu vill jag se om hundra dollars kan fresta en fattig svältande sate som ni, som hittills varit hederlig, till att bryta med sitt föregående liv. Ni får dessa hundra dollars om ni begår en ohederlig handling.'
»'Vilken handling vill ni att jag skall göra?' frågade jag. Herrarna böra komma ihåg att jag svalt; och jag tyckte det kunde vara skäl i att höra vad som begärdes av mig. Uppfattningen om vad som är hederligt varierar ju.
»'Vilken handling som helst, bara den är ohederlig.'
»'Och när bli pengarna mina?'
»'Pengarna övergå i er ägo i samma ögonblick som ni begår handlingen i fråga.'
»Jag funderade ett ögonblick. Så ryckte jag till mig de hundra dollarna och sprang min väg. Kan du, herr jurist, avgöra om min handling var ohederlig eller ej.»
Advokaten tvekade inte ett ögonblick.
»Naturligtvis var den det», svarade han.
Journalisten smålog stilla.
»Pengarna blevo alltså mina i samma ögonblick som jag tog dem?»
»Ja visst!»
»Men då var det ju mina egna pengar, jag tog, och att ta sina egna pengar är ingen ohederlig handling.»
»Hm!» sade advokaten. »Man får tänka sig, att det i utförandet av handlingen fanns ett ohederligt moment innan pengarna övergingo i din ägo.»
»Det får man inte tänka sig», svarade journalisten. »Ty överenskommelsen var, att pengarna skulle bliva mina i samma ögonblick som jag begick en ohederlig handling, inte i ögonblicket efter, alltså inträdde min äganderätt samtidigt med detta ohederliga moment, och de pengar jag tog voro alltså mina egna.»
»Hm!» sade advokaten.
»Men», fortsatte journalisten. »Om penningarna voro mina egna var handlingen icke ohederlig. Och då handlingen icke var ohederlig hade jag heller icke uppfyllt villkoret för att få pengarna—och pengarna voro icke mina. Har jag rätt?»
»Hm», sade advokaten.
Journalisten skrattade kort.
»Nå! Jag tog således pengar, som icke voro mina. Detta var en ohederlig handling. Men då jag begick en ohederlig handling blevo pengarna mina;—följer du med?—jag tog alltså mina egna pengar, vilket icke är ohederligt, pengarna voro alltså icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså voro pengarna mina; alltså var handlingen hederlig, alltså voro pengarna icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså —»
»Stopp, stopp!» sade advokaten. »På det viset kan du hålla på hela natten.»
»I evigheters evighet!» svarade journalisten. »Faktum är, som jag haft nöjet att bevisa, att om min handling var ohederlig så var den hederlig och tvärtom. Kan du döma vad som i detta fall är rätt och orätt?»
»Hm!» sade advokaten. »Ett högst invecklat rättsfall.»
»Herrarna kan tvista om den juridiska rätten, men moralisk rätt att behålla kovan hade du lika förbaskat», avgjorde ingenjören.