»DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN»
Skeppar Broman stod på Ida Mathildas däck och log som en sol. Omkring honom utbredde sig Nagasakis hamn med sitt myllrande vimmel av fartyg i alla storlekar, från små korthuggna bogserare till Nippon Yusen Kaishas väldiga linjeångare. En yankeeliner, som varit inne för inspektion, gled just ut.
Bromans lyckliga blåa blick följde oceanvinthunden, som stack ut mot det solglittrande havet. »Mongolia of San Francisco» stod det i aktern, och skepparn myste.
»Snart så är det jag, som reser över till Frisco på en så'n där baddare», mumlade han belåtet för sig själv. »Det är annat, det, än att lusa sig fram med gamla Ida Mathilda.—Jungman! Klar med giggen, jag skall ro över till bergensaren där borta.»
Bergensaren var en norsk trampångare, svart och smutsig som det kol den brukade föra, från toppen av de stubbade masterna ända ned till vattenlinjen. Men kapten Pedersen, som mötte skeppar Broman vid fallrepet, var en slående motsats till sitt fartyg. Han var nämligen klar att gå upp till sin mäklare, och landgångsriggen var splitt språngande ny; köpt i Cardiff på sista resan.
»God aften, kapten Broman», sade norrmannen och räckte fram sin näve till hälsning. »Det var fanden vad de ser lykkelig ud. Har det hänt Dem noget?»
Skeppar Broman log från öra till öra, och hans väldiga näve drabbade hans norska kollega i ryggen med ett slag, som skulle ha tagit andedräkten från en mindre massiv man.
»Joo, det kan kapten hoppa opp och kyssa sig på», sade han och halade upp en blå telegramblankett ur fickan. »Här är nyheter så det förslår! Jag har just fått kabel hemifrån att skutan är såld och skall överlämnas till köpare här.»
»Är det något att vara så glad över?» frågade norrmannen, som vi hädanefter låta tala svenska.
»Om det är», svarade Broman. »Jo, ge sig katten på det, kapten. Skutan är såld för tvåhundrafemti tusen och vi gav bara åtti för den gamla skorven när vi köpte henne ifrån Finland.»
»Hå, fanken!»
»Jojomensan! Och jag äger fjärdedelen i den, kapten. Vad tycks om det?
Sätter in tjugutusen lock och får igen sextiotvå fem.»
Norrmannen lyfte på mössan och klådde sig betänksamt bakom örat.
»Ja, det är kriget», sade han. »Allt tonnage har ju gått upp i orimliga priser, men så är frakterna också orimliga. Hemma i Bergen är dom miljonärer allihop så gott som. De är skeppsredare där en och varann som kapten vet.»
Skeppar Broman brydde sig inte om att svara. Han hade för mycket annat att tänka på.
»Nu, jädrans, kapten», svarade han. »Nu ska vi ta och sätta sprätt på Nagasaki ett slag. I kväll är det jag som bjuder, och så mycket skall jag säga kapten, att det är inte lönt att han räknar med att komma ombord i natt mer. Jag tar min styrman med, det gör väl inget? Det är en hygglig pojk hemifrån Grebbestad och lite släkt till mig för resten. Vi tre ska visa dom små gulbruna japparna hur det går till när skandinaviska pojkar är ute på härjningståg.»
* * * * *
Den trio, som något senare på kvällen hemsökte det ena efter det andra av Nagasakis europeiska hotell, var väl ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet även av annan anledning än ett tämligen uppsluppet humör. Det var tre blonda nordmannatyper, med ögon blå som det hav där de hörde hemma, och med axlar som kom de små atletbeundrande amerikanskorna att se sig om efter dem både en och två gånger. Och ingen blickade förgäves, ty de tre unga männen voro alltid färdiga med ett småleende eller en blinkning, när de märkte att ett vackert ögonpar riktades åt deras håll.
Endast styrman Bryngelson var något reserverad. Han var i sällskap med förmän och överordnade.
Men inte ens i Nagasaki äro de stora hotellen öppna natten igenom, och innan de tre sjömännen på allvar tyckte sig ha börjat sjöslaget stodo de på gatan utan huld och skydd, medan deras senaste tillflyktsort obevekligt stängde sina portar.
»Nu går vi och hälsar på japparna», sade kapten Pedersen. »När dom vita männen inte vill ta emot oss längre, så söker vi tröst hos de bruna kvinnorna.»
»Visst fanken», instämde Broman. »Om vi skulle fara till ett tehus och se på geishorna?»
»Är du galen?» frågade norrmannen. »Dricka teblask, är det vad du vill?
Fast geishorna är ju ….»
Styrman Bryngelson hostade lätt.
»Annars skulle jag kunna visa vägen till ett annat hus, där man slipper att dricka te», sade han.
»Vad får man där då?» frågade Broman.
»Man får något, som dom kallar för saké och som smakar ungefär som brännvinet hemma. Lika starkt är det åtminstone.»
»Det gillas», sade norrmannen. »Och geishor finns väl där?»
»Nog finns det jäntor, alltid», svarade Bryngelson. »Men om det är geishor vet jag inte. Dom kallar dom visst yoshis.»
Kapten Broman gjorde plötsligt ett luftsprång, slog ihop klackar och händer och gav till ett tjut, så att den lille japanske poliskonstapeln, som stod ett stycke därifrån, vördnadsfullt bugade sig och beklagande slog ut med händerna, varmed han antagligen ville antyda, att dylika tjut helst icke borde förekomma.
I nästa ögonblick bugade han sig en gång till. För att ta upp en amerikansk silverdollar, som glimtade till i luften och slog ned framför honom.
»Kör i vind», skrek kapten Broman. »Nu har vi druckit champanj och vin bland grevar och baroner. Nu ska vi dricka brännvin ett slag. Sätt i gång, styrman.»
»Vi åker väl,», sade Pedersen och vinkade på tre rickshakulier, som alltsedan herrarna kommo ut från hotellet avvaktande dröjt i närheten. De travade fram, sjömännen äntrade upp i kärrorna, utan att i någon mån utveckla den vighet, som annars utmärker deras yrke, och så bar det i väg.
Bort från de moderna stadsdelarnas blandning av occident och orient bar det i väg, in på rent japanska smala gator. Outtröttligt travade de kraftiga löparna med sitt glidande, vargliknande lopp. Så körde de in genom en gatuport, svängde ned i det som borde ha varit en rännsten, och stannade utanför ett hus, där en rad vaggande papperslyktor utefter taklisten lyste på en vägg, som i hela sin längd och tredjedelen av sin höjd upptogs av träburar, vilkas spjälor lyste matt av förgyllning i det bleka skenet.
»Här är det», sade styrmannen och hoppade ur rickshan. »Om dagarna sitter jäntorna i burarna.»
»Åh, i hälsingland heller!» sade skepparen.
»Jo, jo, det är min själ sant», intygade norrmannen. »Det är bruket här i landet. Kom så går vi in!»
I dörren möttes de av en underdånigt leende fet japan, som under de mest underbara vördnadsbetygelser förde sina gäster in i ett stort vackert rum, upplyst av ett otal brokiga papperslanternor, som dinglade var en sådan möjligen kunde placeras. På väggarna lyste brokiga kakemonos med fåglar, blommor, samuraier och det heliga Fujima i skön blandning, på golvet lågo mattor och kuddar strödda, för övrigt var rummet bart.
»Fasen så enkel möblering», anmärkte Broman med ett flin. »Inte så mycket som en stol att sitta på.»
Den fete japanen tecknade mot kuddarna och inbjöd på dålig engelska de högtärade herrarna att taga plats, och eftersom intet annat tycktes vara att föredraga, uppfyllde de tre vikingarna välvilligt denna rimliga begäran.
Genast trippade ett par snedögda skönheter in med saké, risbrännvin, på lackerade brickor, andra skönheter började knäppa på strängaspel och åter andra trådde dansen. Och det var icke barnkammardans.
Kapten Broman var förtjust.
»Skål, styrman», skrek han. »Det här var inte dumt påhittat. Tag emot här, jäntor!»
Och hans tunga silverdollars slogo som ett underbart slagregn mot golvets smala bambutiljor.
Denna exponering av rikedom och en frisk vilja att skiljas från den tilltalade i högsta grad den fete japanen, och han närmade sig under djupa bugningar.
»Högtärade herre! Jag skall visa er det bästa mitt usla hus har att bjuda. Edra högtärade ögon skola vila på den skönaste bland de sköna, på Kinumé, 'Den gyllene plommonblomman'.»
Han gav ett tecken. Musiken tystnade, och de små yoshis, som nyss dansat, drogo sig mot väggarna. Ett nytt tecken, en dörr drogs åt sidan, och in kom Kinumé.
Hon gjorde skäl för sitt namn, »Den gyllene plommonblomman», ty hon var liten och lätt och skir som ett av plommonträdets skära blom, hennes förgyllda läppar logo, och som en fladdrande fjäril dansade hon in, hennes fötter tycktes knappast röra golvet, hennes gula kimono, översållad med plommonblommor i guld, böljade än vitt, än smekte den mjukt kring linjer, som kommo kapten Broman att känna en hissnande känsla i bröstet. Inte ens de fem skramlande sköldar av försilvrad plåt, som slängde omkring Kinumé, förmådde dölja det faktum att hon var Nagasakis skönaste yoshi.
»Det är en jänta för mig, det!» skrek skeppar Broman. »Den skulle jag ha lust att ta med mig hem till Sverige.»
Norrmannen skrattade.
»Köp henne!» sade han. »Dom här pikerne är till salu har jag hört.»
Broman var genast med på saken.
»Hör hit», skrek han åt jappen. »Jag köper jäntan där. How much?»
Med en flott gest drog han upp en packe engelska sedlar ur plånboken och kastade dem åt japanen.
»Räcker det där?»
Styrman Bryngelson vaknade upp ur den halva dvala allt dryckjomet försatt honom i.
»Men kapten», protesterade han. »Det är ju nära tvåhundra pund.»
»Håll mun, det har jag råd till», skrek Broman. Och styrman teg.
Japanen, i hast allvarlig, tog upp sedlarna och räknade dem. Så bugade han sig djupt och stack dem i barmen, försvann och kom tillbaka om en stund med ett långt papper, fullskrivet av japanska bokstäver, vilket han lämnade skepparen.
»Den gyllene plommonblomman» tillhörde kapten John Broman.
* * * * *
Tidigt nästa morgon fick Ida Mathildas jungman det ovanliga nöjet att ro en ung japanska i land. Hon var klädd i gul guldbroderad sidenkimono med skepparns gamla ulster utanpå, och hennes läppar buro spår av förgyllning.
Men hon var glad som en lärka, ty i ulsterfickan låg ett långt papper med japansk skrift; och när hon kom i land tog hon en ricksha och körde bort.
* * * * *
Fem timmar senare gick kapten Broman i land. Han var i måndagshumör, huvudet värkte och han hade redarn på morgonkvisten lärt sin besättning gudsfruktan och rena seder. Särskilt hade styrman Bryngelsson kommit i åtnjutande av hans omvårdnad, ty han gjorde styrmannen direkt ansvarig för att han, Broman, kvällen förut burit sig åt som en idiot och kastat bort nära tre tusen kronor.
Men när han steg i land blev han föremål för en mindre vanlig vördnadsbetygelse, ty en liten japan lade sig på magen för honom på den smutsiga kajen och slog pannan tre gånger i stenläggningen.
»Oh, you honorable captain», sade japanen.
»Vad är det om?» fräste Broman.
»O, högtärade kapten», sade japanen, »jag är Motu, som älskar Kinumé, och du, högtärade kapten, har köpt henne från Yoshivara och givit henne friheten. Vid körsbärsblommornas fest fira vi bröllop. O, högtärade kapten, jag är din tjänare för en tid av sju existenser.»
»Dra åt helsicke!» sade kapten Broman.