ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE
Den unge mannen, som sakta gick framåt gatan, var blåögd och ljushårig, betydligt bägge delarna, hans byxben slängde vida ovanför ett par knöliga skor, och under nacksnagget var skinnet rakat. Jo då, det var en svensk-amerikan.
Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan
Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och
Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och
de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok.
Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset.
Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt. Nej, om de hade minsta begrepp
om saker och ting så skulle de smälla opp tio-tolv våningar i sänder.
Mer kunde man väl inte begära här i gamla landet.
Han väcktes ur sina drömmerier av en röst. Och rösten var Grönstens.
»Beg pardon, mister. Kan ni säja mej hur jag skall gå för att komma till järnvägsstationen?»
»No!» svarade den ljushårige.
»Inte? Ja, då får jag fråga någon annan. Se jag är främling i stan, kommer just från Amerika. Det är ett land det, skall jag säga herrn. Det är annat än Sweden.»
Den ljushårige log överlägset.
»Yes, jag vet! Kommer också just därifrån.»
»Åh, nä men det var roligt—»
Bekantskapen var snart formerad, och en liten stund senare sutto tre »svensk-amerikaner» inne på ett kafé och läskade sina strupar med krisöl, och de skröto i munnen på varandra om hur mycket pengar de förtjänat där ute i det underbara landet.
»Se här!» sade Grönsten och bläddrade vräkigt i en plånbok stinn av reklamlappar, som vid flyktigt påseende liknade sedlar. En riktig tusenlapp och ett par hundralappar höll han fram till närmare inspektion.
»Här bräcker du ingen!» sade Järnhand och vinkade med en lika stinn sedelbok, där det också fanns några äkta hundralappar. »Visa nu att du också har pengar, Jackson!»
Svensk-amerikanen ändrade inte en min, men drog upp sin plånbok, och lät en bankanvisning på femton tusen dollars glimta framför bondfångarnas lystna ögon.
De växlade en blick. Här var ett kap att göra. Järnhand beställde in vin. Vinet dracks, och mera vin dracks och ännu mera vin togs in. Men när de tre korten kommo fram vägrade Jackson i alla fall i vändningen; han spelade inte kort, sade han.
»Visst ska du spela när vi bjuder på vin», så Grönsten hotande. »Du ska väl inte bara sitta och bli bjuden utan vara kamrat också.»
»Well», hickade Jackson, som fått lite för mycket. »Jag skall bjuda på middag med champagne i stället. Fast jag har inga kontanta pengar. Måste i banken först, vänta här, grabbar.»
Han försökte resa sig, men sjönk tillbaka.
»Det är inte värt du går ut», sade Järnhand välvilligt. »Hit med anvisningen så skall jag hämta pengarna åt dej, så får du sitta här och nyktra till under tiden.»
»Vill du det?» sade Jackson, glatt överraskad. »Det var hyggligt!»
Han fiskade upp checken ur plånboken, men hejdade sig med en misstänksam blick just när han var i begrepp att räcka fram den.
»Det är ett stort—hupp—förtroende», sade han tveksamt.
»Visst», sade Järnhand lite ängsligt. »Men vi har väl förtroende för varandra!»
»Jag skall följa med och se efter att han uträttar det ordentligt», försäkrade Grönsten.
»Nähä», sade Jackson plötsligt. »Vi har förtroende för varandra. Lägg opp era plånböcker på bordet! Hick! Nå opp med dom!»
Bondfångarna lydde tvekande.
»Seså», fortsatte Jackson. »Nu ligger dom där. Jag vet att det är mycke pengar i dom. Nu vaktar jag plånböckerna medan ni går i banken. Jag har förtroende för er och ni för mig.»
Bondfångarna växlade åter en talande blick. Det var ju cirka två tusen i äkta sedlar i plånböckerna, men checken var på över femtio tusen i svenskt mynt. Bytet var gott!
»Hit med checken!» sade Järnhand. »Så ska vi hämta pengarna.»
Jackson strök åt sig plånböckerna och stoppade dem i fickan, sedan lade han anvisningen på bordet.
»Skynda er tillbaks, pojkar», ropade han efter bondfångarna när de försvunno genom dörren.
Men knappast var dörren stängd förrän svensk-amerikanen plötsligt blev nykter, betalade sin förtäring och med spänstiga steg avlägsnade sig bakvägen.
Dagen därpå meddelade tidningarna, att polisen äntligen fått sak mot de kända bondfångarna Järnhand och Grönsten. De hade häktats under försök att prångla ut en falsk check i banken. När de häktades dukade de upp den gamla vanliga historien, att de fått checken av en obekant person.