TUSEN TJOG ÄGG
Det är onödigt att i detalj relatera de orsaker, som kommo Bill och mig att plötsligt lämna Minneapolis. Det må vara tillräckligt att nämna, att vi startat ett tidningsföretag, vars mål var den svensk-amerikanska ungdomens andliga höjande, och vår ekonomiska stödjepelare i detta lovvärda företag var en skomakare, ägare av fem tusen dollars.
Efter tre månaders verksamhet, under vilken den svensk-amerikanska ungdomen icke märkbart höjts, återstod av vårt kapital endast skomakaren, och dagen innan nästa tryckeriräkning skulle betalas kommo Bill och jag överens om, att ett luftombyte skulle vara välgörande för oss.
Nästa förmiddags sol såg oss stiga av tåget i Bismarck, Nord Dakotas huvudstad, och efter att ha tvättat oss i stationens toalettrum och fått ett par biffstekar inombords, kände vi oss färdiga att ta ett tag med livet.
Varför vi utvalt just Bismarck till verksamhetsfält minns jag inte, kanske var det endast därför att biljettpengarna räckte dit, och dessutom gav oss tre dollars tillsammans att leva av tills vi lyckats göra någon affär, vilket vi ansågo vara minimum men dock tillräckligt.
»Well», sade jag när frukosten var undanstökad. »Vad ska vi nu hitta på,
Bill? Har du något förslag?»
»Inte precis», svarade Bill lugnt och självsäkert. »Men jag kommer nog snart med ett, skulle jag förmoda. Min hjärna brukar alltid kläcka det rätta förslaget i det rätta ögonblicket.»
Jag opponerade mig inte. Det var Bill, som föreslagit att vi skulle lämna Minneapolis, och jag måste erkänna att det förslaget var klokt.
»Kom», fortsatte Bill, »nu går vi ut och tittar på sta'n. Den ser så festlig och flaggprydd ut, att något måste vara i görningen.»
Det var det också, ty just den veckan avhölls »North Dacota State Fair»—Nord Dakotas Statsutställning—en större marknad som årligen förekommer i de flesta av unionens stater, och vid vilken statens produkter utställas, samt en massa cirkusar, karuseller och andra marknadsnöjen locka de många tusen lantbor, som strömma till staden under utställningsveckan. Och stadsborna med för resten.
»Vid marknaden måste det finnas något jobb för oss», sade Bill. »Där finner vi alldeles säkert någon som har användning för ett par starka, friska karlar med gott sätt, fördelaktigt utseende och motvilja mot kroppsarbete. Vi promenerar dit, så får vi samtidigt se sta'n!»
»Du har rätt!» sade jag. »Vid marknaden finns alltid något att göra. I värsta fall kan jag förevisa dig som dvärg.»
»Dvärg!» sade Bill förtrytsamt. »Sex fot och två tum.»
»Ja visst! Världens största dvärg naturligtvis. Det blir en utmärkt attraktion! Skaffa bara ett tält så—.»
»Håll muggan!» sade Bill. »Det där är dumheter, men något slags göra får vi säkert. Marsch framåt!»
Sakta vandrade vi genom gatorna i solskenet mot den utkant där utställningen var uppställd. Strömmen av festklädda människor och flaggprydda vagnar gled förbi. Hela sta'n var på benen.
Plötsligt stannade Bill och vädrade i luften.
»Jag känner en doft», sade han.
»Ja», svarade jag, som kände doften utan att vädra. »Det är vätesvavla.
Jag känner igen den från nattluften i kasern, när jag var beväring.»
»Du har det», sade Bill. »Och eftersom det står 'eggs wholesale' på skylten över det där planket, så är det tydligt att grossören i ägg fått ett parti förstört av den sköna värmen.»
»Förmodligen», svarade jag. »Come along!»
»Nej, vänta ett ögonblick», sade Bill. »Dessa ruttna ägg är säkert till salu billigt—»
»Å, håll—»
»Tyst! Stör mig inte! Jag har en idé! Vänta! Jo visst! Jag har det, jag har det, unge man! Vår förmögenhet är gjord!»
Och utan ett ord vidare rusade han in genom ägghandlarens port, och jag följde naturligtvis efter.
Innanför porten stodo tio lådor och en mycket bekymrad man. Det var lådorna som luktade.
»Jädrans värme», sade Bill innerligt. Bill var en stor psykolog.
»Ja, fy fanken», instämde karlen med en värme, som inte stod klimatets efter. »Här står jag nu med tio lådor ägg, tjugu tusen ägg, gossar, platt fördärvade så de stinker.»
»Det är för galet», sade Bill. »Ni måste ha bort dem genast. Lukten känns ute på gatan, och det missrekommenderar er affär.»
»Tag en cigarr», sade karlen. »Ni har fullkomligt rätt, gossar, men hur skall jag bli av med dem. Inget folk i dag, alla är på utställningen, och om jag hade något folk, så ville de inte dra i väg med ett så stinkande lass nu när det är så gott som helgdag. Jag ville ge tio dollars för att bli av med eländet.»
»Hit med långschalen», sade Bill, »och låt oss låna er handkärra, så skall min kamrat och jag köra bort äggen för er. Dels är vi främlingar i sta'n, så oss gör det ingenting och dels vill vi gärna hjälpa er.»
»Tag en cigarr till», sade karlen, och tio minuter senare knogade Bill och jag ut genom ägghandlarens port med tio doftande lådor på en kärra och tio härliga dollars omsorgsfullt nedstoppade i Bills högra byxficka.
»Du är ett snille, Bill», sade jag utanför. »Den här saken gick storartat. Nu gäller det bara att bli av med eländet. Ska vi ställa kärran och kila, eller ska vi välta ut dem på gatan?»
»Äggen!» svarade Bill. »Gosse, gosse, du blir aldrig miljonär! Det, som du nu bevittnat är endast förspelet, pass på, nu går strax ridån upp för det stora dramat. Hugg i!»
Jag högg i, kärran rullade framåt, och jag gjorde den observationen, att en hel del gott folk vände sig för att titta på den, fastän den närmade sig dem bakifrån. Doften måtte ha varit rätt stark. Men så var det också många ägg.
»Vart menar du att vi ska hän med den här ådekolongen?» frågade jag
Bill.
»Till utställningen», svarade han endast.
»Och sen?»
»Vänta, så får du se!»
Jag kände hans envishet och svaghet för dramatiska effekter och teg därför, tills vi stodo mitt i positivlåten utanför festplatsen, som lyste riktigt lockande med sina flaggor och vimplar och vita tält.
Då stannade Bill.
»Se där», sade han, »där är just den plats, som vi behöver.» Och han pekade på en obebyggd tomt med en lergrav i mitten och ett plank på andra sidan. »Stå här och vakta kärran, så skall jag ordna det hela.»
Efter en kvart eller tjugu minuter kom Bill tillbaka bärande ett rep och ett par stolpar samt hammare och spik.
»Saken är klar», sade han. »Jag har hyrt tomten och planket där borta för i dag, och nu har vi bara att sätta upp affären. Ser du, yngling, vi ska slå lös en bräda i planket där, såga bort en bit på mitten och spika det dit igen på sådant sätt att det blir ett hål i planket, stort nog för en karl att sticka ut huvudet genom.»
»Och sedan—»
»Sedan sätter vi naturligtvis rep runt tomten här, ställer ägglådorna innanför och så börjar affären. Ser du tältet där inne på utställningsplatsen: 'Slå negern i skallen så får ni en fin cigarr', står det med stora bokstäver över ingången. Du vet hur det går till: en neger sticker ut huvudet genom ett hål i en vägg, och man försöker träffa honom med en boll. Jag ämnar arrangera något liknande här, fast med ruttna ägg i stället för bollar. Säg uppriktigt om du tror, att det finns en enda man här i dag, som inte med förtjusning kommer att ta emot detta tillfälle att slå en neger i skallen med ett ruttet ägg. Här behövs inga cigarrer till lockbete. Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Nettoförtjänst över åtta hundra dollars.»
Så stod idéen klar för mig i all sin enkla storslagenhet. Vår neger i hålet skulle ta loven av varenda annan liknande inrättning på utställningen. Här skulle vi stå utanför området och bokstavligen konkurrera ihjäl de legitima företagen. Men det fanns en svårighet och jag påpekade den:
»Bill», sade jag. »Idéen är lysande, briljant, underbar, men hur tänker du få tag i en neger, som står för det bombardemanget.»
»Oroa dig inte för den saken», svarade Bill. »Var dag har sin egen plåga; allting ordnar sig.»
Det tog oss inte lång tid att få allt i ordning: hålet upptaget, tomten inhägnad med repet; och ägglådorna placerade innanför.
»All right», sade jag när allt var klart, »var ha vi nu negern?»
»Tja», sade Bill, »det gäller flera hundra dollars per man, så nog bör en neger kunna anskaffas. En konstgjord går lika bra som en äkta, tycker jag, så jag har en krullperuk och en stång brunt smink här i paketet.»
En hemsk misstanke vaknade i min själ.
»Vad har du tänkt dig?»
»Joo, du spelade neger förbaskat bra på den där kostymbalen i Svithiods
Hall, du minns. Skulle inte du—»
»Eller du», sade jag, högst indignerad.
»Jag bidrar med idén, vilket är det värdefullaste. Den, som är trög i hjärnan böte med kroppen. Det gäller pengar, yngling, och—»
»Spara munlädret du», sade jag. »Jag gör det aldrig.»
Men i detsamma satt Bills näve som ett skruvstäd i min nacke.
»Tänk efter, unge man, du gör det nog till slut.»
Jag tänkte efter allt under det jag gjorde mitt bästa för att sparka benen av min käre kamrat, och först sedan jag stiftat intim bekantskap med jordskorpan och tagit ett par munnar fulla av den tomt där det följande dramat skulle utspelas, ändrade jag mening och gick in på saken.
Snart stod jag alltså, svart i ansiktet, iklädd krullperuk och med en säcktrasa om halsen på andra sidan planket med huvudet ut genom hålet. Och för att omintetgöra alla försök till flykt surrade Bill fast mig sedan jag kört igenom huvudet och alltså var hjälplös.
Mina känslor tvinga mig att endast i största korthet skildra det som nu följde. Bill ställde sig vid ägglådorna, upphov sin röst och vrålade:
»Kom hit alla friska pojkar! Slå negern i skallen med ett ruttet ägg.
Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Hör hit alle man!»
Det dröjde knappt en minut förrän ett par karlar stannade. De tittade på mig och en av dem slängde med en vårdslös gest åt Bill ett mynt, samt fick i utbyte två ägg. Jag stod i spänning.
Så kom det första ägget farande. Det var visserligen en bom, men träffade naturligtvis planket, och äggets vidriga innehåll gav mig en dusch från vänstra sidan. Brrr!
Mitt ansikte måste ha visat vad jag kände, ty karlen, som från början varit rätt loj, fattade ett livligare intresse för min person, och skickade av ägget nummer två med fruktansvärd kraft. Bom igen, men en ny doftande dusch.
Några förbigående hade stannat för att titta, egendomligt nog tyckte de visst att det såg roligt ut, för de skrattade och ett par av dem kastade slantar till Bill. Nu började äggen vina på allvar.
Plask, pladaplask, plask-plask slogo de mot planket, den gula smörjan stod som en sky omkring mig, och folkhopen borta hos Bill började bli livlig. Allt flera människor samlades där borta, skrattsalvorna dånade och den första fullträffen hälsades med hurrarop, som kallade dit folk från alla håll.
Sedan vet jag inte mera vad som hände där borta vid repet, men äggsmattret mot planket steg från ett brus till ett dån och från ett dån till en rytande orkan. Hur Bill hann langa ut så många ägg förstår jag inte, men han påstod själv, att han fick en viss vana att gripa sex ägg i taget och slunga dem till kunden med ena handen medan han inkasserade med den andra.
Själv var jag borta från världen. Jag stod i ett moln av rutten äggula, den stänkte på mig från alla håll, fyllde ögon, näsa och mun, rann runt mitt huvud och nedför planket omkring och bildade en sjö nedanför mig.
Och alltjämt smattrade ägg runt planket i alltmera tätnande salvor, och om jag ibland var nära att lämna detta jordiska piggade en ny fullträff upp mig till fortsatt existens. Tid och rum plånades så småningom ut för mig, och den enda skymt av medvetande som fanns kvar i min hjärna var begreppet ruttna ägg. Hela min omgivning, atmosfären som jag inandades, jag själv, hela världen var ruttna ägg. Och svagt trängde till mina igenmurade öron ljudet av hundrastämmiga jubelrop några meter borta.
Hur länge det dröjde innan jag märkte att äggorkanen tunnade av och slutligen upphörde vet jag inte. Bill påstod att det endast var tre timmar; för mig verkade det tre veckor.
Men innan min hjärna fullkomligt fått klart för sig att bombardemanget var slut, drog någon mig bakifrån ut ur hålet och när jag utmattad sjönk ihop på marken, sköljde en ström av kallt vatten över mitt huvud.
Jag slog upp ögonen. Bill stod bredvid mig med en pyts i handen.
»Du skötte dig fint, gosse», sade han, och sken som en sol. »Du var präktig, helt enkelt. Ska du ha dig en pyts till, så blir du kry.»
När livet återvänt i mig gingo vi till ett ställe, där vi trots förbudet kunde få en verkligt rafflande råwhisky, och jag förmodar att jag den kvällen skaffade mig ett rykte som stor älskare av varan.
Men äta kunde jag inte, och när uppassaren föreslog ägg såsom varande lättätet, var han närmare döden än han anade.
Och litet bakom var jag hela tiden tills vi delade upp kassan och jag fann att min del var fyrahundratrettioen dollars och sextiofem cents. Då blev jag mig själv igen, och Bill, som förefallit litet bekymrad, lyste upp.
»Du gosse!» sade han. »Jag har en god idé till, en idé som kan skaffa oss lika mycket kosing till.»
»Nå, vad är det?» frågade jag med endast lindrigt intresse. Jag hade ju pengar.
»Jo, i morrn går vi omkring till alla stans ägghandlare och köper opp ruttna ägg och—»
Jag slog inte ihjäl Bill; nej, det gjorde jag verkligen inte, men jag reste mig utan ett ord och gick ensam ut i natten.