FÖRSTA APRIL
Tyst som en ande, men en inte alltför eterisk ande, kom städerskan in för att hämta kläderna till borstning, och Dalström slog upp ena ögat.
»Jaså, kassörn är redan vaken», sade städerskan. »Go morron, kassörn!
Skall jag dra ifrån gardinen?»
Dalström grymtade något, som städerskan fattade som ett jakande svar på sin fråga, ty hon gick fram till fönstret och drog försiktigt gardinen åt sidan.
»Nä men si!» sade hon med känsla och tryckte näsan mot rutan. »Oj, oj, så vackert det snöar.» Och hon kisade med ena ögat boråt sängen.
Dalström vände på sig och öppnade sitt andra öga.
»Snöar det?» sade han och såg mot fönstret. »Inte kan jag se någon snö.»
Städerskans hänförelse kände inga gränser.
»Hi, hi, hi! Nu lurade jag allt kassörn ändå. Det är första april i dag, vet väl kassörn. Tänk, att kassörn skulle gå i fällan så lätt.»
Hon avbröts av ett oartikulerat rytande från sängen.
»Tag kläderna, människa, och dra…! Nå, är hon ute än?»
Städerskan försvann, och Dalström hoppade upp på golvet.
»Sabla käring!» muttrade han. »Kalla det där att lura folk april! Så vackert snöväder! Ungefär lika intelligent som att 'det ringde i telefon'. Du milde gud! Men nu är det slut för i dag, ingen mera idiot skall kunna gå omkring och skryta med att han har lurat Johan Fredrik Dalström.»
Dalströms humör, när han en timme senare intog sin plats vid kontorspulpeten, var inte det bästa, och hans misstänksamhet närmade sig det patologiska. I varje ord, i varje fråga, och framför allt i varje meddelande vädrade han ett försök att lura honom april, och han var på sin vakt med en ängslighet, som gjorde varje sådant försök från början dömt att misslyckas.
Därför är det ju tämligen klart att yngste bokhållarens försök att lura honom in till chefen skulle slå slint. Den affär, där Dalström var underkassör, var mycket stor, så stor, att chefen snarare var ett begrepp än en person, och det hände högst en gång om året att denne mäktige man hade något att säga Dalström. Men ändå kom unge Blomgren och ville slå i honom att chefen önskade Dalströms närvaro i det allra heligaste.
Dalström bevärdigade inte Blomgren med ett svar. Han endast morrade något ohörbart och fortsatte att addera i kassaboken.
Men han blev allvarligt ond, när springpojken tio minuter senare stack in huvudet innanför dörren och vrålade:
»Herr Dalström till chefen!»
Att yngste bokhållaren var näsvis var han van vid men att karlen skulle ha den ovanligt dåliga smaken att använda en springpojke som medbrottsling, när det gällde att driva med en överordnad, retade honom.
»Hälsa chefen», röt han med en röst, som förhöll sig till springpojkens vrål som en mistlur till ett fågelpip, »att om han vill mig något, så får han komma hit.»
En halv minut senare kom chefen. Dalströms skri hade nått honom genom ett par öppna dörrar, och hans i vanliga fall rätt röda ansikte stötte nu i blått.
»Jag har två gånger skickat bud på herr Dalström, men ni har inte behagat komma», sade han.
Dalström bleknade.
»Jag tänkte—», stammade han.
»Jag hörde ert svar till springpojken», fortsatte chefen, »och—tyst, försök inte förklara er, ni gör bara saken om möjligt värre—men något dylikt har aldrig förr förekommit i min affär. Jag hade verkligen tänkt öka er lön, eftersom ni varit i affären i fem år och jag ansett er vara en trogen tjänare, men sedan jag nu fått veta er verkliga karaktär, kan jag endast be er se er om efter en annan sysselsättning.»
Pang! Dörren slogs igen.
Den närmaste timmen satt Dalström tyst och feladderade kolumn efter kolumn i kassaboken. Ingen av kamraterna tilltalade honom heller; det låg en stämning över kassakontoret som vid en bättre begravning. Men framemot lunchtiden räckte kontoristen Bergkvist, som skötte telefonerna, honom luren och sade kort:
»En dam!»
I Dalströms inre flammade en plötslig ilska upp. Han hade bett sin älskade, fröken Andersson, att aldrig ringa till kontoret, så han visste säkert att Bergkvist även under nuvarande sorgliga omständigheter var simpel nog att vilja lura honom. Men han tog emot luren.
»Dra åt skogen», sade han behärskat in i tratten. »Jag har viktigare saker för händer för att låta mig störas av sådana här förbaskade dumheter.»
»Men, Johan, vad säger du?» svarade fröken Andersson. »Skall jag dra åt skogen? Skäms, herr Dalström!»
»Augusta!» skrek herr Dalström, men det var för sent. Avringningen surrade redan i luren.
Kallsvetten trängde ut på Dalströms panna. I dag var sannerligen en olyckornas dag. Han försökte åter addera, men inte ens feladderingen ville lyckas, och när lunchtimman slog, drog han en suck av lättnad. Nu skulle han genast störta till sin älskades bostad och förklara saken, och sedan skulle han skicka ett brev till chefen och ställa allt till rätta även där.
Men när han drog på sig överrocken, kom hans specielle vän Andrén, som gått förut, springande tillbaka uppför trappan.
»Gå ut bakvägen, Dalström», sade han. »Johansson står nere i porten och väntar på dej, och du vet att han lovat slå sönder vartenda ben i din kropp, därför att du slagit honom ur brädet hos fröken Andersson.»
Dalström log stilla. Han ansåg sina utsikter att ställa allt till rätta hos fröken Andersson och chefen vara mycket goda, och hans humör hade därför förbättrats. Jaså, Andrén tänkte få tillfälle att skryta med att han lurat Dalström att gå ut bakvägen! Knappast.
»Jag är inte rädd för Johansson», sade han lugnt.
»Men du vet hur vildsint han är, Dalström», sade Andrén. »Och han är dubbelt så stark som du.»
Men Dalström log ännu en gång milt överseende och gick ned stora trappan.
I porten stod mycket riktigt Johansson.