I SNÖSTORMEN
»Stig utanför med mig ett ögonblick, så ska du se vad du får!»
Det var den starke John Oxelgren som talade, och han riktade sin vänliga inbjudning till Zackeus Boman.
Zackeus blinkade litet. Han var inte alls nyfiken, och hade ingen som helst lust att stiga med John Oxelgren ut. Å andra sidan såg han Rosa Eriksons blåa ögon riktade på sig, och kände att bemälda unga dam väntade sig ett enklare hjältedåd av honom.
Saken var den att Zackeus älskade Rosa, John älskade också Rosa, varav följer att Zackeus och John icke i någon nämnvärd grad älskade varandra. Rosa å sin sida älskade båda och delade sina gracer tämligen lika mellan dem, men i dag, på »Dansens Väninnors» bal, hade hon dansat tre danser å rad med Zackeus, vilket i så hög grad upprört John, att han fann sig föranlåten att efter tredje dansens slut närma sig paret och invitera kavaljeren att ute på bakgården deltaga i ovan antydda friluftsnöje.
»Nå, hur går det? Kommer du eller är du rädd?»
Zackeus betraktade Johns resliga figur och agressiva haka och hans knän knackade lätt mot varandra.
»Rädd?» sade han. »Ha, ha! Inte för dig. Men jag avskyr brutalitet. En gentleman slåss inte annat än för att försvara en dam, som blir förolämpad.»
I det fallet var Zackeus lugn. John skulle inte för sitt liv våga förolämpa Rosa.
Men Zackeus vågade han förolämpa, och gjorde det också oförtövat.
»Harkrank!» sade han föraktfullt. »Du skulle inte ingripa om jag så försökte kyssa Rosa mitt för näsan på dig. Du är ett fegt kräk. Hundsvott! Kom Rosa och dansa med mig. Bry dig inte om den vettskrämde stackaren.»
Rosa bevärdigade inte Zackeus med en blick utan stack lugnt sin arm under Johns.
»Feging!» kastade hon över axeln åt sin avskedade kavaljer och Zackeus erfor för första gången sanningen i skaldens ord: mannens mod är kvinnan kärt.
Med klappande hjärta stod Zackeus kvar ooh övervägde vad han skulle göra. Enda sättet att rehabilitera sig vore att i sin tur invitera John ut på bakgården, och detta vore liktydigt med en oerhörd massa smörj. Gjorde han det inte blev han för evigt stämplad i den skönas ögon. Men då blevo hans egna ögon åtminstone inte igenmurade.
Med en djup suck gjorde han sitt val, tog sin rock och mössa och lämnade balen.
Ute rasade snöstormen. Den låg som en vit vägg omkring honom, piskade honom i ansiktet med tusen isnålar, tvingade våta flingor innanför hans krage och uppefter armarna. Men Zackeus njöt av obehaget. Hans lidande själ behövde ett litet ackompanjemang av fysiskt lidande.
Sakta och mödosamt pressade han sig fram mot stormen, ett steg, två steg, tre steg, sedan blev det inte mera, ty Zackeus slant på en hal isgata, som låg lömskt dold under snön, föll baklänges, slog huvudet i rännstenskanten och blev liggande mitt utanför danslokalens port.
Stormen drev upp snön mot hans lovartsida, snart bildades där en liten driva, som snabbt växte och sköt fram sina tentakler över Zackeus medvetslösa kropp, täckte den allt mera, och till slut betecknade blott en avlång drivas mjuka linjer den plats, där Zackeus låg.
Hur länge Zackeus låg så vet han inte själv, men till sist började ett begynnande medvetande glimma igenom hans själs tillfälliga mörker, och när han plötsligt hörde sitt namn nämnas blev allt ganska klart.
Han låg varmt och gott. Till en början trodde han att han var död och var i himlen, ty på det andra stället kunde han inte vara, så varmt var det inte. Han stärktes i sin uppfattning av att höra Rosas röst, men när han ögonblicket därefter hörde även Johns röst så förstod han att han var kvar på jorden, och i sitt halvt omtöcknade tillstånd greps han av ett vilt begär att förinta sin rival. Han vände på sig ett tag för att befria sig från snön, och störtade sedan upp med ett dovt rytande.
* * * * *
En timme efter det Zackeus lämnat balen hade Rosa fått nog av dans för en kväll och trots kavaljerens ivriga böner beslutat sig för att gå hem. John skulle naturligtvis följa henne. Han var ju kvällens hjälte och hade dansat så många danser med henne, att det stötte på skandal.
Upprymd och segerstolt följde han henne ut genom dörren, tog hennes arm, tryckte den tätt intill sig och sade:
»Var inte rädd, Rosa lilla, fast det är mörkt. Jag kan försvara dig om det behövs, men det hade inte den där harkranken vågat.»
»Tala inte om Zackeus», bad Rosa.
»Nej, fy katten», sade John, och i känslan av kvällens framgång fortsatte han: »Men innan vi börjar promenaden hemåt vill jag ha en kyss!» Rosa drog sin arm ur hans.
»Skäms, John!» sade Rosa indignerad. Om indignationen var äkta eller icke har dock aldrig blivit fullt utrett.
»Prata nu inte sån't, som du inte menar!» svarade John galant. »Hit bara med lilla näbbet, så ska—»
Han tystnade plötsligt. I snödrivan vid deras fötter tycktes en mindre jordbävning äga rum, och plötsligt reste sig ur dess vita famn en översnöad figur, som med ett oartikulerat vrål gav den överraskade John Oxelgren ett slag, så att han utan ett ögonblicks dröjsmål intog figurens plats i snödrivan.
»Zackeus!» ropade Rosa, som kände igen figuren. »Försvara mig!»
Och med ett fåraktigt leende tog Zackeus hennes arm och försvann i snöstormen.