JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA
Den stora lokmannastrejken hade gått spårlöst förbi Fälanda—Bondåkra järnväg. Varken lokföraren eller eldaren, som förde tåget två gånger dagligen de sjutton kilometerna fram och tillbaka, voro nämligen organiserade, och hade följaktligen inte en aning om vad som försiggick, ty som var man vet har ingen av städerna någon annan järnvägsförbindelse än den korta stump, som förbinder dem med varandra; kommunikationen med yttervärlden uppehälles för övrigt medelst ångslupen Karl Gustav, som varje måndag, onsdag och lördag avgår från Fälanda till Kosseby, varifrån man ju med endast sju kilometers landsvägsskjuts når Kalvas hållplats vid stambanan.
Men läser inte Fälandaborna tidningen? frågar den undrande läsaren.
Jo, Fälandaposten. Men Fälandaposten är en verklig lokaltidning, och lägger fälandasynpunkter på allting. Dess redaktör anser det vara en mycket viktigare nyhet att slaktare Nyblads biträde vid styckandet av kalv råkat hugga sig i handen, än om ett par kejsardömen ramla omkull. Och däri har tidningen utan tvivel rätt. Ur fälandasynpunkt.
Världskriget var ju omnämnt i Fälandaposten, fastän det icke direkt berörde tidningens spridningsområde, men på en sådan småsak som lokmannastrejken ägnade tidningen inte ett ord.
Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson, som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.
När Fröjd sedan kom ned till stationen för att elda eftermiddagståget, meddelade han nyheten på sitt sätt till sin förman, lokförare Johansson.
»Dom lär strika», sade han.
»Hocka?» frågade Johansson.
»Lokförara och eldara», upplyste Fröjd.
Johansson blev fundersam och det blev tyst en stund medan Fröjd ordnade med fyren.
»Äss Johansson tycker som ja, så är de väl bäst att vi strikar också», sade Fröjd tveksamt till slut.
»Ja står just å tänker på't, Fröjd», svarade Johansson. »En ska ju hålla ihop.»
Efter en stunds ytterligare diskussion fattade maskinpersonalen vid Fälanda—Bondåkra järnväg definitivt beslut att strejka, och tågade mangrant upp till trafikchefen, diversehandlare Erikson, för att meddela den remarkabla nyheten.
Johansson steg in i Erikssons butik med Fröjd diskret i bakgrunden.
»Gudagen», sade trafikchefen, och snodde ihop en strut av tidningspapper. »Va vell I för något?»
»Joo, Eriksson», sade Johansson litet förläget. »Dä ä så, att vi tänker strika.»
»Strika», skrek trafikchefen och tappade struten, som nu innehöll för tio öre karameller. »Va i hälsefyr är det med er, pöjkar?»
»Jo si», svarade Johansson. »Lokmännera strikar över hela Sverige nu, och vi får la följa exemplet.»
»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska ju tåget gå te Bondåkra. Vem ska köra det?»
Johansson tittade på Fröjd, och Fröjd på Johansson.
»Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä dä väl inte med strikinga än att vi kan köra tåget fram å tebakars, så får vi väl tala om saken sen hur vi vell hat.»
»Det var hygglit det», sa trafikchefen. »Jag kunde väl tro, att I inte vell strandsätter oss.»
Alltså gick Bondåkra-expressen som vanligt femton minuter efter utsatt tid från Fälanda centralstation, och anlände som vanligt trettiofem minuter försenad till Bondåkra dito. Senare på eftermiddagen gjordes återresan i laga ordning.
Morgonen därpå kom Eriksson ned till Fröjd, som höll på att putsa loket.
»Strikar I fortfarande?» frågade trafikchefen och bjöd på snus.
»Ja vesst», svarade Fröjd. »Åtminstone har ja inte hört nå't annat.»
»Men I kör la tåget nu på förmiddan ändå.»
»De tänker'a väl vi gör! Han kan ju tala ve Johansson om'et.»
Johansson visade sig inte heller omedgörlig, och även på eftermiddagen och nästa dag lät han tala med sig, så att den enda rubbning, som strejken åstadkom var att trafikchefen för varje tågs avgång måste komma överens med lokföraren.
Fälanda- och Bondåkraborna voro livligt intresserade av strejken, som i Posten behandlades i spaltlånga artiklar, och varje gång tåget gick eller kom vid endera av stationerna möttes det av väldiga människomassor av ända upp till fyrtio personer, som voro ute för att se på strejken.
På fredagen kommo de strejkande som vanligt för att hämta sin avlöning.
»Hm», sade Eriksson. »Egentligen skulle ni inte ha nåka lön ättersom I strikar, men I ä så hyggliga ändå, så här har I pengar. Men va strikar I för egentligen. Vell I ha mer lön?»
»Vi strikar för att dom andra strikar», upplyste Johansson. »Men äss vi får mera lön, så får vi la tacka.»
»Ja», sade Eriksson. »Ja har tänkt te öka på me en femma i veckan åt er var äss I fortsätter te köra tåge.. Lövar I de?»
»De kan vi la löva», sade Johansson. »Och tack sa han ha, Eriksson. De va hederligt av honom. Men ja vill bara säja de, atte strikar de gör vi i alla fall.»
Så fortsatte strejken och trafiken tills några dagar senare en ung ingenjör som bolaget i ett anfall av högfärdsvansinne anställt, kom för att tillträda sin plats. När han fick höra talas om strejken fann han tillfället lämpligt att genast visa sig på styva linan, och gick därför ned till loket när förmiddagståget kört in för att avgå till Bondåkra.
»Ni strejkar ju!» sade han till Johansson.
»Vi gör de, schenjörn!» medgav lokföraren.
»Vad ska ni då på loket att göra?»
»Va?»
»Ni tänker naturligtvis göra sabotage, era lymlar, men det skall förhindras. Gå ifrån loket!»
»Vecket?»
»Gå ifrån loket, säger jag! Annars—»
»Men vi har lövat—», protesterade Johansson.
»Jag ger katten i vad ni lovat», röt ingenjören. »Gå ifrån loket ögonblickligen!»
Johansson och Fröjd hasade sig förvånade ned, och med ett spänstigt språng hoppade ingenjören upp i förareboxen. Han såg på klockan. Det var avgångstid. Stinsen syntes inte till, men utan att vänta på avblåsning satte han i gång.
För första gången sedan banans öppnande avgick tåget på bestämd tid, vilket hade till följd att personvagnen gick tom, och att det sades många fula ord av de fälandabor, som den förmiddagen tänkt resa till Bondåkra men rättat sig mera efter de verkliga tågtiderna än efter de officiella.
Men lokmännen gingo bekymrade hem till Johansson för att vid en kopp kaffe diskutera den situation som uppstått. Diskussionen övervars även av Pelle Johansson, lokförarens minderårige son, och det var denne förhoppningsfulle unge man, som löste knuten.
En stund senare begåvo lokmännen sig till trafikchefen.
»Det är en snygg historia det här», hälsade Eriksson dem med. »Där ser
I hur det går när en strikar. Det är elva stocken passagerare som inte
har kommit med tåget nu, och ibland dem är självaste borgmästaren i
Bondåkra, som skulle hem å hålla råstu.»
»Inte ä de varat fel», sade Johansson. »Hade vi bara fått strika i fre, så hade detta allri hänt. Och så vet en ju allri va en sån där kan göra mä tåget.»
»Åh nog kan han körat», sade Eriksson, »han ä ju schenjör.»
»Men tror Eriksson han kan få öppet för den stora backen ve Fäby?» frågade Fröjd. »Jag vet bäst hur en får ella på för å klara den. Tänk om tåget blir stående ute på linjen.»
»Vi tar la dressin å far dit», sade Johansson. »Äss Eriksson följer mä, så kan vi ju åta oss te klara upp'et äss de behövs.»
Naturligtvis var trafikchefen genast med på den saken; de gåvo sig av, och ovanför stigningen lyftes dressinen ur spåret.
Snart hördes det välkända pustandet på avstånd, expressen kom sniglande mot kurvan och började kånka uppför backen. Det gick inte långt, farten minskades ytterligare, och snart stod tåget stilla, med lokomotivets hjul vansinnigt snurrande på samma fläck. Så började det sakta åka baklänges.
Två gånger till försökte ingenjören förgäves få upp tåget, sedan inskred
Eriksson:
»Stig ner ifrå loket, schenjörn», sade han.
»Vafalls?»
»Stig ner ifrå loket, säjer'a. Johansson och Fröjd ska köra hem tåget!»
»Men det är ju strejk, och—»
»Lägg se; inte i det här, schenjörn, för det begriper han inte», sade Eriksson. »Kom nu bara, så sätter vi oss i personvagnen, å så kör pojkarna hem tåget.»
»De vell säja», sade Johansson. »Äss vi får strika i fre sen. Annars gör vi't inte.»
»I får göra hur i vell, pöjkar», sade Eriksson. »Kom nu, schenjörn.»
De båda herrarna stego upp i personvagnen, lokmännen togo sin platser i förarboxen, tåget backade, tog sats, och rusade med den vansinniga hastigheten av nära två mil i timmen mot backen. Och ur buskarna hoppade Pelle fram med en påse i handen och började, springande framför lokomotivet strö sand på rälsen, som han en stund tidigare omsorgsfullt såpat. Stolt ångade Fälanda-expressen uppför backen.
Strejken och trafiken gå fortfarande sin gilla gång på Fälanda—Bondåkra järnväg.