EN SPRITAFFÄR
Det här hände i den gamla, goda tiden, då restriktionerna inte ännu voro uppfunna. Runt kajerna i den stora sjöstaden vandrade många underliga existenser, som togo emot fartygens trossar och gingo ärenden för befälet för en tolvskilling, vilken sedan omedelbart omsattes i ett par dragnaglar med tilltugg. Bland dessa hamnens typer var Kalle Skjorta en bland de bäst kända och anlitade. Ty Kalles hjärna hade inte ännu fullkomligt bortbränts av systemsprit, och gällde det en mera delikat affär, som smuggling eller annat, så var hans medarbetarskap mycket anlitat.
En het sommardag hade emellertid Kalle inte lyckats förtjäna ett korvöre, och törsten var följaktligen ytterst pinsam. Stenpållaren som han satt stödd emot brände het, presenningen över säckstapeln bredvid luktade tjära, och över ångaren Venus' svarta plåtdäck stod luften dallrande av värme.
Kalle Skjortas blick gled slött över Venus' däck. Skulle han försöka tigga en tolvskilling av kapten Olsson eller styrman? Man var ju gamla bekanta. Eller kanske det fanns något skrot ombord som man kunde lägga vantarna på och realisera.
Nej, på däck låg ingenting utom en kutting om trettio liters rymd, och den var det nog inte värt att knycka. Men—— Det fräste till i Kalle Skjortas hjärna, och med ett flin, som blottade trettiotvå snusiga tänder, reste han sig och gick ombord för att ta reda på styrman.
En halvtimme senare steg den välkände hamnbusen Kalle Skjorta in i
Larsons vinhandel bärande en kagge över axeln:
»Jag skulle hälsa från kapten Olson på Venus och få tjugu liter konjak av den vanliga sorten på den här kaggen. Det är tio liter i förut.»
»Det skall bli», sade biträdet, tog emot kaggen och skickade en lagerkarl bort att fylla den.
Kalle Skjorta väntade lugnt på sin vara och underhöll under tiden biträdet med en del historier från hamnen, ty Kalle var sällskapligt anlagd och alls inte hög. Så kom kaggen tillbaka, och Kalle svängde med en elegant gest upp den på axeln:
»Kapten tittar in och betalar när han går förbi!» sade han flott och närmade sig dörren.
Men biträdet var där före honom.
»Nej, stopp, min gubbe lilla, kapten Olson brukar alltid betala kontant.»
»Vafalls», sade Kalle Skjorta. »Är inte kapten Olson betrodd i den här giftbutiken, va?»
»Jo, för all del, det är han visst, men inte du. Ställ ner kaggen och gå och skaffa antingen kontanter eller också en rekvisition från kapten Olson, så lämnar vi ut spriten, men annars inte.»
Långsamt och med oändlig värdighet ställde Kalle ned kuttingen.
»Och ni tror att det skulle falla mig in att komma med en dylik hälsning till min vän och gynnare kapten Olson? Faller mig aldrig in. Tappa ni ut era tjugu liter svavelsyra, så skall jag gå tillbaka till kapten Olson med kaggen och de tio liter han anförtrott mig och meddela honom hur ni uppfört er. Det skulle förvåna mig om han någonsin mer köper en droppe i den här butiken.»
Fullkomligt oberörd av Kalles förebråelser lät biträdet tappa av de tjugu literna, varefter Kalle med sin skvalpande börda på axeln stolt avlägsnade sig.
»Nu gjorde allt Kalle Skjorta ett bondförsök», sade biträdet till lagerkarlen, »men det misslyckades. Oss lurar han inte så lätt.»
Men Kalle Skjorta fortsatte själaglad sin väg ned till hamnen för att dricka sitt lystmäte av den utmärkta grogg han hade i kaggen. Han hade nämligen tappat tio liter vatten i den innan han gick till spritaffären.