MAJUMBA
Decemberregnet strilade ned och piskade med ett entonigt, sövande smatter mot kaférutorna. Himlen stod jämngrå och mulen och konturen av Hotel de Villes vackra filigranstorn suddades ut i den mulna ödsligheten.
»Fy tusan, vilken julafton!» sade jag. »Jag ångrar, att jag inte reste hem.»
»Jeg ogsaa!» sade Tolnæs, norrmannen, med känsla och övertygelse. »Men dels vilde jeg ikke rejse fra jer, och dels hade jeg slet ikke nogen penge.»
»Ädla själ!» sade Strand. »Harrison hade pengar, han, och för resten är ju biljetten till London inte en så blodig historia, att inte en karl med någon energi kan klara den biffen. Harrison äter alltså plumpudding i kväll medan vi, arma satar, får finna oss i att dricka vår vanliga café-cognac på den vanliga syltan i Calais, där ödet behagat placera oss för närvarande.»
Tolnses suckade och öppnade munnen för att säga något, men jag avbröt:
»Klaga inte, Tolnæs, fastän vi sitter ensamma och övergivna denna heliga kväll. Du har aldrig varit borta från din mamma förr, men var lugn, min son, fortsätt att vandra lite i världen, så får du nog fira din helg på mycket besynnerligare sätt än nu. Julen för två år se'n var jag med och fick smörj efter en spårvägsolycka i Amerika, och—»
»Och julen förut!» stack Strand in. »Den glömmer jag aldrig.»
»Berätta!» sade Tolnæs och jag samtidigt och vinkade åt kyparen att fylla på våra kaffeglas och servera mera cognac. Vi visste av erfarenhet att Strand var en god berättare, och att han upplevt en hel del under en rad brokiga år ute i världen.
Strand log och tände en Maryland-cigarrett.
»Som ni vet, pojkar», började han, »var jag i min ungdom dum nog att rymma hemifrån vid sexton års ålder. Gav fanken i gymnasiet och den komfortabla handelsbana farsgubben stakat ut för mig, och gav mig till sjöss. Efter tre år kom jag hem igen, och begick dumheten nummer två, nämligen att ta värvning. Ytterligare tre år senare, när jag som distinktionskorpral fick mitt efterlängtade avsked ur armén, begick jag dumheten nummer tre; jag lät anställa mig i Kongostatens armé. Gossar, gossar, det var den största dumheten av alla, men jag var bara vid er ålder då, så man kan inte fordra, att jag skulle ha vett.»
»Hut!» sade vi.
»Tyst pojkar, ni kommer att instämma med mig om några år. Enfin, tiden i Kongo var ett helvete. Hade jag inte tagit min Matts ur skolan när mina fem år voro ute, hade jag nog med tiden blivit lika stor bandit som belgierna själva. Hur negrerna behandlas vet ni förut genom undersökningskommittéernas rapporter, som publicerats i pressen. Och det var inte det värsta. Men att se kamraterna dö undan för undan. Friska, präktiga svenska pojkar. Kommer dit ned med hälsans rosor på kinderna. Så småningom målas de malariagula, och en vacker dag—good bye, little girl, good bye! Vet ni hur man begraver en kamrat där inne i djungeln? Jo, man slår kortsidan ur en gevärslåda, spikar fast en hög hatt—sådana finnas alltid i lager som bytesartikel, det är ju kungaemblemet där nere—alltså, man spikar fast en hög hatt på lådans kortsida. Då räcker gevärslådan, om karlen inte är alltför lång. Ruskigt, säger ni. Tja, man blir van.
Jag tog alltså avsked ur Kongostatens tjänst, men på utresan träffade jag i Leopoldville en engelsk affärsman, som hade en rad faktorier, byteshandelsstationer, utefter kusten av engelska Västafrika.
Han tyckte om mig, och när han fann att jag kunde konsten att behandla både negrer, portugiser och vita män, så engagerade han mig genast för ett ganska hyggligt gage. Först skulle jag biträda vid ett faktori någon tid, för att sedan, när jag lärt mig de speciella tjuvknep, som användes i detta slags affärer, själv bli föreståndare för ett dylikt.
Bien, ett par veckor senare höll jag mitt intåg i Nulla-Nulla, d. v. s. jag sam i land från valbåten som kantrat i surfen, och drev med ett par sparkar och något blomsterspråk roddarna ut i vattnet igen för att dyka efter mitt bagage.
Det bärgades, och jag märkte, att jag gjort ett gott intryck, ty faktoriets svarta arbetare, Kroo-negrer varenda man, betraktade mig med vördnad, och faktoriets föreståndare, en gammal malariainpyrd skotsk suput, hälsade mig välkommen och bjöd på gin och champagne.
Nulla-Nulla var ungefär lika glatt och trevligt som en kyrkogård i regnväder. Några hyddor av korrugerad plåt inskjutna på en relativt torr landremsa mellan havet, en flod, där en gyttjig gul lervälling sakta flöt mot modersfamnen, och det eviga träsket, vars dimma överskyggade allt och alla, så att man måste förvara rakkniven i en burk palmolja för att den inte skulle rosta.
Den användes för resten inte så ofta, ty man var inte mån om sitt yttre. En solhjälm, en kostym smutsiga pajamas och ett par vita skor, som sällan besudlades med piplera, detta var den prakt i vilken vi civilisationens representanter uppträdde. Komforten var en tältsäng med moskitnät, födan konserver, fisk, kinin och genever. Ja, det var en härlig plats, men jag hade varit med om sådant förr i Kongo.
Fram på hösten flög fanken i kroppen på den skotske suputen. Han fick för sig att han skulle resa hem till julen. Han hade inte sett Skottland på tolv år, sade han, och ville gärna se det en gång till innan whiskyn och febern gjorde kål på honom.
Och i november gav han sig mycket riktigt i väg med en av de gamla smutsiga oljetankar från Liverpool, som trafikera kusten, och jag var ensam med faktoriet, några niggrer, ett par portugiser och ett par miljarder myggor.
Där satt jag, som sagt, på stranden av den gula floden, på vilken kanoter, gjorda av urbrända trädstammar, kommo flytande med olja, gummi och blodiga elefantbetar från det hemlighetsfulla hinterlandet, och jag tänkte på skottens avskedsord:
'Sköt väl om faktoriet, my boy, och vad du gör, försök att ställa dig väl med den gamle skojaren Majumba.'
Majumba, ja. Jag hade ofta hört namnet på den fruktade härskaren där inne i de mystiska skogarna. Han som tog tull av alla, som färdades genom hans område till kusten, till och med av de stridbara haussanegrerna, som svuro vid profetens skägg och djupt föraktade fetischdyrkarna.
Han var en mäktig man, Majumba, ty han kunde med ett ord göra slut på all byteshandel om vi råkade ådraga oss hans misshag, han kunde skicka en negerhär, som sopade bort oss från världskartan på några timmar, och å andra sidan kunde han låta rika håvor regna över oss, om det föll Hans Blanksvarta Majestät in.
På sistone hade han emellertid inte varit riktigt nådig, om det nu var Hans Brittiska Majestäts regering som stött honom för huvudet, eller bolaget, som inte varit nog frikostigt med gin och champagne på hans senaste visit till kusten, vet jag inte, nog av, kung Majumba hade börjat ta så höga tullar av de niggrer som foro genom hans område, att den mera värdefulla byteshandeln började kringgå hans maktsfär och alltså hamna vid andra faktorier, uppåt eller neråt kusten.
Nu har jag egentligen aldrig varit rädd för något i hela världen, och minst av allt för en så'n där operettkung i simbyxor och cylinder, och jag började lite smått fundera på hur jag skulle få honom att ta reson.
Frågan var kvistig, men lyckligtvis för mig löste den sig själv så småningom.
Medan jag var i militärtjänst hade farsgubben hemma aldrig velat veta av mig—jag hade ju svikit hans hopp om att få se mig som stor businessman—men när jag fått anställning på det här faktoriet slängde jag på måfå av ett brev hem, och si, det tog skruv. Nådens sol började åter skina.
En vacker dag fram i december tjöt det gamla skrovet Omungas ångvissla utanför surfen, och med valbåten kom skepparn i land för att få en whisky med orangebitter och se efter hur mycket gods jag hade att låta honom få.
'Jag har en låda med till er, Strand', sade han vid tredje whiskyn. 'En långväga en, ända från Norge, eller Sverige eller vad fanken det är för land ni är ifrån.'
'Hut, gamle havsvagabond!' slängde jag åt honom och kilade ut för att få tag i lådan, för ta mig katten var jag inte så pigg på att få se vad den innehöll, att jag inte kunde styra mig.
Och det var ett innehåll som stod i mantal, må ni tro. Svensk punsch och brännvin, glöggkryddor, lutfisk konserverad i glasburkar, skinka likaledes konserverad, och klenäter med mera ätbara saker, och sist men inte sämst en massa julgransgrannlåt, som skulle gjort niggrerna vansinniga av avund om de fått se den.
Ett brev fanns det också i lådan, och i det uttalade farsgubben sin tillfredsställelse med, att jag äntligen kommit in på affärsbanan, och att morsgumman, som ville att jag skulle fira en kristlig jul ute i det hedniska landet, plockat ihop lite smått och gott åt mig för julafton 'och så kanske det kunde vara roligt för mig att bjuda mina vänner på svensk julmat'.
Gud välsigne gumman! 'Mina vänner'! Ensam vit man bland niggrer och portugiser! Åhnej, jag finge nog äta min julmat ensam, om jag inte ville associera mig med mindrevärdiga raser.
Well, Omunga gick, och julen kom, och jag hade ett herrans besvär med att lära min niggerkock, Bootlace, 'Kängsnöret', att laga svensk risgrynsgröt. Jag beskrev konsten för honom cirka hundra gånger, och varje gång svarade han orubbligt: 'Savvy plenty, Stann!' fastän jag mycket väl visste att han inte begrep det minsta.
Men det stod skrivet i stjärnorna att jag inte skulle få julfrid, ty på själva julaftonsmorgonen, när jag som bäst funderade på vad jag skulle hugga för träd till julgran, anlände en löpare med bud att Hans Majestät Konung Majumba var i antågande för att göra en visit hos den vita pampen.
Då blev det liv i luckan. Opp med Union Jack för att hedra den svarta slusken, Frankrikes sötaste och sämsta champanje på is, opp med en låda holländsk genever. Allt klart till att blidka den väldige.
En timme senare satt en av världens fetaste niggrer, en koloss om hundratjugo kilo, i en suckande rörstol på min veranda och lapade gin och champagne som en katt lapar mjölk.
Här var det bäst att smida medan järnet var varmt, och jag gjorde allt i världen för att övertyga Hans Mejstät, att jag var en ovanligt sympatisk person, men fast han söp som en pråmskeppare så blängde hans små runda tjurögon lika lömskt i alla fall.
När jag en stund måste gå ifrån honom för att sköta om någon syssla, gav jag honom en engelsk jultidning att roa sig med, och när jag kom igen, hade han fått tag i en färgplansch av kung Edward i ordnar och grannlåt, och han ville partout veta vem denne verkligt elegante man var. Jo, det var den store vite konungen.
Majumba betraktade länge och uppmärksamt planschen, och det syntes på den drummeln att han var avundsjuk. Tacka för det för resten. Själv var han ju bara klädd i en hög hatt, ett par blårandiga simbyxor och en trasig gul parasoll.
Men då flög den onde i mig. Jag fick idén till hur jag skulle vinna den svarte lymmelns eviga vänskap.
'Majumba', sade jag oskyldigt. 'Varför är inte du, som också är en stor konung, lika fin som den vite konungen.'
'Uff! Mum! Skål!' sade Majumba.
'Majumba', fortsatte jag. 'Din makt och glans har inte bländat mig fast den är stor, men din tjusande personlighet har vunnit min vänskap, och det är min vilja att du, o Majumba, blir minst lika elegant som den vite konungen.'
Svartingen spärrade upp korpgluggarna och spetsade öronen, och jag skickade Bootlace efter min mammas låda. Majumba skulle klädas till julgran.
Ett stycke röd kalikå omskapades hastigt till uniformsjacka åt honom. Det var lätt gjort, bara ett par hål för armarna och ett snöre genom några hål i halsen. Ett par säkerhetsnålar höllo ihop det hela.
Majumba var en aning tveksam till en början, men den röda tröjan gjorde ett visst intryck på honom, och när han fick syn på glitterbuntarna, stjärnorna och snörena med alla nationers flaggor i en lång rad veknade han fullkomligt och lät mig göra som jag ville.
Och ni må tro, att Majumba blev fin. Tröjan översållades av stjärnor och blev katten så mycket elegantare än kung Edwards, från ett snöre runt magen föll glittret i en glänsande frans ned mot knäna, snörena med alla nationers flaggor lindades kors och tvärs över bålen, i öronen hängde andra snören med påträdda färgade glaskulor, en julgranstopp av försilvrat glas krönte den ruggiga cylindern, vars framsida pryddes av en rosenkindad julängel av silverglitter. En massa andra småsaker, såsom förgyllda grankottar etc., placerade jag på måfå där mitt konstnärliga sinne sade mig, att de gjorde sig bäst.
När lådan var tömd var också Majumba så grann att det nästan gjorde ont i ögonen att se på honom, och när han fick se sin bild i min spruckna spegel, spred sig ett skimmer av verklig lycka över hans mera feta än egentligen vackra anletsdrag.
Och niggrerna grepos också av sann vördnad för honom. Både mina egna och hans svit, som satt på hasorna nedanför verandan och såg på hur den vite mannen prydde deras härskare. Majumba har nog aldrig i sitt liv blivit så vördsamt bemött.
Men jag som nu hade min julgran, beslöt att fira jul riktigt. Bootlace fick göra sitt bästa med håvorna, vilket inte var mycket, men snart sutto dock jag och Majumba vid det dukade julbordet och åto risgrynsgröt med kondenserad mjölk, och lutfisk och skinka. Majumba smorde kråset och tog snapsar och sken som en sol, och svor att jag var hans ende vän på jorden och hans broder och fader och moder.
Sen serverades kaffe och punsch. Majumba fann punschen välsmakande och hävde i sig enorma kvantiteter.
Mina och hans negrer beskådade på något avstånd med andakt de båda väldiges frosseri, och när den tropiska natten plötsligt bröt in och jag lät glöggens blå lågor flamma högt mot den mörka himmelen, och Majumba full och bra och lite rädd för sin vite vän, som kunde så hantera elden, vajande reste sig, så att grannlåten glittrade och glänste vid lågornas fladdrande spel, då kastade hela negersvärmen sig på magen och stämde upp ett hyllningsvrål:
'Ooo, Majumba! Oooooo, Majumba!'
Majumba var tydligen utnämnd till gud.
En timme senare hade Majumba fått nog, och hans kungliga snarkningar tonade mäktigt från rörstolen. Då steg sviten fram, grep med vördsamma händer sin monark, lämpade honom varsamt ombord på hans stora kanot och rodde med tysta årslag bort i natten.
Annars bruka niggrerna aldrig våga färdas under den mörka tiden på dygnet, men antagligen ansågo de Majumbas nya ju-ju, trollmakt, så stark, att de onda andar som ströva i mörkret inte skulle våga sig på dem.
Majumbas vänskap höll i sig, och han inte bara tvingade de andra niggrerna att låta sina bytesaffärer gå genom mig, utan lättade även på sina egna väldiga förråd av landets produkter.
Jag gjorde enorma affärer och funderade just på att börja på egen kula och bli miljonär, när Majumbas timme slog.
Åskådandet av sin egen bild med all julgransgrannlåten i min spruckna spegel, som han skickat en särskild deputation att byta sig till mot ett par manshöga elefantbetar, steg honom så småningom åt huvudet. Han blev storhetsvansinnig, beslöt att erövra hela Afrika och anföll till en början närmaste engelska utpost med hela sin armé, fyra tusen man.
Men på utposten fanns en engelsk underlöjtnant med ett par irländska sergeanter och två hundra haussa-soldater, och denne unge engelsman hade inte mera känsla för det passande, än att han inte bara vägrade att låta sig dödas, utan även piskade upp Majumbas armé, ryckte in i hans land, brände ett dussin byar samt förklarade Majumba avsatt och utnämnde en ny nigger till kung. Och eftersom Majumba nog varit litet hårdhänt ibland och tagit livet av en och annan, accepterade folket sin nye härskare. Dock först sedan en av hovmännen stuckit en assegaj tvärs igenom Majumbas mage.
Och eftersom jag var Majumbas vän, ansåg den nye konungen mig som sin fiende och lät meddela bolaget, att han skulle känna sig angenämt berörd, om han fick mottaga mitt huvud som kröningspresent.
Och som jag hade anledning förmoda, att han, om inte presenten kom punktligt, skulle skicka några hundra man för att hämta den, steg jag ombord på ångaren Umballa av Liverpool, när den angjorde vårt faktori, och avreste till Europa.»