KAP. III.
Men medan handlanden Erlandsson och bleckslagaremästare Olssons lagvigda (ty det var hon) på detta relativt fridfulla sätt färdades kring landsvägarna, var det inte utan att Blåköpings grundvalar i någon mån började darra på nattkulan, och det är ju strängt taget inte att undra på. En kusk, som förlorat sin droska och en man som förlorat sin hustru böra tillsammans kunna åstadkomma ett rätt gott resultat.
Som läsaren utan tvivel redan anat, upptäckte kusken och bleckslagaremästaren när de kommo ned med kofferten, att såväl droskan med dess dyrbara innehåll som även hästen totalt försvunnit, och bägge blevo i hög grad upprörda, kanske mest den äkta mannen. Han hade ju också icke blott förlorat sin lagvigda maka utan det var även sannolikt att han skulle få sina sovvagnsbiljetter makulerade, för att inte tala om utsikten att få släpa den tunga kofferten uppför trapporna igen.
Kusken var den, som först i någon mån fattade galoppen.
»Vart har herrns fru dragit i väg med min droska?» frågade han högljutt förebrående Olsson. »Det blir en dyr historia för herrn.»
»Dra åt skogen», svarade Olsson, med rätta indignerad över detta försök att lägga skulden för det skedda på hans redan tyngda axlar. »Det är väl er förbaskade hästkrake som har dragit i väg med både droskan och min lagvigda och olyckliga maka.»
»Att hon är olycklig kan den förstå, som känner herrn», sade kusken bitande. »Men det kan väl herrn förstå, att någon måste ha kört märren.»
»Hon har skenat», skrek Olsson. »Min hustru ligger sönderslagen någonstans på gatorna.»
»Skenat?» svarade kusken och log hjärtligt. »Herrn känner inte min gamla märr. Jag håller herrn ansvarig för förlusten.»
Olsson hörde inte på kusken, och i synnerhet inte på det örat, utan satte helt plötsligt i väg nedåt gatan. Av lätt insedda skäl travade kusken genast efter.
»Hörnu herrn», hojtade han. »Vart skall han hän?»
»Jag skall till järnvägsstationen och se om min hustru är där», svarade han och satte full fart. Kusken följde så nära han kunde.
Vid järnvägsstationen fanns icke den saknade, men däremot stodo både nedgående snälltåget och ett uppgående persontåg inne, det senare på närmaste spåret.
»Hon kanske är ombord på tåget», sade Olsson till kusken, och trots sakens osannolikhet äntrade de över persontågets plattform och klevo ombord på Malmötåget.
Många fruar fanns där men ingen av dem var Olssons, och den sovkupé han abonnerat gapade sorgligt tom.
Med tungt hjärta steg han av tåget, följd av kusken, som vördsamt påpekade, att det kunde vara så gott att Olsson lämnade en revers på droskans och hästens värde när som helst, eftersom det var tydligt, att frun avvikit med ekipaget.
Olsson svarade inte. Han skulle naturligtvis haft god lust att krossa skallen på kusken, men han ansåg sig beklagligtvis inte ha tid.
Han tog ett skutt upp på persontågets plattform, men i detsamma satte persontåget i gång. Kusken följde trofast efter.
Brådskande skyndade Olsson tvärs över plattformen, slängde upp grinden, tvekade ett ögonblick och hoppade sedan av. Kusken följde efter, men när han stod på trappsteget hade tåget ökat farten betydligt, och han tvekade även han. Denna tvekan avgjorde hans öde. Vagnen som han stod på passerade perrongens kant, gled ut bland bangårdens spår och växlar, han stod inför valet att hoppa av och eventuellt bryta benen av sig, eller följa med tåget, och efter hastigt men moget övervägande stannade han kvar.
Olsson såg inte ens efter sin outtröttlige följeslagare och fordringsägare. Han rusade utan dröjsmål bort från järnvägsstationen och till polisdito, som han med överhängande fara att bli haffad för oljud och förargelseväckande beteende, lyckades väcka för att ange den hemska händelse, som utspelats.
Inom kort var stadens poliskår, inklusive detektiven Hemliga Karlsson ute på spaning efter det förkomna åkdonet med dess innehåll.