KAP. IV.
En konduktör vid en svensk järnväg är ofta en höggradig gentleman, men det finns undantag även från denna regel, och ett av dessa undantag tycktes det vara som förde befälet å det tåg, som med den ungefärliga hastigheten av en bättre torparskjuts—detta drama utspelades nämligen under kristiden—förde kusken norrut.
Konduktören visade nämligen en illvillig glädje när han upptäckte, att den nye passageraren saknade biljett, och vägrade envist att tro på hans uppgifter om hur han kommit ombord på tåget, samt fordrade avgift.
I synnerhet denna senare begäran upprörde kusken i hög grad. Han ansåg sig nämligen vara lömskt enleverad av tåget och Olsson i kompani, och icke utan visst fog för ett skadeersättningsanspråk, varför han naturligtvis helt tvärt vägrade att lämna ifrån sig ett öre. Då stannade konduktören tåget vid Svältebo anhalt, förpassade med en kraftig spark droskkusken ned på perrongen och körde sedan vidare, hjärtlöst lämnande sin förre fripassagerare utan föräldravård och tak över huvudet mitt i natten.
Sedan kusken yttrat allt han hade behov av att säga, drog han en djup suck och letade sig fram till landsvägen för att till fots gå de åtta kilometerna till staden.
Men knappast hade han kommit ut på vägen förrän han hörde mullret av vagnshjul, som närmade sig, och konturen av en vagn skymtade otydligt i mörkret.
»Härligt, här kan man få åka», sade han till sig själv och stannade full av förväntan. Detta nöje var visserligen inte nytt för honom, men han hade ett behov av att komma fort till staden och utkräva skadestånd av sin f. d. passagerare.
Vagnen materialiserade sig långsamt ur mörkret, och plötsligt började kusken spetsa öronen. Det var något välbekant i dess kontur, som väckte hans uppmärksamhet, de trötta hovslagen påminde om en ädel springares som han kände till, och själva skramlet från vagnen verkade välbekant. Han steg fram på landsvägen och hejdade utan svårighet hästen.
Intet tvivel mera! Det var hans egen, saknade Stjärna på väg till staden efter sin utflykt.
En våg av våldsam vrede steg upp inom kusken, och med ett ryck förpassade han Erlandsson från kuskbocken. Varvid Erlandsson vaknade för andra gången.
»Va—va är'e?» frågade han sömnigt men uppskrämd.
»Nu är du fast!» tillkännagav kusken dovt, och drog fram en tändsticksask. »Nu ska vi se vad du är för en.»
»Åh katten», fortsatte han spakare, när stickans fladdrande sken upplyste ett glåmigt ansikte med hängande, ljusa mustascher. »Är det herr Erlandsson, som är ute och åker?»
Han hade många gånger kört herr Erlandsson från glada tillställningar, och ibland även burit upp och bäddat ned honom.
Då stack ett kvinnligt ansikte ut genom vagnsfönstret.
»Varför kör ni inte vidare?» frågade en vass röst. »Och vem är det ni talar med?»
»Jaså, frun, ja!» sade kusken. »Henne hade jag så när glömt. Herr Erlandsson! Herr Erlandsson!»—Det fanns både förebråelse och en viss grad av beundran i tonen.
Men Erlandsson reagerade inte. Slöheten hade oåterkalleligen sänkt sig över hans psyke och med fumliga händer fick han upp ett par tior ur plånboken.
»G'afton, åkar Enqvist», sluddrade han. »Kö' mej hem, som vanligt!»
Så stupade han på huvudet in i droskan, och kusken besteg sin gamla bock.
När droskan körde in på Storgatan slamrade den så, att inte ens Hemliga Karlsson kunde undgå att märka den, och vid hörnet av Tegelslagaregatan hejdades den följaktligen av stadens poliskår, förstärkt av bleckslagaremästare Olsson.
Alla betraktade varandra en stund under tystnad, och Olsson var den förkroppsligade förvåningen. Han hade sett kusken fara från sta'n med norrgående tåget, och här kom han nu lugnt körande sin droska mitt på Storgatan. Kuskens blick var hård. Han hade fattat ett dovt hat till bleckslagare Olsson.
Hemliga Karlsson steg fram.
»Hör nu Enqvist», sade han. »Vad skall allt det här betyda. Här kommer den här herrn och väcker upp polisen mitt i natten och säger att eran häst skenat med hans hustru, och att ni rest med tåget, och här kommer ni körande som vanligt. Var är hans hustru?»
»Hon kommer där», svarade kusken dystert, då fru Olsson i detsamma steg ur droskan och kastade sig i sin makes armar.
»Och det skall jag säga Karlsson», fortsatte kusken, »att min märr skenar inte, men faktum är, att den där herrn lurade opp mej i sin våning medan frun försvann med häst och vagn»—samtliga polisögon riktades misstänksamt på Olsson—»och sen lurade han opp mig på tåget för att bli av med mig. Men jag steg av vid Svältebo, och där mötte jag herr Erlandsson, som hade fått tag i skjutsen på något sätt, och kom körande hem med den igen. Om inte han varit hade jag nog aldrig fått se varken häst eller droska igen.»
Sex kraftiga polisnävar grepo bleckslagaremästare Olsson, och överkonstapel Flammén sade stolt:
»Sånt där kan man kanske göra i Stockholm, men inte här, för här åker man fast. Nu följer herrn med till kontoret.»
Och medan ännu fru Olssons förtvivlade skri dallrade i atmosfären, stack handlanden Erlandsson ut sitt sömniga huvud genom vagnsfönstret:
»Kö' hem, ha' ja sagt, Enqvist!» sade han.
Och Enqvist körde.