EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING
Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig.
Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och jag känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det förfärliga öde, som drabbat honom.
Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska otacksamma yrke — otacksamt då man betänker att varje inbrott enligt statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i varor. — Hans första bragd bragte honom två burkar anjovis, nio kronor i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och bländad av denna glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson etcetera inbrottet till sitt livskall.
Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning.
Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade kläderna. Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, men vad fanns kanske inte i våningen?
Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst som en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in förrän tamburdörren öppnades och någon kom.
Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig.
Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat.
Antonio Personi var från Genua, — sade han. I verkligheten hade hans vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och hans yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, och som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens sonater.
Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk varit musikalisk, hade han förmodligen då blivit mördare, ty Personi spelade inte särdeles väl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem öre i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men han led ändå, ty han var inte van vid den sortens musik. Han föredrog vida »Fången på Älvsborg» och »Kostervalsen».
Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick länge vänta och spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.
Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina da’r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke.
Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt av tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se om det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han ämnade kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio Personis hemtrevliga bostad åt sitt öde.
Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans lidanden knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått skulle snart förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi skulle nämligen ge musiklektion.
Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte ämnade lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren, och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt bröt tystnaden.
Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades sönder av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en enda liten oredig bunt djupt där inne.
»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till hjälp?»
Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och han nöjde sig med att kika.
Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och med synbart gillande följde med i noterna.
Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men det hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den unge mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg och ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten.
När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han åter ut.
Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.
»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni spelar redan utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på ett underbart sätt.»
En suck undslapp Svensson.
»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. »Då hade jag varit död nu.»
»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt.
»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska främmande för honom.
Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt som oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik.
Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för långt dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, medan Personi sjöng med.
Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles mycket ty hans nerver lågo ju redan i en liten härva och blevo för varje stråkdrag allt mera okänsliga för tarmgnisslet. Men sången!
Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det visste han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började sjunga.
»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om Svensson just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat en löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat följa.
Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och från en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande dåre, tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en kraftansträngning sinnesjämvikten och tittade åter ut.
»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han till sig själv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.
Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev.
»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade han. »Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den där vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.»
Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.
»Ja, signor Personi är styv», sade han.
»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina trettiotvåendelar.»
Det ville herr Anderblom gärna, och Svensson högst ogärna. Men som Svensson inte var i tillfälle att avge sitt votum, så kommo trettiotvåendelarna som en virvlande kaskad.
Stönande av smärta sjönk Svensson ihop inne i garderoben, men lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvåendelar en längre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbröt därför snart.
»Är det något annat, som herr Anderblom vill höra mig spela?» frågade han därefter älskvärt.
Svensson väntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men på ett sätt som överskred hans vildaste farhågor.
»Gärna», sade Anderblom. »Men ännu hellre vill jag höra signor Personi sjunga ’Bliv min, så är världen min’, och ackompanjera sig själv på pianot, som signor Personi gjorde i lördags.»
Då fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark öppnade han dörren, steg ut på golvet, bugade artigt och sade:
»Jag är inbrottstjuven Svensson-Väster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, straffad för sex resor. Har brutit mig in här för att knycka något. Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och bedja den göra klar en riktigt lugn och stilla cell.»