FRIMÄRKET
Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej är en fråga, som i många år sysselsatt den vetenskapliga världen. Jag vill inte här söka besvara den, utan nöjer mig med att konstatera, att Broman var filatelist.
Inte en sådan där ärkefilatelist, som känner varje frimärke i världen bättre än sin egen mamma och när som helst kan korrigera Senfs katalog, nej Broman var mera amatörmässig, och det fanns ögonblick då han kunde bli tveksam om Andorras tio centimeter blått från 1876 var mera värd än Venezuela röda tian 1888 eller tvärt om.
Denna lilla svaghet låtsades han aldrig om, utan uppträdde gent emot andra frimärkssamlare alltid, som om aldrig ett frimärke utgått från trycket utan att han visste både hur många taggar det hade och hurudan vattenstämpeln såg ut. Men hemma i ensamheten läste han Senf och studerade sitt album, och fällde många bittra tårar över att han trots allt besvär icke lyckades lära sig dem utantill.
En eftermiddag när Broman satt hemma och klistrade i sitt album ringde det på hans dörrklocka, och Broman gick själv och öppnade.
Utanför stod en pojke med mössan i ena handen och ett frimärke i den andra.
»Är detta herr Broman?» frågade pojken.
»Ja», svarade Broman med värdighet. »Och det är i min egenskap av framstående frimärkssamlare som du söker mig kan jag förstå.»
»Jag har ett märke, som jag ville sälja», sade pojken. »Jag köpte det i en cigarrbutik för trettiofem öre, men jag tror bestämt att det är fint.»
Broman tog märket, betraktade det och skrattade överlägset. Det var ett blått märke från Mauritius, som Broman aldrig hade sett förr, men det gick ju inte an för honom att låtsas om.
»Det där är ingenting», sade han. »Absolut strunt! Sådana har jag i buntar där inne. Nej du, det köper jag inte.»
Pojken såg litet nedslagen ut.
»Ja, men jag tror bestämt att det är fint», sade han. »Vill inte herr Broman köpa det för en krona?»
Broman höll på att tappa andan.
»En krona», skrek han. »Vet du inte hut, din lille rackare! Är du verkligen fräck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem öre och så begära en krona. När jag säger att jag har hundratals likadana inne. Ut med dig ditt lilla fä, och våga dig inte hit mer!»
Med hjälp av Bromans fot avlägsnade gossen sig hastigt och Broman steg åter in, nöjd och belåten med att ha hävdat sitt anseende som frimärkssamlare.
Men när han åter fick tag i sitt album för att börja klistra, föll det honom in att det kunde vara intressant att slå upp Mauritius och se hur det märket stod. En minut senare låg Broman halvvägs ut genom fönstret och kikade efter pojken. Men han var tyvärr försvunnen.
Märket var i albumet försett med bokstäverna S.G.R., vilket betydde »Sehr grosse Rarität.»
Hur Broman kom utför trapporna visste han inte, men han befann sig i alla fall en kort stund senare nere på gatan och frågade alla han mötte om de sett en liten gosse med blå rock och bruna byxor. En del hade verkligen sett honom, än gå åt ena hållet än åt det andra, och Broman störtade alltid efter, för att till slut finna, att det var en helt annan liten gosse än den han ville ha fatt.
Efter två timmars fruktlöst sökande begav sig Broman nedslagen på väg hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma igen, annars hade det måhända funnits utsikter att få tag i honom. Men — —
Han förbannade sin fåfänga, att inte slå upp märket i Senf innan han bad pojken byta klimat. Tack vare den gick ett märke, som antagligen var värt ett par hundra kronor, ifrån honom. Förkrossad sjönk han ned i en stol och tog en grogg.
Det ringde på telefonen, och han svarade. Det var hans frimärkshandlare, som ville skicka ett urval.
»Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå Mauritius!»
»Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem känner inte till den.»
»Den!» Broman bleknade. »Hm! Jag — jag för min del kan inte just nu påminna mig — —», sade han.
»Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i världen. Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man har inte återfunnit det. Det andra såldes förra året i London på en frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor till lord — — Hallå! Hallå! Hallå! Är ni där?»
Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten.
Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på cirkus, men sin gosse fann han ändå inte.
Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och publicerade det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än underlättade sökandet.
Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet när hans namn nämndes.
Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor.
»Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock och den blå rock som hör till dina byxor.»
»Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.»
»Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.»
»Därför att jag är bekant me’ herr Broman», svarade gossen. »Jag försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.»
»Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken gallhojade:
»Låt bli! Jag har inget ont gjort.»
En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och en ung man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att han skulle bli plattfotad.
Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen.
»Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde beredvilligt.
När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som genast fick klart för sig att Broman var velig.
»Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för hundra kronor.»
»Buuu!» sade pojken.
»Vad farao tjuter du för?»
»Buuu! De’ har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en biljett till bio.»
»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör till Vilhelm Anderssons bostad.»
Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor.
Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i ett animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans ankomst, men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att Kalle Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora svårigheter skilja de kämpande åt.
Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot hundra kronor för det.
»Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som olyckligtvis var hemma. »De’ ä de’ nog värt.»
»Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn ger mig kovan och inte låter farsan få den.»
När herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och resultatet blev, att herr Broman mot en summa av två hundra kronor blev ägare till märket.
Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde inte hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick:
»Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har sökt det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det är värt sjuttiotvå tusen.»
Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner var ett intet mot vad som hände Broman. Svensson var en stark karl, och han lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka märket, allt under det han bearbetade honom med allt det lösöre som fanns inom räckhåll.
Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans utseende var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade frimärket med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, Jonne Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vänner samt ännu större del av gatans stenläggning. Till sist fick han tag i en bil, och undkom med livet.
Han körde direkt till frimärkshandlaren. Inte för att sälja märket. Det var inte till salu för en miljon, men för att visa sitt fynd. Som ett glädjestrålande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och sträckte fram märket till benäget påseende.
»Se här!» skrek han. »Här är den försvunna blå Mauritius, värd sjuttiotvå tusen.»
»Nu skämtar herr Broman igen.»
»Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?»
»Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är den Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på sin höjd värd trettiofem öre.»
Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren.