ETT KONVENANSPARTI
Fröken Margit lät den senaste missromanen sjunka ned i knät, och såg tvärs över rummet, där hennes intet ont anande moder var sysselsatt med att sticka en magvärmare.
»Mamma!» sade hon, utan ringaste förberedelse. »Jag är förlovad nu!»
»Igen?» kom det med välvilligt intresse från den minderårige bror Fille, som borta i ett hörn höll på att räkna ut hur många öre om dagen han skulle behöva spara av fickpengarna för att bli i stånd att subskribera på »Mördarkulan i San Fransisko» eller »Trapperns hemlighet».
Inlägget bemöttes med det förakt det förtjänade, men modern tog i stället ordet.
»Det ... hm ... det kom verkligen ganska plötsligt. Jag visste inte ens, att du tog emot uppvaktning från någon av våra unga manliga vänner.»
»Det har jag inte gjort heller», förklarade fröken Margit. »Den här har knappast sett åt mig ens förut, och han är förresten inte bekant i familjen.»
»Men kära Margit — —»
»Det är inte lönt att gräla, morsan lilla. Han skall bli.»
»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.»
»Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.»
»Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.»
»Varför det?» frågade Margits moder.
»Därför att dom flirtade så skarpt på Styrsö i somras», upplyste Fille tillmötesgående.
Margit rodnade litet, men låtsades inte höra.
»Jag är gränslöst kär i honom», sade hon drömmande.
»I Blixt?» frågade den vetgirige Fille.
»Var inte näsvis du, odåga! Mamma! Jag är gränslöst kär i Sven, i herr Andersson.»
»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.»
»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till mig.»
Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig.
»Vad menar du, barn?»
»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.»
Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon när som helst en nervattack.
»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras, helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor, stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om.
Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo närmare bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var just precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att göra honom kär i mig.»
»Det var nog inte lätt», förmodade Fille.
»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog. »Svårigheterna gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och min pappa steg väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte heller. Någon släng av hans energi har jag väl fått.
Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades ’händelsevis’ när han gick från högskolan och ibland dessemellan. Jag hade väldig tur i det fallet. Och hos gemensamma vänner stötte vi allt som oftast ihop.
Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för mig om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han saknade sekiner.
Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen en god portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den varan för att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning.
Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att titta på månen.»
»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och tog nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren.
»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om.
Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så oskyldigt som helst:
’En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker doktorn det också?’
Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag har sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt:
’Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!’
’Vad tycker doktorn i övrigt om mig?’
Han skruvade sig litet, och kikade ur ögonvrårna.
’Hm ... ni är en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.’
’Jag är rik också’, upplyste jag naivt.
’Jag lyckönskar er, fröken Margit’, sade han.
’Och dessutom är jag kär! I er!’
Gud, så överraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag undrar inte på det.
’Hur ... hur sa’ ni?’ stammade han.
’Jag sade, att jag är kär i er’, upprepade jag, ’och om jag vore som ni, så skulle jag gifta mig med mig, eftersom jag är söt, sympatisk, rik och kär. Har ni lust?’
Nu smålog han litet besvärat.
’Man skall inte skämta med sådana saker, fröken Margit’, sade han.
’Jag skämtar inte’, sade jag, ’det är mitt blodiga allvar. Vill ni?’
’Menar ni verkligen allvar’, frågade han tvivlande.
’På hedersord’, svarade jag.
’Fröken Margit!’ sade han då dröjande, efter att ha funderat en stund. ’Det är en högst oväntad situation. Jag måste erkänna att, fastän jag för er hyser en mycket stor aktning och — ja — även tillgivenhet, så älskar jag er ändå inte. Om jag således gifte mig med er, så vore motivet inte kärlek, utan helt enkelt det, att jag för att fortsätta mina vetenskapliga studier, behövde komma i en ekonomiskt tryggad ställning.’
’Spelar ingen roll vad ni tar mig för’, svarade jag, ’bara ni gör det. Skola vi alltså anse oss förlovade. Här är min hand, slå till!’
Han tittade ett ögonblick forskande på mig, så slog han till. Då vände jag mig mot honom och smålog.
’Ni behöver inte kyssa mig om ni inte vill’, sade jag.
Men ... men han gjorde det ändå!
Sen föreslog jag, att vi skulle hålla tyst med saken tills vidare. Jag hade nämligen mina små planer.
Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne, började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i sällskap med Majas bror.
Det blev som jag väntat. Han var vit av vrede, när jag sedan träffade honom, och började förebrå mig. Jag var högdragen förstås.
’Min bästa Sven’, sade jag. ’Med tanke på de omständigheter, under vilka vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att du snarast torde vara tacksam för att ibland få slippa mitt sällskap.’
Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och sade:
’Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på det klara med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat i världen.’
Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli.
’Har du kommit underfund med det först nu?’ sade jag. ’Det har jag vetat länge!’
För det hade jag.»