ETT LITET MISSFÖRSTÅND
När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt, ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta.
Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade nämligen också Annie Svanberg.
Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par unga damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, hade nämligen köpt en tombolalott tillsammans och på den hade de vunnit ett kort, som gällde för tjugufem ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för en person, och för den skull beslöto de båda damerna att kasta lott om det. Annie vann.
Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva fick Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i dödligt hat.
Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med Nordblom, som han inte kände.
Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, och som han hade god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på henne.
En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin förra älskade.
»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade han i en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt.
Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé.
»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska till den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört talas om.»
»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet förr.
»Ja, det känner du väl till?»
»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl.
Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria. Förgylld.
Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en stund kom den efterlängtade frågan.
»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?»
»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.»
»Såå!» Misstroget.
»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera värdigt bära upp hans miljoner.»
»Miljoner?»
»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.»
Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till platsen, och han blev presenterad. Han och fröken Svanberg kommo sällsynt bra överens, och den kvällen skildes båda med en känsla av lycka på vänstra sidan av bröstet.
Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade sig normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i Trädgårdsföreningen.
»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i Australien, och den är ju rätt avlägsen.»
»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta.
Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och sade:
»Åh, Annie, låt mig —», och så vidare.
Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon:
»Ska’ vi bo här i sta’n?»
»Vilket du vill, älskade.»
»Jag har alltid älskat Värmland.»
»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.»
»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.»
»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.»
»Ooo, Karl! Italien!»
Paus av vissa skäl.
»Säg, Karl, ska’ vi ha automobil?»
»Sådana detaljer bestämmer du naturligtvis själv.»
»Ooo, Karl!»
Ny paus.
»Men en sak, älskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort bröllop utan bara en enkel vigsel, och sedan — Italien —»
»Ooo, Karl! Italien!»
Paus igen. Samma motiv.
Sakens vidare utveckling behöver inte detaljeras. Paret gifte sig enligt överenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslägenhet i Majorna och tyckas leva lyckligt, fastän automobilköpet får anstå, i avvaktan på bättre konjunkturer i Karls affär.
Men Mimmi umgås inte i familjen.