ETT SLÄDPARTI
Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-handel därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.
Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.
Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga. Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än någonsin.
»D’ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra något dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp till mig. Se’n skall allting gå som en dans.»
Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med det slädparti.
Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få se när den älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på hundsvotten.
Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan.
Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet i skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot sågverksdisponentens son, löjtnanten.
Först när Olivia tagit plats i en kappsläde slog den stora planen som en blixt ned i Pilkvists hjärna, och han tvekade inte en sekund. Med två språng var han framme vid släden, och gav löjtnanten, som just skulle ta plats bakpå, en puff så att han stod på huvudet i en snödriva. Och innan någon fattat vad det var frågan om hade han gripit tömmarna, givit hästen ett piskrapp, och det bar i väg ned mot sjön.
Det steg ett illtjut ur fällarna framför honom, besvarat av ett mångstämmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lät piskan vina, och for av med allt skarpare fart.
»Precis som Gösta Berling!» tänkte han. »Sabla stiligt!» Så vände han sig om i släden, och ropade efter berömda mönster:
»Jag är Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel binga kärleksbrev, fånga mig den som kan!»
Men han såg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var överflödig, ty löjtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan på väg efter honom i en annan kappsläde.
Olivia höll sig fullkomligt lugn. Hon hade uppfattat situationen och senterade den. Det är minsann inte många unga damer i våra dar, som få vara med om en regelrätt enlevering. För resten skulle det ju bli ytterst angenämt att räddas av löjtnanten.
Men Pilkvist, berusad av sin djärva bragd, tydde hennes tystnad som beundran, och hans hjärta slog i kapp med hästfötternas galopp.
Färden gick över sjön i svindlande fart. Bakom röt löjtnantens kommandostämma ilskna uppmaningar att stanna och löften om stryk, men Pilkvists häst var den bästa, och avståndet ökades sakta men säkert.
»Stanna, din förbaskade kryddbonesare!» kom löjtnantens röst. »Annars skall jag slå sönder vartenda ben i din usla kropp.»
»Ha, tyrann!» skrek Konrad den romantiske tillbaka. »Aldrig skall du röva min väna brud ur mina armar.»
Så kom han plötsligt att tänka på, att Gösta Berling och hans bortrövade brud kyssts rätt avsevärt under sin slädfärd, och han ansåg exemplet efterföljansvärt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte skulle bli någon riktig stil på det hela. Alltså böjde Konrad Pilkvist sig fram, tog Olivia under hakan med vänstra handen, och kysste hennes rosenläppar, medan löjtnanten, som inte var längre borta än att han kunde se vad som hände, upphävde ett avgrundsvrål.
Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en väluppfostrad flicka, som inte lät sig kyssas av obekanta herrar, och av ganska få bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. Så att knappt hade kyssen bränt på Olivias läppar förrän en örfil brände på Konrads kind. Och den efterföljdes omedelbart av flera.
Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd på ett så plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen och störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram.
Och löjtnanten tryckte henne onödigt tätt intill sig, och Pilkvist kunde tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som måg hos Rosenblom j:r redan var tillsatt.
Men löjtnanten uppehöll sig i alla fall inte länge med Olivia. Han hade lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att infria sitt löfte.