AFFÄR ÄR AFFÄR
John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffär i Nordstaden, en foxterrier, bärande, men mindre sällan lydande, namnet Tip-Top, samt en spanskrörskäpp med guldkrycka. Dessutom älskade han världens skönaste kvinna. När en karl är kär, är ju alltid föremålet det skönaste i världen.
Andersson var dock icke fullt lycklig, ty världens skönaste kvinna hyste intet särskilt intresse för honom, och fanns det något sådant så var det rent av negativ art. Han hade nämligen försummat det psykologiska ögonblick, då han kunnat försäkra sig om den skönaste bland dödliga, och dylika underlåtenhetssynder äro, som bekant, ungefär de svåraste en ung man kan begå. Därför hade hans namn strukits från listan och han från det familjära »Jonne» blivit degraderad till »Herr Andersson».
Men Andersson beundrade även naturen, och därav kom det sig, att han en vacker afton befann sig i sällskap med Tip-Top och käppen sittande på Vita bandets paviljong i Slottsskogen, förtärande en enkel Rosenhäger och drömmande om den tid då Majken — så hette världens skönaste kvinna — skulle obligatoriskt förekomma i hans sällskap. Följden av dessa drömmar var, att när han gick glömde han käppen med guldkryckan.
Kommen ett stycke nedåt vägen erinrade John sig sin förlust och vände med en viss hastighet tillbaka för att återfå klenoden. I dörren till paviljongen kolliderade han med en medelålders gentleman och skulle nog med en ursäkt ha lämnat plats, om han inte i främlingens hand sett — sin dyrbara käpp.
Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig, utan lyfte artigt på hatten och sade:
»Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?»
Den andre tittade på käppen.
»Det tror jag inte», svarade han.
»Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är nämligen min.»
»Såå», sade den andre lugnt. »Under de fem år jag haft den, har jag i alla fall ansett den vara min egendom.»
Men nu fattade Andersson humör.
»Nej, hör nu, min bäste herre — —»
Han tystnade plötsligt, ty inifrån lokalen kom Tip-Top med svansstumpen i frenetisk rörelse — och Anderssons käpp i munnen.
Det blev ursäkter. Käpparna undersöktes och befunnos vara i detalj lika, och på grund av detta egendomliga sammanträffande stiftade herrarna bekantskap och fingo sällskap hem.
»Mitt namn är Andersson», sade John. »Firma J. A. Andersson, agentur i kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.»
»En driftig ung man», sade den andre gillande. »Ja, mitt namn är Schönstein.»
»Inte Josef B., den store miljonären?»
»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets kung.
Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, på Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen Fågelström, hälsade och passerade.
»Det var sjutton», sade Fågelström till Majken, »vad John frotterar sig mot money.»
»Hur så?»
»Det var ju miljonären Schönstein han gick och pratade så gemytligt med.»
»Var det det?» frågade Majken intresserad. »Hur kan han känna honom?»
»Åhjo, man har ju hört —», svarade Fågelström likgiltigt.
»Vad har ni hört? Ni, som rör er i finanskretsarna, har väl reda på en hel del.»
Nu inskränkte sig Fågelströms verksamhet i banken till tjänstgöring vid kassan för inbetalningar, men han ville gärna imponera på flickebarnet.
»Tja, det är egentligen en affärshemlighet, men det gör ju ingenting. De där två ha en hel del affärer ihop. Amerikanskt vete och bomull och sådant där, som man håvar in pengar på.»
»Tjänar John så mycket pengar då?»
»Om? Miljonär blir han kanske inte, men en fem, sex hundra tusen kan han inte undvika, när Schönstein håller honom om ryggen så som han gör.»
Sedan talades inte vidare om saken, men Fågelström lade märke till, att Majken var mycket tankspridd resten av kvällen.
Samtidigt utspann sig ett litet samtal mellan Schönstein och Andersson.
»Det var en söt flicka det där», sade nämligen den förre, när de passerat paret. »Vem är det?»
»Det är fröken Lindblom, hon är — hm — så gott som — litet förlovad med mig.»
»Såå», sade Schönstein. »Tillåt mig gratulera. Presentera mig vid tillfälle för er fästmö — eller så gott som, ha ha!»
Två dagar senare mötte Andersson Majken på Östran och gjorde sällskap. Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter tio minuter så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra den högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att inte försumma det psykologiska ögonblicket.
Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd händelse.
Händelsen var den store miljonären Josef B. Schönstein, som kom uppifrån avenyen och demonstrativt saktade farten, småleende som en kyrkängel.
Andersson kunde inte motstå lusten att briljera med bekantskapen utan presenterade. Schönstein var en aimabel karl, det blev supé med champagne och dylikt, och när detta var slut, hjälpte han Andersson att följa Majken till porten.
Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter utanför hennes port lyckades träffa henne.
Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i ullstrumporna.
»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En viktig sak.»
»Det var lustigt!» sade Majken.
»Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.»
»Skall du tala allvar. Nej, hör du!»
»Majken, jag älskar dig!»
»Vad gör du, sa’ du?»
»Älskar dig!»
Det där lät inte vidare uppmuntrande — men Anderson fortsatte ändå.
»Jag har älskat dig länge, Majken. Min affär är ju inte så stor än, men — —»
»Hör du John!» avbröt flickan. »Jag vet vad du vill säga. Bry dig inte om det, du.»
»Vad — — menar du — — ämnar du — — säga nej?»
»Ja.»
»Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den förkrossade Andersson.
»Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med Josef.»
»Josef? Josef? Vem är det?»
»Herr Schönstein, naturligtvis.»
Andersson tvärstannade. Så lyfte han på hatten, vände om och gick sakta nedåt gatan, följd av Tip-Top, som sorgset slokade med svansstumpen.