ARTIGA KARLSSON
Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.
Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just när vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. Den uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev fullkomligt oskadad.
Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade han stoppat vagnen, hoppat av — framåt, ty han var man — och i samma ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina stålfjädrar var Karlsson där.
Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot henne.
Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons vänstra öga.
Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål åter tangerade hans vänstra öga.
Karlsson log som en sol.
Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte inte om mordvapen i dagligt bruk.
»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.»
Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina blickar förinta både Karlsson och konduktören.
»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.»
Och Karlsson smålog.
»Ja, skyddare ä’ ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända till fem öre stycket.»
»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en spårvagn av två sluskar.»
»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till konduktören. »Ni är en drulle!»
Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören av Karlsson, därför att han använt ordet »drulle» vid tilltal av tjänsteman i tjänsteutövning.
Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna, hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter hattnålen i vänstra ögat.
Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr.
Hans vänstra öga är nämligen av emalj.