EN EGENDOMLIG LIKHET
Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz’ båda förstnämnda, sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna den världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz’ prydliga stil hade plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru».
Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, vänner var han drar fram, och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och Stella kom in i matsalen för att få en bit före avresan fann ett bord besatt av några av sina kunder i stan och deras damer. Erik hälsade givetvis med utsökt artighet, men önskade samtidigt, när han såg damernas blickar, att Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i sin klädsel, och han insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt i mun.
Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och tydligt sade:
»Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg.»
Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé.
När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden:
»Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i känslan av att det var bäst att hålla med.
»Och han möter?»
»Ja visst!»
»Very good!»
Resten av samtalet fördes i lägre ton och vännerna ansträngde förgäves sina öron.
När måltiden var slut gick Stella upp för att göra sig i ordning till avresan, och Carlcrantz steg in i kaféet dit vännerna dragit sig, och blev glatt mottagen.
»Hå fasen, Carlcrantz», hojtade grosshandlar Pålsson, »inte visste jag att du var gift.»
Sällskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med väl spelad oskuld:
»Gift? Nä det känner jag inte heller till!»
Allmän förvåning.
»Men frun — —?»
»Jaså hon! Det är min svägerska, Marie. Gift med min bror, ni förstår. Vi ska möta honom i Uddevalla, vi reser dit nu.»
»Åååh!» En missräknad kör från damerna.
»Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett någonstans», inföll grosshandlare Svensson misstänksamt.
»Alldeles ja, det har jag alltid sagt», instämde Carlcrantz glatt. »Hon är lik Stella på Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det vill hon inte höra talas om. Där ha vi henne för resten, ajöken mitt herrskap!»
»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och Carlcrantz presenterade.
Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru Carlcrantz, och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, »fastän det var ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade indignerat varje tal om en sådan likhet.
Så slog avskedets timme. Vagnen var framkörd och Carlcrantz var ute för att ordna bagaget. Så visade han sig i dörren:
»Skynda dig nu», sade han.
Men damerna hade svårt att skiljas.
Så gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, tills han märkte, att han endast hade fem minuter att hinna till stationen på. Som en blixt var han vid kafédörren och avbröt damernas animerade avskedstagande med ett ivrigt:
»Skynda dig, Stella, tåget går om fem minuter.»
Ett ögonblick föll en andlös tystnad över sällskapet. Så skyndade Stella sig.