REVYBESÖKET
Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter — man vet ju hurudana sömmerskor äro — voro ute och sågo på sta’n, och de tyckte själva att de prydde upp den.
Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen att få göra sällskap.
Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran.
Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade kort och kallt:
»Var så god och låt oss vara i fred.»
»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande damer gå utan sällskap.»
Mauds och Fannys hjärtan veknade litet.
»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar på gatorna.»
»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som bekräftar regeln.»
Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, låt gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då gå vi direkt hem.»
Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen.
Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på var sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter tio minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska övertalningsförsök, ett kallt adjö.
I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå, ty si flickebarnen voro söta:
»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se revyn i morgon kväll?»
Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast:
»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se revyn.»
Herrarna skeno av belåtenhet.
»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»
»Ja, adressen se ni, och namnen....»
»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!»
»Alma Karlson och Maria Anderson.»
Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå.
Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens tvärs över gatan, än se’n då genom livet, och båda visste det.
Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter till sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att höra vad de trodde.
»Beundrare!» sade Maud bestämt.
»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt.
»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i vädret. »Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.»
»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett er, och blivit betagen.»
»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.»
»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna köpa de dyra biljetterna förgäves.»
»Men....»
»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter från den rätta vägen till syndens stig.
Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas för ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern slutade mötte de Alma och Maria.
»Nå, hur gick det?»
»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve mej och en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.»
Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.