MANNEN OCH HANS ÖVERMAN
Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa i morgontidningen, när det pinglade på hans bordapparat.
»Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste affärsröst, men slog genast om, när en mjuk sopran frågade:
»Träffas grosshandlare Pehrsson själv?»
»Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till tjänst?»
»Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. Tack för senast!»
»Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som förut. »Ytterst angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång fick njuta av er ljuva stämma, etcetera.»
Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito.
»Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till er i en mycket delikat affär.»
»Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.»
»Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»
»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.»
Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland.
»Vad ni är god, herr Pehrsson!»
»Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande.
»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från kontoret.
Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.
Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl vad en kvinna tänker på?
Till slut bröt hon tystnaden.
»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor tjänst.»
»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.
»Men jag kan knappast med att göra det.»
»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på mig.»
Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en mästerligt gjord rodnad började hon:
»Ni känner ju Karl Äppelbom!»
»Ja, fy tusan!»
»Ser ni, han och jag, hm....»
»Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»
»Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.»
Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på området.
»Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan flicka.»
»Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?»
»Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.»
»Det är rätt, stå bara på er.»
»Jag hatar honom.»
»Bravo! Fortsätt med det!»
»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ... vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i mig?»
Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.
»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte svårt alls.»
»Och ... och så skall jag låtsa....»
»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till Bräutigams till att börja med.»
De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.
Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när »dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»
Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett stycke.
»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade denne unge man.
»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt.
»Nä, inte alls. Vad angår det mig?»
»Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.»
»Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig. Det håller jag inte alls för otroligt.»
»Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.»
»Vad har hon då sagt, om jag får fråga?»
»Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera beredvilligt än sanningsenligt.
»Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta.
»Ja, men du är den störste idiot, hon känner, har hon sagt.»
»Det är lögn!»
»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon större.»
»För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.»
»Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.»
»Vilket om?»
»Om det inte gjorde ont att ha ett sån’t ansikte som du», spottade Sven ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika handgripligheter.
Men han funderade mycket över Äppelboms påstående.
Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund. De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade Kerstin.
»Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra förlovningsringar i fönstret.»
Sven kom genast.
»Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka Äppelbom?»
»Gud, så ni skämtar, herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl att gå litet för långt.»
»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»
Fröken Johnsson teg ett ögonblick.
»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.
Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst ha velat rymma, men det var för sent.
»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten.
Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.
»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin frihet. Men det lyckades inte.
»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår lycka.»
Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.