REFERATET
»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy tusan!»
»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av allt, som vi män —»
»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.»
Journalisten tog en ny cigarrett.
»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver jag ju heller inte poem.»
»Dikter, förlåt.»
»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan glömma.»
»Såå! Et tu, Brute!»
»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta henne.»
»Låt oss höra historien!»
»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla fall, låt gå.
Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon kunde göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i yrket.
Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och redaktionssekreteraren kallade mig till sig:
’Wall’, sade han. ’Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall skaffa mig det.’
’Hur i herrans namn vill du — —’
’Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig likgiltigt.’
Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.
Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång, smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten behärskning.
Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant, och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog jag upp en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat den.
Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den inte var hennes. Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades få följa henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik.
’Mitt namn är Wall, i Nyheterna’, sade jag innan vi skildes.
’Så intressant’, svarade hon leende. ’Jag har hört mycket talas om er.’
’Verkligen?’
’Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta’n.’
Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars inte mycket känt utom kamratkretsen.
Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en spårvagn ut till direktörens villa.
Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när Smultronbolagets styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och fann snart att samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till villan.
Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men inte längre. — Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika för ro skull. — Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp och klättrade in.
Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där, vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet, hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när herrarna skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det, som sprängde humbugen.
Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några krusbärsbuskar — och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna.
’Såå, herr Wall i Nyheterna’, sade hon. ’Ni har slagit er på inbrott?’
’Ja — hm — nej’, stammade jag.
’Åh, jag förstår så väl’, svarade hon. ’Tidningarna ha redan börjat tala ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar krossa honom.’
’Pappa? Vad?’
’Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för Smultronbolaget.’
’Åh!’
’Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas brottsling, och ni — ni skall göra det.’
Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av snyftningar.
Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en kvinna gråta.
Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång på gång.
’Gråt inte, gråt inte, flicka’, viskade jag. ’Här! Tag manuskriptet. Bränn det, gör med det vad ni vill.’
Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick.
Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var nära att få slag, när jag öppnade ’Morgonskriet’.
Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker.
Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en biljett av följande lydelse:
Bäste herr Wall!
Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som jag uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra, att ’direktör Bensons dotter’ i verkligheten är ’Morgonskriets’ nya kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig ersättning för ert besvär.
Eder tillgivna
Alice Krona,
alias fröken Benson.
»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för att se något förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!»