FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE
Bergfeldt tittade in till sin gamle vän frukthandlare Fellberg här om dagen när han var på väg hem till middagen. De pratade naturligtvis politik, det gör ju alla människor nu för tiden, men i motsats till de flesta andra hade de likadana åsikter i varenda fråga.
Över detta blev Fellberg så förtjust att han, när Bergfeldt gick, stoppade en stor, grann blodapelsin i Bergfeldts ficka. Bergfeldt tycker inte om apelsiner. Det är den enda frukt, som han finner vidrig, men som han inte ville stöta sig med sin gamle vän Fellberg tog han emot ändå.
Men när han promenerat ett stycke råkade han sticka handen i fickan och kände då den stora, granna apelsinen där. Han ville inte ha den, alltså tog han upp den ur fickan och lade den lugnt och stillsamt ifrån sig på gatan.
Detta hade ju varit gott och väl, om det inte hade råkat hända på krönet av Hamngatsbacken. Under andra omständigheter hade apelsinen legat lugnt kvar på sin plats, men nu gav den sig i stället i väg nedåt backen med alltjämt växande fart. Bergfeldt följde efter i något lugnare tempo, och när apelsinen fastnade i en rännsten hjälpte han den vidare på väg med sin käpp. För det var ju i alla fall hans apelsin.
Detta gjorde att de passerandes intresse, som hittills varit fastknutet vid den rullande sydfrukten, med ens intensifierades och kopplades över till Bergfeldt. Folk stannade och granskade honom för att se om han såg samhällsfarlig ut, några yngre medborgare började följa efter honom, och till sist, nära slutet av backen, klev en ordningens väktare gravitetiskt över gatan och närmade sig Bergfeldt, som lugn och oberörd traskade sin väg framåt.
Konstapeln stoppade honom diskret genom att ställa sig framför honom och frågade barskt:
"Hönnu hänn! Va menar hänn me att rulla apelsin?"
Bergfeldt mönstrade kritiskt sin vederdeloman från kaskens blanka mässingsknopp till spetsarna av hans brednosade skor och när polismannens tecken till begynnande nervositet blevo tillräckligt tydliga, svarade han med en motfråga:
"Vad brukar man mena när man rullar apelsin?"
Konstapeln bleknade. Han hade inte väntat sig ett svar som stod i så oproportionerligt förhållande till hans fattningsgåvor och som vanligt i sådana fall tillgrep han maktspråk.
"Hänn får inte lov att rulla apelsin här", sade han.
"Jag rullar inte", svarade Bergfeldt milt. "Det är apelsinen som rullar själv."
"Men det va hänn, som satte den i gång!" röt konstapeln eldröd i ansiktet.
"Nej", svarade Bergfeldt. "Det var jordens attraktion som satte den i gång. Jag endast lade ned den på gatan. Finns det någon lagparagraf, som förbjuder folk att lägga apelsiner på gatan?"
Det var en kvistig fråga, men konstapeln klarade situationen som en hel karl.
"Neej….", sade han. "Jo, det är förargelseväckande beteende!"
"Såå!" svarade Bergfeldt och vände sig till den alltmera tätnande åhörarskaran. "Är det någon av herrskapet, som blivit förargad för att jag lade en apelsin på gatan?"
Ingen svarade, och Bergfeldt fortsatte:
"Alltså inte! Konstapeln här är visserligen arg som ett bi, men det är för att han framställer ologiska frågor utan att vara beredd på att möta konsekvenserna."
"Hänn missfirmar polisman. Hänn följer med till kontoret!" sade konstapeln och lade sin hand på Bergfeldt.
"Knappast!" svarade Bergfeldt.
"Va nu då! Vildsint motstånd också. De här kan nog inte sonas med böter."
"Nej, det blir nog minst halshuggning", förmodade Bergfeldt. "Och kanske rent av förlust av medborgerligt förtroende för alltid till på köpet."
"Nu går det för långt", råmade konstapeln. "Kommer hänn med i godo?"
"För det första har ni redan konstaterat att jag kommer att göra vildsint motstånd, för det andra har ni rätt i det, och för det tredje går det nog illa för er om ni hindrar mig att fortsätta min väg fram."
"Hotelser också! Kom!" Och polisnäven grep kraftigt tag i Bergfeldt.
"Nej", sade Bergfeldt. "Jag skall inte gå med er. Men ni kan få gå med mig till Karolinska institutet. Jag skall dit för att undersökas. Jag kom nämligen i morse från kolerasmittad ort i Sydryssland och man anser sig ha skäl att förmoda, att jag har massor av baciller överallt, både utanpå och inuti mig."
Bergfeldt hade knappast talat till punkt förrän det var folktomt runt omkring honom. Till och med konstapeln hade fått ett brådskande ärende bortåt Regeringsgatan.
Stilla och oförargligt fortsatte Bergfeldt sin väg hem. Han såg sig om efter apelsinen, men den var försvunnen. Och nedåt gatan kilade en liten gosse för fulla muggar med något gult i handen.
Han hade tydligen tagit apelsinen ungefär samtidigt med att polisen inte tog Bergfeldt.