SVÄNGDÖRREN
När Andersson upptäckte ölstugan—förlåt, bierhallen "Zum alten Frankfurterwurst", tyckte han, att han gjorde ett fynd. Den låg visserligen stillsam och undangömd vid en bakgata, men visade sig i alla fall vara ett flott ställe med utmärkt mat och väl tempererad dryckjom.
Det var emellertid inte detta, som tilltalade Andersson mest, utan entrén till hela härligheten. Ölst … bierhallen bestod sig nämligen med en roterande svängdörr, konstruerad på samma sätt som ett vändkors. Andersson hade i Berlin sett likadana dörrar, och eftersom hans Berlinresa var hans enda expedition utom Sveriges gränser, höll han styvt på allt som han sett i metropolen vid Spree.
Ödet ville emellertid, att Anderssons åsikter i detta fall skulle undergå en liten förändring.
Första gången han på "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin lukulliska måltid av Salvatorwurst och surkål, lämnade han nämligen en sedel i betalning utan att så noga titta på den. Födoämnena kostade 95 öre, och kyparen lämnade fyra kronor och fem öre tillbaka.
Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansåg sig vara gammal kosmopolit och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen.
"Nå?" sade han.
"Va, herrn?" svarade vaktmästaren bugande.
"Försök inte med mig", sade Andersson barskt. "Jag är ingen oskuld från landet. Hit med en femma till, det var en tia jag lämnade."
"Förlåt, det var en femma!" svarade kyparen något mindre artigt.
"Hut, drummel!" röt Andersson. "Mej lurar du inte, sabla bondfångare!
Hit med femman bara!"
Nu var det vaktmästarens tur att fixera Andersson.
"Jaså, på det viset", sade han. "Ni är en så'n."
"Hur var det?" frågade den tillskyndande hovmästaren.
"Den där lymmeln vill lura mig. Han fick en tia och gav tillbaka på en femma. Men det duger inte med en gammal globetrotter som jag."
"Jag fick en femma!" svarade kyparen.
"Tyst, karl!" sade Andersson. "Jag måtte väl veta det bäst, jag hade två tior och en femma i plånboken, och se nu!" Han drog upp plånboken, och öppnade den.
Det låg två tior i den.
"Hm!" sade hovmästaren.
"Åh, ursäkta!" sade Andersson mycket skamsen. "Jag har gjort ett misstag, ser jag."
"Det är inte alltid det lyckas", yttrade en herre vid närmaste bord och betraktade hånfullt Andersson.
Andersson spände blicken i honom, men som karlen såg stark ut och kyparkåren tycktes vara endast allt för villig att hjälpa Andersson ut, blev det inte något bråk, utan Andersson tog sin hatt och rock och avlägsnade sig med värdighet.
Dagen därpå kom Andersson åter till "Zum alten Frankfurterwurst" för att äta frukost. När han steg in genom svängdörren, riktades varenda kypares ögon mot honom, men så snart han slagit sig ned tycktes ingen märka att han existerade.
Andersson knackade. Ingen kom. Han knackade igen, hårdare. Samma resultat, eller rättare, samma brist på resultat. Först vid fjärde knackningen, som var den hårdaste i världshistorien, kom en vaktmästare fram till hans bord och sade:
"Strax!"
Efter fem minuter började Andersson knacka igen. Efter ytterligare femton fick han lämna sin beställning, och sedan ytterligare en halvtimme och en brödassiett, som råkat stå i vägen när Andersson knackade, förintats, fick han vad han begärt.
Andersson är ibland rätt disträ, och när han ätit, druckit och läst morgontidningen reste han sig och gick utan att tänka på betalningen.
Kyparkåren, som hela tiden haft sin uppmärksamhet riktad på Andersson, växlade en blick, och lokalens starkaste vaktmästare rusade, med uppriktig glädje i sitt ansikte, efter honom.
Andersson hade just hunnit utanför svängdörren när han kom ihåg, att han borde ha betalat. Han såg genom glasrutan kyparen komma och vände hastigt tillbaka. Svängdörren snurrade våldsamt runt, ty medan Andersson rusade in på ena sidan, rusade kyparen ut på den andra.
Väl inkommen fick Andersson se kyparen, som inte märkt, att Andersson vänt om och väl inte heller kunnat tänka sig den möjligheten, stå där ute och titta, och han gav sig genast i väg ut till honom, men i samma ögonblick fick kyparen syn på Andersson och gav sig i väg in. Svängdörren snurrade åter med våldsam fart och i nästa ögonblick var det Andersson, som stod utanför medan kyparen var där inne. Åter rusade kyparen ut och Andersson in, kyparen in och Andersson ut, varv på varv gick den vilda jakten och svängdörren roterade med svindlande hastighet.
Slutligen, när Andersson för trettonde gången passerade lokalen mötte hans ansikte en hård kyparnäve, som var i rörelse i rakt motsatt riktning, han raglade baklänges, svängdörren snurrade förbi honom, och ögonblicket därefter möttes han och lokalens starkaste kypare.
Låt oss draga en slöja över vad som nu följde.
Det må vara nog sagt, att mötet, ur Anderssons synpunkt, blev mycket ömt, och att det bylte, som några minuter senare köksvägen slungades ut ur "Zum alten Frankfurterwurst", för en ytlig betraktare inte påminde särdeles mycket om Andersson.
Andersson besöker inte mera "Zum alten Frankfurterwurst", och han har totalt mist sin beundran för roterande svängdörrar.