II.
Två trötta sjukbärare, som stretat med sin bår i ojämn lunk, satte ned den vid vägkanten just då Harry Taylor kom susande vägen fram på en motorcykel, med en fart som om han glömt något viktigt. Harry Taylor lyste upp när han fick se den sårade, stoppade, steg av och slängde motorcykeln i diket på ett sätt, som förklarade dess skamfilade utseende.
"Förståndigt av er, gubbar, att ta er fem minuter i samma ögonblick, som ni fick se min rena profil svänga runt vägkröken. Här får ni var sin cigarr, jag kan inte röka dem själv, men ni fransmän som ä' vana vid Demi-Londres tycker nog att de är jäkligt fina."
Han böjde sig ned över den sårade och granskade honom.
"Vad är det med prissen? Stått i vägen för en granat. Well, ingen kan för olyckan fly. Dåligt omlagt förband det här, han blöder ju som en kalv. Det får jag lov att göra om."
Med ett par hastiga snitt skar han upp förbandet, tog fram ett annat ur sin ficka, ansade med lätta händer såret i soldatens axel och lade om det.
"Se så ja! Nu har han det komfortabelt. Kan inte begära bättre mitt i brinnande krig. Nu till den senare delen. Hur gick det här till?"
Den sårade svarade inte. Hans ögon voro slutna och det bleka ansiktet vänt emot himlen. Han tycktes ha förlorat allt intresse för denna världen, och ingen rörelse tydde på att han levde.
"Slö pojke det där!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt. "Om vi inte piggar upp honom, så kommer han bort snart. Var är min fältflaska? Här! Se så, gapa och blunda, så får du något gott."
Han tvingade ned några droppar av spriten i den sårades mun, och karlen öppnade ögonen.
"Se så ja! Så ska det tas! Nu rycker han upp sig, och om ett par dar är han vid fronten igen och stoppar nästa granatskärvas vilda flykt. Hör du, gosse, hur gick det här till, egentligen?"
"Det var strid!" upplyste en av sjukbärarna.
"Vad i herrans namn säger ni, karl?" sade Harry Taylor med bitande ironi. "Slogs dom? Fick han inte det här vid en tebjudning? Det låter otroligt, men jag får väl tro er. Tag en cigarr till! Jag är inte rädd om dem."
I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor.
"Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?"
"Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre. Han har fört ett herrans liv efter dig hela förmiddagen. Var förtvivlad för att han inte fått tag i dig. Förbannade, svor, bad, grät! Fransman, förstår du! Impulsiv. Han hade några viktiga meddelanden, som han ville ge amerikanska publiken genom en verkligt ansedd källa. Ansåg dig lämpligast, löjligt nog. Det blir en fin historia för dig, gamle gosse. Jag är grön av avund. Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig! Skynda! Hasta! Nå, är du där än?"
Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället den sårade med synbart intresse.
"Vad är det där för en prick, som du håller på med?"
Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin solbrända kind.
"Det här? Det är en kär släkting. En brylling till min hustrus första eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt inte oss hindra dig. Generalen väntar."
"Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst sista också."
Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande.
"Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?"
"Absolut!" försäkrade Bob Hyes.
"Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min."
"Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte."
Harry Taylor funderade ett ögonblick.
"Hade jag en kulspruta här, så skulle situationen strax vara avklarad, men som det är, får jag väl låta dig leva och göra en dygd av nödvändigheten. Och eftersom du i alla fall är här och skräpar kan vi samarbeta. Jag, som är mest intelligent, sköter om intervjun och säger till dig vad du skall skriva, du, som ju i alla fall kan stenografera, tar ned vad jag säger. Håll mun! Jag tål inga motsägelser. Nu börjas det."
Han gav den sårade ännu en klunk ur fältflaskan och vände sig till sjukvårdarna.
"Var hittade ni den här göken?"
"Han låg en tre kilometer nordost härifrån i ett snår, där dom visst haft en patrullstrid."
"Bravo! Men 'patrullstrid' duger inte alls. Vad skall vi säga? Sammanstötning, låter ingenting, förpostfäktning, skräp, fältslag kan man ju egentligen inte kalla det utan en viss överdrift, som är mig motbjudande. Drabbning! Där ha vi ordet! En drabbning kan stå emellan hur många personer som helst eller hur få som helst, dock minst två. Skriv: En blodig drabbning utkämpades i dag ungefär aderton kilometer nordnordväst om—vad om, skall vi säga? Derci? Rethel? Betheniville? Det sista låter bäst! Alltså: Nordnordväst om Betheniville mellan—mellan vad? Vi få väl göra det här franskvänligt, så att det åker igenom censuren. Alltså: mellan en fransk infanteriavdelning och två tyska kavalleriregementen, understödda av infanteri, fält- och positionsartilleri, varibland de berömda 42 centimeters mörsarna, ett flertal Zeppelinare och aeroplan, ingenjörstrupper, träng, fästningsartilleri samt flottan med kustartilleriet. Det blir bra! Det låter nästan som en officiell generalstabsrapport."
"Utmärkt!" sade Bob Hyes. "Men vore det inte skäl i att stryka fästningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt på folk, som letar efter fel."
"Du har rätt, min vän, stryk vapnet."
Han böjde sig mot den sårade.
"Kan ni höra vad jag säger?"
Den sårade gjorde ett jakande tecken.
"Well, tala då om hur det hela gick till."
"Jag vill dö!" sade den sårade.
Harry Taylor såg allvarligt ledsen ut.
"Ingen tid att tänka på sådant nu", sade han. "Det här är viktiga saker. Vi två representera en av Förenta Staternas förnämsta tidningar, och en liten smutslapp i sydvästern, och vad vi skriva kommer att med andlös spänning läsas av miljoner av Amerikas intelligentaste män och kvinnor samt cirka tjuguåtta cowboys och ett halvdussin falskspelare i Arizona."
"Jag vill vara i fred", viskade den sårade matt.
"Vara i fred!" utbrast Harry Taylor indignerad. "Det kan man kalla egoism. Vara i fred, mitt i kriget! Och när plikten mot fäderneslandet kallar. Det är ju La Frances ära det gäller. Och förresten har ni fått två drinks av mig. Otacksamhet är det fulaste som finns. Låt mig få en liten beskrivning på striden."
"Vi ryckte försiktigt fram—", viskade fången.
"Bravo! Skriv: Med yttersta försiktighet ryckte den franska styrkan hjältemodigt fram mot den överlägsna fientliga styrkans befästa ställningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver skälvde av spänning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som ödet avancerade de genom terrängen mot den fruktansvärda fiende, som väntade. Det där var inte illa. Nå, min gubbe. Vad hände vidare?"
"Ett skott small—."
"Utmärkt! Skriv: Allt var tyst. Icke ett blad rördes av kvällsvinden—jaså, det var på morgonkvisten, ja, sätt morgonbrisen då—. Soldaternas fötter sjönko ljudlöst ned i den mjuka mossan. Ingen fågel kvittrade, ingen lärka slog i skyn. Tystnaden låg som ett dok över nejden och tryckte med centnertyngd soldaternas sinnen. Spänningen blev outhärdlig, hotade spränga brösten. Nävarna kramade gevären, så att knogarna vitnade. Man ville göra något, skrika högt, skjuta, vråla, vad som helst för att ge utlopp åt energien, för att bryta denna hemska, beklämmande tystnad, som hotade att krossa en.—Så med ens brast det lös! Det brakade till från den befästa höjden i fronten, och luften fylldes av ett helvetiskt larm. Granaternas krevader, kulsprutornas rassel och handgevärens smattrande förenade sig till en demonisk kör, som växte, växte—. Som en orkan av död och förintelse svepte projektilerna genom de framstormande leden, dödande, krossande, lemlästande, sopande ned soldaterna bataljonsvis. Nå, min gubbe, hur gick det se'n?"
Den sårade, som under Harry Taylors diktamen tydligen återvunnit sitt intresse för verkligheten, skakade på huvudet.
"Nej, det är bäst ni fortsätter själv. Ni begriper det där bättre än jag."
"Mycket förståndigt sagt, min vän. Det är nog bäst att jag klarar av det själv på grundval av det rikhaltiga material ni lämnat. Är du klar, Bob, så gå vi på igen?—Som rytande rovdjur störtade fransmännen framåt. Seger eller död! skreks ur hesa strupar och alla luckor fylldes genast av nya män. Den överlägsna tyska styrkan slogs med förtvivlad tapperhet, men mot detta anfall kunde den intet uträtta. Oemotståndligt trängde fransmännen fram. Varje tumsbredd jord såldes fot för fot med tyskt blod, men intet hjälpte. Likt en jättevåg rullade den franska styrkan mot kullens topp, och snart såg man trikoloren vaja stolt för vinden där uppe.—Dom har väl fana med sig vid sådana tillfällen? Inte? Gör ingenting. Det gör sig bra ändå.—Kring fanstången rasade länge en hårdnackad bajonettstrid. Stål slog mot stål, trycktes in i varma, skälvande kroppar, och marken var översållad med sargade lik, utstungna ögon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motståndet brutet och ett oordnat återtåg tog vid, medan fransmännen satte i gång ett energiskt förföljande.—Puh! Det där får vara nog för den här gången. Det var väl en livfull skildring, eller hur, Bob?"
"Fin!" svarade Bob Hyes. "Vår sårade vän här, som givit oss alla dessa värdefulla upplysningar, förtjänar ett bättre öde än att komma på lasarett och av misstag få en eller annan lem avskuren."
"Tack för omtänksamheten", sade den sårade. "Men det är nog ingen fara. Jag känner mig mycket bättre nu, och nu vill jag leva. Det gör mycket till."
"Det gör det", sade Harry Taylor. "Det var ju roligt att ni fått tillbaka er livslust. Far i frid."
"Ja", sade den sårade. "Jag måste leva för att komma hem och berätta om allt det underbara som jag upplevat."
Sjukbärarna togo åter på sig sina selar och lyfte sin börda. Harry
Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin häst.
"Det var sant", sade Taylor innan han satte i gång motorn. "Hur många tyskar stupade egentligen i det där slagsmålet, som ni var med om?"
"Ingen", sade den sårade. "Dom skubbade sin väg båda två."