III.
Harry Taylor öppnade försiktigt dörren och stack in huvudet.
"Är Hyes här?" frågade han med en viss ängslan i rösten och såg sig omkring.
"Nej", sade van Weide. "Jag har inte sett honom i eftermiddag."
Harry Taylor slank in hel och hållen, slog sig ned, lade hatten inom räckhåll och sade:
"Gudskelov för det då! Jag längtar inte efter att få träffa honom.
Hoppas att han begått självmord eller något annat förståndigt."
"Vad nu hava hänt?" frågade Ferati.
"Åh, ingenting just. Det blev visst bara något hinder med hans telegrafering, och han är antagligen litet nervös nu. Jag tycker inte om nervösa personer. I synnerhet när de ha skjutvapen.
Se Bob och jag intervjuade en sårad i förmiddags, det vill säga, jag intervjuade, och Bob hade mera ett dränggöra, han stenograferade, så att den saken var alldeles i sin ordning. Fransmannen hade varit med om en sju helsikes drabbning, och var alldeles smäckfull av intressanta detaljer, som han inte önskade något högre än att få genom mig sprida ut i världen. Han gick på och pratade en hel timme nästan, och jag samlade materialet och gjorde naturligtvis med min vanliga skicklighet en verkligt intressant historia av det. Han hade förmodligen hållit på att prata än om jag inte till slut bett sjukbärarna bära bort honom och då grät han av sorg över att behöva skiljas från mig. Han hade aldrig förr träffat en så tjusande personlighet, sa han.
Well, Bob och jag åkte till den bondstuga, där vi mot ersättning av en mindre förmögenhet lyckats få kvarter, och Bob föreslog, att vi skulle gå in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid. Vi behövde ju inte kabla förrän klockan två.
Det gjorde vi, och på en halvtimma gjorde jag ihop en korrespondens, som för all framtid kommer att betraktas som en av amerikanska journalistikens skönaste pärlor.
När jag höll på med de sista raderna öppnade Bob dörren:
"Är du färdig snart, Harry?" sade han. "Så få vi sällskap till telegrafen."
"Visst", sade jag. "Vänta bara i sex rödkindade sekunder så kommer yours truly som en oljad blixt."
"Nej, vet du", sa han då. "Jag tror att jag går ensam till telegrafstationen, och eftersom du ju kan behöva lite vila, så låser jag till om dig och tar nyckeln med mig." Och så slog han igen dörren.
Detta var ju precis vad man kunde vänta sig av Bob Hyes, så jag blev inte alls förvånad utan tvärt om.
"Lås du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."
"Det är en stark och bra ekdörr den här!" svarade han.
"Well, folk är väl inte döva här i huset i alla fall. Jag skall föra ett sådant helsickes liv, att jag snart skall bli utsläppt, om inte annat, så på en stege genom fönstret."
"Jag skall säga, att du är full och galen, och inte får släppas ut!" svarade fähunden. "Om du vet någon mer möjlighet att komma ut, så gör mig den tjänsten och nämn den, så att jag kan få nöjet att förebygga den. Inte? Nej, inte jag heller. Ja, ajöken då. Var inte ledsen. Jag skall telegrafera till din tidning att du vågat dig för långt fram och ligger svårt sårad på ett militärsjukhus."
Med det gick han nedför trapporna, men kom snart upp igen.
"Hör du Harry", sade han. "Om du hoppar ut genom fönstret, så bryter du nog nacken. Gör det!"
Se'n gick han, gudskelov, definitivt.
Jag satt kvar och tänkte. Ut måste jag, även om jag skulle följa Bobs råd, och hur det var tilltalade det mig inte precis. Jag slog trumvirvlar på dörren, men inte en själ kom. Då gjorde jag, som alla sköna riddardöttrar brukade på den gamla, goda tiden. Jag band ihop mina lakan och hissade mig ut.
När jag var tre meter från marken släppte knuten som höll ihop lakanen och jag hamnade i en blomsterrabatt. Sammanträffandet med moder jord var inte särdeles behagligt, och förbättrade inte precis mitt utseende, men alla ben och grejor höllo, och förresten ser nästan varje anständig människa ut som en buse här nere.
När jag konstaterat, att jag inte behövde läkarevård stack jag i väg bort till telegrafstationen, fast besluten att slå ihjäl Bob Hyes, som jag ovillkorligen måste träffa på vägen.
Jag träffade honom. Men inte på det sätt jag väntat. Han stod nämligen med sitt manuskript i handen utanför ett hus och talade med en stabsadjutant. Jag tog ögonblickligen betäckning, försvann helt enkelt i terrängen och sprang på omvägar till telegrafen.
Där inträffade det underverket, att den ende tjänsteman, som befordrade allmänhetens telegram för ögonblicket var ledig och mitt telegram kablades i väg genast. Men medan jag stod där fick jag en idé, rusade ut, och direkt in i närmaste hus.
"Det finns väl en bibel i huset?" frågade jag en flicka, som öppnade för mig.
"Bibel?" sade hon, som om hon inte trodde, att hon hört rätt.
"Ja, bibeln eller den heliga skrift, med eller utan illustrationer av Gustave Doré. Jag betalar tjugu francs i guld extra kontant för en bibel."
Jag fick en inom tre sekunder och lämnade efter mig tjugu francs och det intrycket att jag var vansinnig.
Med bibeln i hand rusade jag in på telegrafstationen, rev ut första Mose bok, skrev min tidnings adress på titelbladet och lämnade den till telegrafisten.
"Ilkabla genast det här", sade jag.
Nummer två trodde naturligtvis att jag var vansinnig.
"Det här?" sade han.
"Ja, det där! Första Mose bok! Tror ni inte att censorn släpper den igenom? Här är femhundra francs till porto. Det som blir över får ni behålla om ni bara ser till, att inget civilt telegram slipper i väg innan det här är expedierat."
Det var ett argument, som han förstod. Han gav mig en medlidsam blick, som jag håller honom räkning för, och tog pengarna så hastigt som möjligt, för att jag inte skulle hinna att ångra mig.
På trappan utanför mötte jag Bob Hyes. Han höll på att få slag först när han såg mig, men sedan flinade han.
"Så, Harry! Du klarade dig ut ändå", sade han. "Du är duktigare än jag trodde dig om."
"Säkert", sade jag. "Mycket! Till och med duktigare än du tror mig om nu. Jag har skickat mitt telegram."
"Jag skall skicka mitt nu", sade han.
Jag skakade fundersamt på huvudet.
"Du är alldeles för vårdslös, Bob. Skickar dina saker alldeles för sent. Tänk om ditt telegram av någon anledning blev hindrat en timma eller två eller tre, så var ju mitt ute och telegraferat över hela Amerika innan ditt hann över, och du skulle få på huden av din tidning för att du kablade gamla nyheter."
"Men det blir inte försenat", sade Bob, och klev upp för trappan.
"Var inte du för säker", svarade jag. "Det kan ha kommit tjänstetelegram emellan, eller någon, som var på telegrafen före dig, kan ha lämnat in ett så sabla långt telegram, att det tar flera timmar att skicka av det. Om till exempel någon av ondska och ovilja kablade första Mosebok—"
Han stirrade ett ögonblick på mig med vansinne i blicken, så röt han:
"Jag skjuter dig om du har—", och störtade in.
Jag avlägsnade mig diskret innan han kom ut, fastän det nog skulle ha varit intressant att få studera hans fysionomi då."
"Hör du, Suvaroff, som sitter nära fönstret. Säg till mig om du ser Bob
Hyes komma hit!"