IV.
Harry Taylor satt med ansiktet dolt i händerna hopsjunken på en dikesren långt borta från världen, när van Weide kom körande vägen förbi i sin bil.
"Hallå, Harry! Sitter du här?" ropade van Weide förvånad. "Hur är det med dig? Är du sjuk?"
Harry Taylor rörde sig inte och såg inte upp.
"Det är van Weide, som tilltalar mig", sade han dovt. "Jag känner igen rösten. Den låter som en duett av en cirkelsåg och en bastuba."
"Jag är förkyld", sade van Weide indignerad.
"Kroniskt", fortsatte Harry Taylor. "Nej, jag är inte sjuk. Men jordens rotation besvärar mig. Jag var på en hippa i går."
"Vem mer än du?"
"Ingen. Jag höll den alldeles själv. Det vill säga Charley Reeves, min sekundant, var ju med. Men han räknas inte."
"Sekundant?"
"Ja, jag har duellerat med Bob Hyes. Han är hos Röda korset nu."
Van Weide steg ur vagnen och gick fram till Harry Taylor.
"Vad i Herrans namn säger du, karl? Har du skjutit Hyes?" frågade han förskräckt.
"Skjutit? Inte? Jag har inte rört honom ens. Jag överlämnar åt lägre stående intelligenser att slåss med kniv och skjuta skarpt. Jag duellerar med hjärnan, ett farligt vapen, som varken du eller Hyes eller ens Reeves har tillgång till."
Han lyfte huvudet ur händerna och tände sin pipa.
"Min själ är matt i dag och jag kan tydligt höra sfärernas musik och jag vill helst vara i fred. Men som jag vet att du aldrig går förrän du fått veta allt som inte angår dig, och som jag vill bli av med dig så snart som möjligt, skall jag berätta historien för dig.
Ser du, Bob tycker inte om att bli förekommen när det gäller att skicka fria fantasier för många cent ordet över till Staterna, och så länge han åtnjuter förmånen av mitt umgänge kan ju den saken inte undvikas. På det viset inträffar ibland episoder och på grund av en dylik har han i flera dagar letat efter mig överallt.
Jag har varit litet svåranträffbar, det är sant, för jag ville inte göra honom något illa, men i går träffade han mig i alla fall. Charley Reeves från Oklahoma Worlds Herald och jag hade nämligen fått tag i en Londontidning, och blevo så glada över att få läsa lite nyheter härifrån krigsskådeplatsen att vi glömde allt, och gingo in i en bondstuga för att läsa.
Innan man anade något ont steg Bob Hyes in och fick syn på mig. Han vrålade genast till på det där mindre gentlemanlika sättet, som de ha där nere i sydvästern, och började göra en strategisk förflyttning av smärre möbler i riktning mot mig.
Charley och jag insågo ju att något måste göras, och som man inte bör uppskjuta tills i övermorgon det som man inte kan undvika att göra tvärt, tog jag, som är gammal Rugbyspelare, honom strax ovan knäna och spräckte en golvplanka med honom medan Reeves, som är mera bekväm av sig, satte sig på hans ansikte för att få honom lugnare. Själv satte jag mig på hans knän. Det var inte så komfortabelt, men jag är inte pretentiös.
När Bob så småningom blev mera stillsam, flyttade Charley sig till mellangärdet och frågade efter Bobs ärende.
Jag har alltid sagt att Bob aldrig kommer att nå samhällets tinnar, emedan vanlig enkel hövlighet inte ingått i hans uppfostran. Om han nu lugnt och behärskat talat om för Charley, att huvudsakliga anledningen till hans besök var en önskan att skära öronen av mig, så är det ju möjligt att Charley inte skulle lagt sig i den saken utan återgått till Londontidningen och låtit oss ensamma sköta den affären.
Men nu började han i stället beskriva Charleys utseende på ett sätt, som just genom sin påtagliga sanningsenlighet sårade Charley i hans innersta. Efter denna olämpliga början bad han Charley göra honom den tjänsten att slå mig i skallen med något tungt, samt slutade med ett bestämt löfte att mörda oss båda när han kom upp, vilket i hög grad minskade utsikterna för att vi någonsin skulle resa oss.
"Bob!" sade jag emellertid vänligt till honom. "Är du på något sätt stött på mig?"
"Mordbrännare!" svarade han, vilket jag tydde som ett jakande.
"Bob!" sade jag. "Jag tycker inte om, att folk går omkring och äro stötta på mig, och därför vill jag föreslå en uppgörelse."
"Jag går med på en förlikning", svarade Bob, "om du ger mig skriftligt på att du begår harakiri inom tjugufyra timmar."
"Det vore ett bra sätt att få saken ur världen", svarade jag. "Men nästan enklare för Charley och mig vore att sitta kvar här tills du dör."
Här avbröt Bob samtalet genom ett litet försök att komma upp, som endast avvärjdes genom att Charley återtog sin gamla sittplats en stund. När Charley flyttade sig tillbaka var Bobs ansikte både lugnare, blåare och plattare än förut.
"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skära halsen av Charley Reeves vid första möjliga tillfälle", flämtade Bob, så snart han åter kunde andas. Och jag tror att han menade det.
Well! Vad var att göra. Charley satt visserligen och läste tidningen, men jag hade ingenting att läsa, och det började bli lite långsamt för mig. Och förresten är min tid dyrbar och jag hade inte råd att slösa mera av den på ett sådant föremål som Bob Hyes. Alltså beslöt jag att söka träffa en överenskommelse med Bob.
"Bob", sade jag.
"Falskspelare", svarade han. Men jag fäste mig inte vid det.
"Vi är i Frankrike nu, Bob", sade jag.
"Jag önskar, att ni vore i Gehenna. Charley och du finge singla slant om den hetaste platsen."
"Om vi, mot förmodan, skulle släppa dig levande på fötter igen, och du skulle försöka slå ihjäl en av oss, så bör till och med ditt intellekt fatta, att vi båda kommo att ta hand om dig, och då vore du slut."
Bob teg, förståndigt nog.
"Men", fortsatte jag. "Nu är vi i Frankrike där dueller är på modet, och om du vill lova att uppföra dig anständigt, så skall du få lov att duellera med mig."
Bob blev så rörd att tårarna kommo honom i ögonen.
"Menar du verkligen det!" skrek han. "Skall jag få ett regelrätt tillfälle att skjuta dig så full med bly att du kan användas till skeppsankare."
"Sure!" sade jag.
"Jag skall uppföra mig som ett lamm", sade han. "Släpp mig upp! Jag skall bjuda på pilsner! Får jag duellera med Charley också? Sticka honom tvärs genom skrovet! Eller jag tror vi lånar ett par kavallerisablar så kan jag hugga er i bitar båda två. Det blir trevligast."
Vi släppte upp honom och han var glad som ett barn, och föll oss om halsen och grät av glädje, och lovade att göra pinan lång. Till slut kom vi överens om att Bob och jag skulle duellera först och Charley vara sekundant åt mig. Vapen lät jag honom själv välja. Det intresserade mig nämligen inte alls om han valde 42 centimetare eller kulsprutor eller pikrinsyrebomber, för jag hade ju, som jag redan antytt, ett mera fruktansvärt vapen än något av de där.
Så tågade vi ut ur bondstugan för att söka upp någon undangömd och idyllisk plats med fågelsång och klara källors porl, där vi ostörda skulle kunna idka vår lilla förströelse, och under tiden höll jag ögonen öppna och tittade efter vad jag behövde.
Till slut hittade jag det. Det var en liten undersätsig, bredaxlad fransk bonde i femtioårsåldern, för gammal för kriget, men tydligen en karl som höll att ta i. Då stannade jag och slog mig för pannan i grand operastil.
"Det är rätt", sade Bob Hyes. "Slå dig själv. Du kan i alla fall aldrig få tillräckligt."
"Vi ha glömt en sak", sade jag.
"Vapen, menar du", sade Bob. "Var lugn! Jag skall skaffa det, om jag så skall bli tvungen att köpa det."
"Nej", sade jag. "Du behöver en sekundant."
"Visst fasen", medgav Bob. "Vem skall vi ta."
"Vem som helst", sade jag. "Tag förste bäste. Fråga till exempel den där bonden där. Han gör det säkert för ett par francs, och blir tacksam på köpet. Alla fransmän tycker om att se dueller."
Bob gav sig genast i väg till fransmannen och Charley och jag följde tätt efter.
"Vill ni göra mig en tjänst, och förtjäna ett par francs?" frågade Bob på sin usla franska.
"Det gör ni väl gärna", sade jag. "I synnerhet när det gäller att hjälpa en landsman."
"Landsman?" sade bonden. "Den där herrn är väl inte fransman."
"Vad tusan menar du med det där?" frågade Bob mig ilsket på
Förenta-Statska.
Jag anlade ett ytterst förvånat uttryck, och Charley, som förstod att något var i görningen, följde exemplet.
"Nej nu talar han verkligen engelska", sade jag. "Och nyss sade han till oss, att han var fransman och bara kunde franska."
"Det här begriper jag inte", sade Bob. "Vad tjänar de lögnerna till?"
"Han talar förresten bruten engelska också", sade jag till bonden. "Så engelsman är han inte."
"Det där bör noga undersökas", sade bonden och gick närmare intill Bob.
"Det förefaller mig som om dialekten vore tysk", anmärkte Charley, som äntligen fått klart för sig vad meningen var.
"Och han bjöd mig pengar för en tjänst", röt fransmannen. "Nu, förbanningen—"
Till sakens vidare utveckling voro Charley och jag overksamma men intresserade åskådare. Men när Bob började önska att han aldrig blivit född, ingrepo vi med risk för våra egna liv och förklarade för fransmannen att vi misstagit oss. Det var inte tysk utan amerikansk dialekt, som Bob talade.
Tja, se'n var det ingenting mer än att bonden med fransk artighet bad Bob tusen gånger om ursäkt och körde honom i en skottkärra till röda korset. Charley och jag firade, som sagt, det lyckliga förloppet med en liten hippa.
Nu har du hört historien. Ge dig i väg. Om bara den förbaskade jorden ville låta bli att snurra så—"