V.
"Skall flyga!" sade Harry Taylor, när han fått sin pipa stoppad och en grogg med en liten klingande isbit i framför sig på packlådan.
"Vad skall du, sa du?" frågade Charley Reeves och lade en tidning under för att sitta litet bekvämare på sin margarinfjärding.
"Flyga!" svarade Harry. "Militäraviat! Bussig karl! Skaffat tillåtelse! Skall ta en liten tripp över de tyska linjerna, förstår du. Få se krig till slut. Inte kan en energisk karl som jag vara nöjd med att hänga bakom armén så här. Sedan dom nu avancerat lite har man ju fått tillfälle att se lite lik, men vad är det i själva verket? Kan man ha någon verklig glädje av det?"
Charley Reeves svarade inte, och Harry Taylor fortsatte:
"Här kommer man resande många tusen mil för att få se folk slåss, och vad händer? Jo man placeras kilometervis ifrån platsen för slagsmålet, fraktas än fram och än tillbaka. Ena dagen sitter man i ett slott, den andra i en bondstuga och den tredje, som nu, på en margarinkutting i ett gammalt ruttet tält, men var man sitter och vart de fraktar en, så är det alltid betydligt mera fridfullt än vi ha det i vardagslag hemma i Montana. Ni, slöfockar, nöjer er naturligtvis med sådant, men inte jag. Jag har intrigerat och använt alla slags inflytanden, mest det världsblads som jag representerar, och mot vilket till exempel Harristown Tribune är som republiken Andorra i jämförelse med Nordamerikas Förenta Stater, med Filippinerna, Porto Rico, Hawaji och Guam på köpet. Detta har resulterat i att jag om en timma får flyga med Duvallon och kasta bomber."
"Lögn, naturligtvis!" svarade Charley Reeves lidelsefritt.
"Sant, naturligtvis!" sade Harry Taylor med lidelse. "Kallar du mig lögnare så bryter jag nacken av dig, så att hängmannen i Sing-Sing slipper det jobbet. Jag, Harry Taylor, kommer alltså att om en timma sväva lika högt över dig som min intelligens står över din, alltså omkring två tusen meter. Jag skall från denna höjd se hur man skjuter på varandra med kanoner, hur de stora generalerna på sitt vanliga snillrika sätt leda sina arméer mot varandra, och hur den enkle mannen i ledet, i avsaknad av varje taktisk bildning, nöjer sig med att stillsamt och flärdfritt köra bajonetten i magen på den lika enkle soldaten från andra sidan gränsen. Allt detta får jag se, medan du och de andra murvlarna sitta här och glädja er åt whisky och soda. Tänk vilken livfull skildring jag kommer att telegrafera in."
Charley Reeves gav Harry Taylor en blick, i vilken något som påminde om intresse skymtade fram.
"Är detta, mot förmodan, sanning?" frågade han.
"Nej!" svarade Harry.
"Kunde väl tro att det var lögn", sade Charley Reeves. "Så'nt där händer inte i verkligheten. Och för övrigt vore du inte smart nog för att kunna arrangera det."
"Det är inte lögn", sade Harry Taylor med djupt allvar. "Det är sanning, men inte mot förmodan. Och jag erkänner att det var smart gjort av mig att arrangera det. Känner ingen annan, som skulle ha kunnat klara av det. Jag är en blygsam man, men jag kan i alla fall inte hjälpa att jag gripes av en verklig beundran när jag tänker på mig själv."
Charley Reeves tömde långsamt sitt glas.
"Jag skall be till gud för dig."
"Det var hyggligt!" sade Harry Taylor överraskad. "Det trodde jag inte dig om."
"Jag skall be", sade Reeves, "att du ramlar ned och slår ihjäl dig. Eller också, att du kommer ned på tyska sidan och blir arkebuserad. Det senare vore förresten nästan trevligare."
"Nu känner jag igen dig, gamle vän", svarade Harry. "Du får förlåta mig att jag för ett ögonblick misskände dig och trodde att det kunde finnas en ädel tanke i din skalle. Apropos din skalle: har du lagt märke till den där orangutangen i Londons Zoo? Ni är påfallande lika. Orangutangen har bara en mera grekisk profil."
Tältdörren slog igen efter Charley Reeves nästan innan Harry talat till punkt, och den värde representanten för Montana Screamer log brett.
"Synd om gossarna i alla fall", sade han. "Jag tror att jag skall låta dem intervjua mig när jag kommer ned igen."
En timma senare stod Duvallons maskin klar till avfärd. Aviatören och mekanikern gingo ännu omkring och tittade på stagen, en liten, avundsjuk klunga amerikanska korrespondenter tittade också på stagen därför att flygaren gjorde det, och framme vid motorn, med handen på ena vingen stod Harry Taylor och såg ut som om han ägde apparaten. Han väntade på att bli knäppt av sin fotograf, och dröjde litet för att alla andra skulle komma ur fokus.
Äntligen voro de ur vägen. Kick! Plåten var tagen.
"Nu tar ni Duvallon och mig, Hopkins", skrek Harry Taylor. "Och så en eller två när vi ge oss av, men se till att jag syns bra."
Flygaren kom leende fram med en cigarrett i mungipan.
"Hallå Vally!" skrek Harry. "Kom och ställ dig här, så ta vi en plåt. Nej, inte framför mig, på vänster sida, vänster hör du. Är det du eller jag, som representerar ett världsblad?"
"Det skall bli trevligt det här", sade Harry när plåten var tagen. "Sväva högt, högt däruppe, och ta plåtar och släppa ner bomber, så att tyska generalstaben blir mörkrädd. Nu skall det bli fart på luftkriget, sedan Harry Taylor tog hand om det. Möter vi en Zepp nu, ajöken med den. Hör ni gubbar, glöm inte att meddela era tidningar att jag har flugit. 'Vår berömde landsman, den framstående journalisten Harry Taylor etcetera', skall det stå."
"Försök inte", kom det i kör från ämbetsbröderna.
"Fähundar!" sade Harry. "Ni vet inte vilka nyheter som är viktiga. Men hör nu Vally, vad ser mitt öga? Det här aeroplanet är ju inte helt."
"Inte?" sade Duvallon. "Vad är det för fel?"
"Fel? Det är en sabla hoper fel. Ser du inte att det finns en hel hop hål i den här vingen, en, två, tre—en sabla mängd."
Aviatören skrattade och började stiga upp i maskinen.
"Det där är ingenting att bry sig om. Det är bara hål efter tyska kulor."
"Bara!" sade Harry Taylor, och ställde sig bredbent med händerna i byxfickorna. "Bara! Vad i herrans namn har du så långt nere vid jorden att göra, att de kan träffa dig med sina skott? Då kunde du ju lika gärna åka bil."
"Jag måste flyga rätt lågt, för att kunna se hur jag kastar mina bomber, och för övrigt se någonting alls. Upp nu, Harry, så åker vi."
"Stopp lite! Är det möjligen din mening att också den här gången gå så där lågt? Menar du att tyskarna skulle få lov att skjuta flera hål inte blott i maskinen utan även i dig och Harry Taylor, Esq. från Helena, Montana U.S.A.? Ämnar du inte flyga utom skotthåll när du har ansvaret för ett så dyrbart liv som mitt?"
Duvallon hade aldrig haft så roligt.
"Nej då, kära vän! Jag ämnar gå så lågt jag vågar. Antagligen blir vi inte träffade, bli vi det så—tja."
"Så—tja, ja!" skrek Harry Taylor uppbragt. "Det går väl an för dig att säga. Du är bara en fransk flygare, och så'na finns det gott om. Men jag är den mest berömde journalist Montana någonsin frambragt. Vad vore Screamern utan mig?"
"Vederhäftig!" stack Charley Reeves in.
"Håll mun! Ja, den skulle inte kunna existera helt enkelt. Ingen kunde upptaga min mantel. No sir! För min egen del är jag inte rädd, men jag känner djupt mitt ansvar mot min tidning. Jag får inte ta en sådan risk. Flyg du, Vally! Ge dig av bara, och låt preussarna peppra dig. Men glöm inte att peppra igen. Och om du trillar ner, så var lugn. Jag skall genom Montana Screamer se till att ditt namn skall gå ned till eftervärlden. So long, Vally! Hälsa Kaisern!"
Några minuter senare svävade Duvallon högt uppe i det blå, och en skara belåtna amerikanska journalister skockade sig kring Taylor.
"Well Harry!" skrek Charley Reeves med ett sarkastiskt skratt. "Hur gick det nu med den där livfulla skildringen?"
"Bra, antar jag!" svarade Harry Taylor lugnt och tände en tjock, svart cigarr. "Den telegraferade jag i väg för en halvtimma se'n."