VI.
Ståndrättens ordförande, en bister överstelöjtnant med gråsprängd mustasch, satte sig tillrätta i stolen och anlade ett högtidligt och skräckinjagande ansiktsuttryck.
"För in fången", sade han.
Fången fördes in. Det var en ung karl, med lugna och klara ögon, som med synbart intresse betraktade omgivningen.
"Hörrnu herrn!" började han, vänd till överstelöjtnanten. "Ni är tydligen basen i den här butiken. Nu vill jag veta—"
"Tyst!" dundrade överstelöjtnanten, och spände blicken i fången.
"Nu vill jag veta", fortsatte denne oberörd, "vad man har gjort av min tuggtobak."
"Namnet?" frågade överstelöjtnanten kallt.
"Carolina Plug Cut, den bästa tuggtobak som finns, och den sista kakan jag hade, och nu ha de här drullarna tagit den och—"
"Tyst!" vrålade överstelöjtnanten pionröd i ansiktet. "Jag vill veta ert namn!"
"Jaså mitt!" sade fången. "Kors, jag trodde att ni ville ha rekommendation på en bra tuggtobak. Det lär jag gärna bort, och jag rekommenderar den. Men jag gillar inte att de har tagit ifrån mig min bit, och den sista kakan till på köpet."
Överstelöjtnantens ansiktsfärg övergick till violett.
"Ert namn, herre! Vad heter ni, och vem är ni?"
"Vad jag heter", svarade fången. "Det tycker jag att ni borde veta förut. Jag är Harry Taylor, representant för Montana Screamer, den mest framstående och inflytelserika tidning som existerar mellan San Fransisco och Yokohama, indirekta vägen."
"Ni är anklagad för spioneri!" upplyste överstelöjtnanten med gravlik röst.
"Och om jag inte får igen min tobak snart", svarade Harry Taylor, "så kommer jag att anklaga en och annan för snatteri."
"Erkänner ni?" frågade överstelöjtnanten.
"Erkänner vad?"
"Att ni sökt utforska militära hemligheter såsom trupprörelser och dylikt. Att ni sökt fotografera viktiga fältbefästningar och att ni sökt uppsnappa rapporter med mera."
Harry Taylors ansikte avspeglade en lätt förvåning.
"Sure!" sade han. "Det är klart att jag erkänner det. Det är ju det jag är här för."
"Han erkänner!" sade överstelöjtnanten till ståndrättens övriga medlemmar. "Han erkänner att han är utsänd för att spionera."
"Det är klart!" sade Harry Taylor. "Tror ni att jag reser tvärs över halva världen hit för att få mina nyheter via New-York? Tror ni, att en krigskorrespondent av min kaliber nöjer sig med de magra och utan verklig virtuositet tillverkade osanningar, som den där jycken som sköter reklamen för er generalstab skickar ut? Tror ni att en karl som jag nöjer sig med att ligga stilla två timmars resa från armén, när han lika gärna kan vara där framme och se själv? Sällan!"
"Spioneri straffas med döden", upplyste överstelöjtnanten. "Ni har erkänt er skyldig, och kommer alltså att dömas till döden och arkebuseras inom två timmar."
"Inte!" sade Harry Taylor. "Tusan också, att ni har knyckt min tobak. Jag pratar aldrig så bra som när jag har en liten buss vid högra sidan av underläppen. Arkebuseras, sa ni! Det är ju ett finare namn på skjutas, det! Ni skulle skjuta Harry Taylor från Montana? Käre vän, det tror jag inte att ni lyckas med. Det har aldrig lyckats någon förut."
"Har ni något att anföra till ert försvar?"
"Om? Säkert! Ett par tjog slagskepp med stjärnbanéret under gaffeln för att nu inte nämna några dussin kryssare och annat smått och gott. Tror ni att onkel Sam skulle tillåta det här lilla landet att kallblodigt mörda en av hans ädlaste och mest framstående män. Nädå! Det är bara i Mexico sådant går för sig. Försök inte, lilla françois. Mig bluffar ni inte."
Med en knyck drog Harry Taylor fram vänstra manschetten, tog upp en blyertspenna ur västfickan och började skriva.
"Vad gör ni?" frågade överstelöjtnanten.
"Antecknar!" svarade Harry med belåten min. "Det är minsann inte varje dag man har en så'n här tur, må ni tro. Ställd inför ståndrätt, och hotad med skjutning. Jo, jag tackar jag. Bestulen på tuggtobak, och lämnad utan alla livets njutningsmedel. Det blir minst—"
"Tyst, herre! Här är det jag som för ordet!" röt överstelöjtnanten.
"Minst fyra spalter med porträtt. Och vilka rubriker sedan! Nog trodde jag, att jag skulle hitta en och annan sak som skulle komma gubbarna hemma i Montana att sätta sig upp och se efter vad som hände, men inte—"
"Herre! Ni blir bortförd och skjuten ögonblickligen om ni inte tiger."
"Inte trodde jag, att det skulle bli en så helsickes fin historia", fortsatte Harry Taylor ogenerad. "Nu medan jag har herrarna så här på ett ställe och ni inte har brått som vanligt, så skall jag passa på och göra en liten intervju. Vad säger ni, överstelöjtnant? Tror ni att kriget går igenom?"
"Monsieur Taylor! Har ni klart för er, att ni står överbevisad om spioneri och när som helst kan vänta att bli skjuten?"
"Puh, puh! Vi skall inte tala vidare om den lilla historien", sade Harry. "Den har jag för länge sedan förlåtit er. Tala inte om den! Den har givit mig material för ett uppseendeväckande telegram och saken är klar. Nu vill jag bara ha några upplysningar—"
"Har ni något ytterligare att säga innan domen faller?"
"Att säga? Inte precis! Jag är inte pratsam av mig. Men jag skulle gärna vilja ha en plankarta med noggranna beskrivningar över era fältbefästningar. Särskilt är jag intresserad av taggtrådsstängsel."
"För sista gången frågar jag er. Har ni något att anföra, som skulle kunna motivera att dödsdom icke avkunnas över er?"
"Om jag har! Var lugn för det! För det första är jag principiell motståndare till dödsstraffet, och för det andra har jag ju redan en gång sagt ifrån, att vi inte skall tala vidare om den här saken. Jag har förlåtit er allt, till och med tobaken. Vidare ha vi här en hel del amerikanska korrespondenter som allesammans äro mina personliga, kära vänner. Fråga bara Bob Hyes om han inte älskar mig! Om jag skulle bli skjuten, så skulle varenda en få klart för sig, att han riskerade samma sak om han inte ordnade för sig, och alltså kom han att ordna för sig. Detta kom att ske genom en samfälld och enkel presskampanj mot er för att ni mördat en amerikansk undersåte och en av nationens förtroendemän, och de skulle inte ge sig förrän etthundratio miljoner amerikanska strupar ropade efter ert blod. Tja, se'n hade ni bara att veta hut och bedja om ursäkt, och betala några miljarder i skadestånd, i annat fall kommo yankees hit och hjälpte tyskarna att möblera om er karta. Nej, monsieur, det finns så fullt av argument mot min arkebusering att man knappt kan komma fram för dem."
"För bort fången!" sade överstelöjtnanten. Och Harry Taylor fördes bort.
Hans ansikte sken av belåtenhet när han åter fördes in för att höra sin dom, och underkäken arbetade taktfast.
"Fått igen tobaken! Sergeanten hade lånat den och tagit sig en bit. Det fick han gärna! Jag nekar aldrig en människa en buss."
Ståndrätten låtsades inte höra, och överstelöjtnanten klarade strupen.
"Monsieur Taylor! Ni är befunnen skyldig till spioneri, och skall alltså enligt krigslagen arkebuseras. Men ståndrätten har funnit det till full evidens ådagalagt att ni varken vid brottets begående eller senare, möjligen inte heller tidigare, varit vid förståndets fulla bruk, varför ni frikännes."
En kort sekund såg Harry Taylor nästan förbluffad ut. Så log han.
"Ja, det är ju också ett motiv", sade han.
"Men", fortfor överstelöjtnanten, "uppmanas ni samtidigt att omedelbart lämna landet. Åtlyder ni icke denna uppmaning komma militärmyndigheterna att utvisa er. I annat fall bekosta vi en bil till vilken bakom fronten liggande ort ni väljer, varifrån ni kan fortsätta vidare. Antar ni tillbudet?"
"Visst fadren", svarade Harry Taylor. "Jag sköter korrespondensen lika bra i London."
"Bilen väntar!" sade överstelöjtnanten och reste sig, tillsammans med rätten i övrigt.
"Ja, ajöken på er då, gubbar! Trevligt att träffa er, men jag säger i alla fall inte au revoir. Hälsa hustrur och barn!"
Med det gick Harry ut, nickade nådigt åt några officerare i närheten och vräkte sig komfortabelt tillbaka mot bilens kuddar.
Chauffören vände sig och gjorde honnör.
"Varthän, monsieur?"
"Dumbom!" svarade Harry Taylor och tände en svart cigarr. "Till närmaste telegrafstation, naturligtvis."