SKÖNHETSVÅRD
Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skön. Snarare tvärtom. Hans näsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och trotsade alla gödningsförsök och pannan var ett helt litet landskap av kullar och dalar.
Ingen hade någonsin sagt ett ont ord till Erlandsson för den sakens skull, inte ens hans hustru hade antytt den under de tio åren, men Erlandsson visste med sig sin defekt, och han led av, att inte det mest omsorgsfullt benade hår eller vaxade mustascher kunde göra hans ansikte ens hälften så tilldragande som till exempel hans vän Hilmérs, en skillnad som ytterligare pointerades av att fröken Vira på Flasklocket alltid ställde sig på Hilmérs sida om bordet och pratade när de tillsammans tömde sin aftongrogg.
Det var därför endast helt naturligt, att följande annons i
Morgonblackan skulle sätta Erlandssons hjärna i verksamhet. Där stod:
Varför är ni inte skön?
Oregelbundenheter i anletsdragen rättas genom paraffininsprutning. Renaste grekiska, romerska eller semitiska profiler erhållas efter behag. Full diskretion. Svar till "Profil", denna tidning.
Erlandsson funderade i två dagar, så svarade han och fick per omgående post svar från tandläkare Skoglöf, som erbjöd sig att på ett par timmar möblera om Erlandssons anletsdrag, så att han sedan skulle kunna ta första pris på vilken skönhetsutställning som helst.
Erlandsson funderade en stund till, men inte länge. Sedan gick han upp till Skoglöf och beställde en grekisk profil. Morgonen därpå satt han i Skoglöfs tandläkarstol och såg i en spegel sin näsa sakta rätas ut och antaga en fullkomlig form, om man bortser från det faktum att näsborrarna voro litet för stora.
Under de närmaste timmarna förädlades Erlandssons profil ofantligt, och när han till sist steg ut ur tandläkarens port, var han till oigenkännelighet förskönad, och med svallande glädje i hjärtat promenerade han hemåt.
"Det här skall bli en överraskning för Adolfine!" tänkte han, när han ljudlöst öppnade tamburdörren och steg in. "Jag undrar vad hon skall säga, när hon får se hur vacker man hon fått."
När han passerade tamburspegeln stannade han ett ögonblick och granskade sina nya drag i stum beundran. En ädelt formad näsa, hög, klar panna, fylliga kinder och ett belåtet, självsäkert drag kring munnen, som icke funnits där förut. Om det härrörde från paraffin eller den med skönheten följande självsäkerheten är ännu outrett.
Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen—för mindre gick det inte av—och satte sig att vänta på sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen och stannade förvånad i dörren.
"Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rätt hög röst och stirrade förvånad på Erlandsson.
"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende.
"Hur vågar ni använda mitt förnamn?" kom motfrågan snabbt och offensivt. "Vem är ni, förresten, och vad vill ni?"
"Känner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frågade Erlandsson road.
"Nej, det gör jag inte, och jag är alldeles säker på att jag aldrig sett er förut."
Hon granskade honom litet närmare, och bleknade.
"Himmel!" skrek hon till. "Han har Mikaels kläder på sig! O, Gud!"
Bang! Salongsdörren slogs igen och låstes. Erlandsson var fånge.
Men han tog saken mycket lugnt.
"Det här var sannerligen bättre än jag väntat mig", sade han till sig själv. "He, he, he! Tänk att min hustru inte känner igen mig. Hon väntade sin fule, medelåldrige man, och så kommer i stället en bildskön yngling. Stackars Dolfi! Men hon blir så mycket gladare när hon får veta hur det är."
Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det dröjde inte länge förrän sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hårda nävar stego in i salongen, med fru Erlandsson som arriärgarde.
"Grip mördaren!" skrek hon. "Han har min mans kläder på sig. Han har mördat och rånat min Mikael."
Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor på hans smala armleder.
"Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du gömt liket, så kanske straffet blir mildare."
"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick? Det här är endast ett skämt."
"Det där kan du säga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu och håll käft."
Men nu intervenerade fru Erlandsson.
"Stopp ett ögonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har så'na där idiotiska påhitt ibland. Vem är ni?"
"Känner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson ömt. "Jag är ju din egen lille man."
Det galltjut fru Erlandsson uppgav väckte uppseende i de tre närmaste kvarteren.
"Min man! Vilken fräck usling! Denne knoddsköne bandit vågar påstå att han är min käre, fule och litet enfaldige, men dock så beskedlige man."
"Nä hörru! De där är för grovt", sade polismannen. "Nu åker du med."
Och gripen av fjorton starka armar, fördes Erlandsson mot dörren. Men då blev Erlandsson på allvar rädd.
"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag har på magen."
"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.
"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson bevekande. "Så känner du säkert igen mig."
I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in.
"Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva sta'n."
"Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."
Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog.
"Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?"
"Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han, andra på att det inte är han."
"Det här är jag!" kved Erlandsson.
"Jag kan inte yttra mig bestämt förrän jag får tala med honom om någon sak, som jag säkert vet, att bara Erlandsson och jag känner till."
"Gör det, Hilmér!" bad Erlandsson, "så ska du få se, att det är jag."
"Till exempel den där hundralappen, som du lånade av mig i förra månaden", sade Hilmér.
"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson förvånad.
"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det är inte Erlandsson."
Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till:
"Jo, jo, jag minns!"
"Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur det gick till när du lånade den?"
"M—nej—jag menar jo."
"Nå, berätta då!"
"Jag bad dig låna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson enkelt.
"Stämmer!" instämde Hilmér. "Men jag är inte riktigt övertygad än.
Betala igen pengarna, så skall jag tro dig. Det är klart", sade han till
poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det är
Erlandsson."
"Naturligtvis inte!" ansågo dessa.
Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det orättfångna godset försvinna i sin ficka.
"Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna kan låta honom gå."
När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände ögonen i honom och sade sakta och tydligt:
"Ge mig tillbaka mina pengar!"
"Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt.
"Ge mig tillbaka pengarna, annars så….", sade Erlandsson hotfullt.
"Men du har ju i vittnens närvaro erkänt…."
Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek undan. Erlandsson förlorade följaktligen jämvikten, snavade över ett hörn av mattan och slog ansiktet i golvet.
När han steg upp kände även hans fru igen honom. Han hade fått tillbaka sin gamla profil, näsan var lika konkav som förr, och pannan lika knölig.
Men ansiktet var dock väsentligt förändrat. Det var nämligen mera brett än långt. Slaget mot golvet hade trängt ut paraffinen åt sidorna.
Erlandsson är fortfarande inte skön.