Charleys sista kärlek.
När jag en eftermiddag kom in i mitt rum, fann jag Charley där före mig. Han satt i min bekvämaste hvilstol, med fötterna på mitt bästa bord, drickande min whisky och rökande en af de havana puros, som jag, i ett tillfälligt moment af välstånd, lagt mig till med. Han tog inte den allra ringaste notis om mitt högljudt uttalade missnöje, utan slog helt lugnt upp en ny whisky, exproprierade en ny cigarr och satt sedan tyst, med beslöjad blick stirrande ut i fjärran.
För mig, som kände Charley, var det inte svårt att förstå, att något var å färde, därför slängde jag mig i ett soffhörn, de nedre extremiteterna öfver en stolkarm, lagade till en grogg och frågade:
— Well, hur är det fatt?
Intet svar.
Charleys blick stirrade lika drömmande bort mot ett aflägset fjärran, i detta fall husväggen midt emot. Jag började bli orolig.
— Är du sjuk, Charley, eller hvad tusan är det med dig? Skall jag skicka efter läkare?
Charley steg upp, fäste på mig en på samma gång drömmande och föraktfull blick, gjorde stora gesten och sade med af känsla vibrerande stämma:
— Nej, jag är inte sjuk. Jag är kär!
Jag blef genast betydligt lugnad, ty denna åkomma var icke ovanlig hos Charley, och hade alltid hittills visat sig vara af ofarlig och hastigt öfvergående natur.
— Jaså, inte annat! sade jag därför utan synnerlig öfverraskning. Hvad är det för en den här gången?
Charley blef passionerad.
— Den enda, den sista, den första jag verkligen älskat med hela mitt unga hjärtas heta glöd. Den fagraste, den renaste, den skäraste varelse jorden frambrakt. En ros, en — en — —
— En ängel, föreslog jag.
— Drag åt helsicke! En — en — — jag kan icke likna henne vid något, ty hon är oförliknelig.
— När jag tänker noga efter, vill jag påminna mig, att jag vid ett eller annat föregående tillfälle hört dig nämna om ett fruntimmer med samma signalement, tillät jag mig att anmärka.
— Jag har aldrig förr älskat någon så, svarade Charley häftigt.
— Än Maggie då? frågade jag. Henne sa du precis detsamma om för en tid sedan, och Adelaide och Muriel och Winnie och — —
— Tig människa! När känslans förtärande glöd flammar i mitt bröst, så bör väl jag själf vara den, som bäst förstår att bedöma dess intensitet.
— Well, som du vill. Men säg mig då, hvad heter änglabarnet? Det tycker jag, att du i alla fall kan tala om för mig, jag lofvar att jag inte skall gå och slå dig ur brädet.
— Försök! sade Charley och såg hånfull ut, tog ett par elastiska steg tvärs öfver rummet, spände vador och bröstade sig, tydligen för att ge mig tillfälle att beundra hans kraftiga figur.
— Men namnet? Det var det jag frågade om.
Charley såg litet snopen ut.
— Vet inte! svarade han. Såg henne på gatan. Men hon är i alla fall den allra — —
— Ja, ja, jag vet det! Det är totalt onödigt att du talar om hvad hon är, jag har hört detsamma så många gånger förut, att jag kan det lika flytande, som ett konfirmationsbarn hemma kan långkatekesen. Låt mig nu bara höra hur det gick till.
— Ja, om du anser dig vara i stånd att tiga fem minuter i sträck utan att allvarligare fara för lifvet uppstår, så skall jag tala om det hela. I middags efter repetitionen på operan promenerade jag ett slag i sta’n. Jag gick och drömde som vanligt, hvarken hörde eller såg, förrän jag vid en gatukorsning höll på att bli förlossad från denna jämmerdal af en motorkupé, som kom svängande om hörnet. Uppriktigt sagt blef jag inte alls tilltalad af att på detta numera icke ovanliga sätt placeras med ena foten i krematoriet, och ämnade just i väl valda ordalag påpeka detta faktum för chauffören, när ett förskräckt flickansikte stacks ut genom vagnsfönstret och med en röst, klar och melodisk som en klockton, frågade om någon olycka händt. Jag förklarade naturligtvis genast, att ingen fara var å färde, fick en nick och en blick, och bort for auton, lämnande mig kvar på gatan — kär. Ty, ser du, det var en flicka, hvars like inte ens mina vackra bruna ögon någonsin skådat. Hår af guld — —
— Visst ja! Guldgula lockar, som fladdra för den smekande, ljumma vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna användas till att drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer etcetera. Den vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.
Charley blef vild.
— Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld, rent guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du inte tala så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande, violetta. Hennes mun! Finskuren, smal. Hennes panna! — —
— Alabasterhvit!
— Drag — —! röt Charley.
— Ja, men det brukas alltid så i romanerna, invände jag.
Det var strået, som knäckte kamelens rygg. Totalt förkrossad sjönk Charley ned på en stol.
— Håna du! sade han, men om du sett henne, så hade det varit likadant med dig, men bara betydligt mera hopplöst.
Efter denna tirad satte han sig på sin plats, och som hans kärlek tydligen gjort honom mycket törstig stjälpte han i sig groggen och lagade till en ny. På samma gång uppmanade han mig att göra sammaledes och inte vara generad utan känna mig som hemma hos mig själf.
Denna fräckhet gjorde mig just inte mildt stämd mot honom, och jag beslöt, att gifva honom några goda råd. Detta är nämligen det säkraste och minst besvärliga sättet att reta gallfeber på min vän Charley.
— Min käre unge vän, började jag utan att bry mig om hans fnysningar. Visserligen är du en mycket berömd man. — Du hade ju fyra små roller förra säsongen. — Men jag tror i alla fall, att du spänner bågen något för högt. Tösen kom åkande i en motorkupé, sade du. Du vet hvad det betyder. Hennes pappa är naturligtvis en fläskpackare, som börjat sin bana längst nedifrån, och alltså inte tolererar andra än dem, som äro rikare än han. Tösen själf är, i likhet med alla andra amerikanska flickor, uppfostrad till despot, satt på piedestal och bortklemad, i synnerhet om hon ser bra ut — —
— Om!!! skrek Charley.
— Som, sa’ jag, som hon ser bra ut, och af samma orsak är hon naturligtvis dum.
Det var för mycket för Charley. Han flög upp, som om han plötsligt upptäckt, att han satt på en fysiskt ovanligt väl utvecklad igelkott, och började vispa ur sig en massa protester, öfverdrifna beskrifningar öfver de förutnämnda, själfulla ögonen och förklenande uttryck om mina förståndsgåfvor, släktingar, gångkläder m. m.
Omsider lugnade han sig dock, sedan jag i ett obevakat ögonblick förlorat själfbehärskningen och lofvat att bjuda honom på en bättre supé vid något tillfälle i en oviss framtid. Sedan började jag igen.
— Som varande ung, är tösen naturligtvis romantisk, och som varande detta, kan hon möjligen finna något tilldragande hos dig.
Charley ville här säga något vackert, men hejdade sig, tydligen med tanke på supén.
— En skådespelare — —
— Operasångare, om jag får be, rättade Charley.
— Nåväl! En operasångare, om än aldrig så liten, slår alltid till en början an på mycket unga flickor, så att det är ju inte uteslutet, att hon skulle gå på Operan ett par kvällar för att se på dig — höra dig är, som du vet, inte något nöje — men det komme hon snart att tröttna på. Och om du sökte närma dig henne, så komme säkert farsan att hyra en neger för att slå dig fördärfvad, ty jag antar att han hvarken är ung eller romantisk eller så enfaldig att till och med du skulle kunna föra honom bakom ljuset. En karl, som förtjänat millioner här, är allt för slug och skarpsinnig för att inte genast märka sådant. Och för öfrigt! En tös, som heter Gwendoline.
— Gwendoline?! Hvem tusan har sagt, att hon heter så? frågade Charley förundrad.
— Om hennes pappa är fläskpackare, så faller den saken af sig själf. Har du någonsin hört talas om en fläskpackartös, som inte heter Gwendoline?
— Den här heter i alla fall inte så, svarade Charley med värdighet, det syns på henne, att hon heter Rose eller Lily eller Myrtle eller Violet eller — —
— — något annat vegetabiliskt namn, ifyllde jag.
— Blomsternamn, min herre! Och för öfrigt älskar jag henne hvad hon än heter, ja, till och med om hon heter Gwendoline, och om hennes pappa så vore fläskförgiftare, bomullstjuf och hveteskojare på en gång, så vore hon densamma för mig ändå. För öfrigt kan endast en verkligt nobel karl ha en sådan dotter.
— Och ingen annan än en karl af fläskpackarkvalitet ha råd att hålla sig med motorkupé här i sta’n.
Detta obestridliga faktum kunde Charley icke förneka, och han tycktes vara ett rof för ganska stridiga känslor när vi gingo ut för att afäta den utlofvade supén, som han insisterade på att genast få.
Efter detta var Charley försvunnen i det allra närmaste en hel vecka, men så en vacker dag kom han störtande upp till mig med en fart, som utan tvifvel ställde den mycket omtalade motorkupén totalt i skuggan.
— Eureka! skrek han i dörren, så att pendeln på vägguret tvärstannade i häpenheten.
— Hvad har du funnit? frågade jag intresserad, i förhoppning att den upphittade artikeln icke skulle sakna ett visst marknadsvärde.
— Tösens namn! svarade Charley med uppriktig glädje präglad i sina manliga drag.
— Hvilken tös?
— Den, som jag talade med dig om i förra veckan naturligtvis!
— Kors, är du fortfarande intresserad i den? Och har inte hunnit längre än till namnet! På så pass lång tid borde du ha hunnit med både det smärtsamma afskedet och en ny flamma.
— Nej du! Jag har redan sagt dig, att det här är allvar, och då går det minsann inte så fort. Tillsvidare har jag inte hunnit längre än till namnet, men det räcker det så länge.
— Nå, hur har du lyckats göra denna storartade upptäckt?
— Jo, det är ett arbete, som både Sherlock Holmes och Nick Carter kunde vara stolta öfver. Ser du, jag gick i sta’n och dref som vanligt, då jag fick se den där auton igen. Den kom nedåt State street med den högsta fart som trafiken och automobilstadgan tillåter, men dock icke fortare än att jag hann se numret. Hvad tror du jag gjorde nu? Om du hade varit i mina kläder, så hade du naturligtvis varit lika litet hjälpt med det. Men jag gick till polisen och tittade i automobilregistret, och följden blef att jag nu vet, att automobilen n:r B. 617 tillhör finansiären och hvetespekulatören Josuah E. Snider, i firman Snider, Motts & C:o, och boende vid Michigan avenue.
— Hveteskojare alltså! inföll jag.
Men Charley ville inte höra talas om den saken.
— Äfven bland storfinansmännen kan man finna ädla tänkesätt, sade han tvärsäkert, men utan tvifvel mot bättre vetande.
— Nå men förnamnet då? Har du fått tag i det än?
— Nej, inte än, svarade Charley. Men det är ju bara en tidsfråga. Jag skall göra en expedition upp till Michigan avenue och intervjua tjänstefolket. Det finns väl alltid någon piga, som man kan tjusa till, och han strök med välbehag sina i det närmaste osynliga mustascher.
Jag uttalade naturligtvis oförbehållsamt mitt tvifvel om Charleys förmåga i detta fall, men yttrandet lämnades utan ringaste afseende.
I öfver tre veckor var Charley nu absolut osynlig. Willy hade visserligen sett honom i sällskap med »något slags fruntimmer» en eftermiddag och Freddie hade mött honom i en blomsterbutik där han beställde en tiodollarsbukett skära rosor. På Freddies fråga om hvem som skulle ha dem, svarade Charley endast med ett stolt leende. Därför är det inte att undra på, att de vildaste rykten kommo i omlopp om honom, och att vi alla började lefva inskränkt och lägga af kapital för att kunna lösa ut frackarna i händelse vi skulle bli bjudna på ett fashionablare bröllop.
Men en dag, när hela laget var församladt hos mig, anlände helt oförmodadt Charley. Det var något på samma gång snopet och triumferande öfver honom, och i det stora hela såg han nöjd ut. Han steg in helt lugnt, som om han varit där hvarenda dag, slog sig ned i en stol och tände en cigarett, utan att säga ett ord.
— Välkommen igen, Charley! sade jag.
— Välkommen själf, svarade Charley. Det är för öfrigt ingenting att tala om, fastän jag kan förstå att det är roligt för dig att någon gång träffa en gentleman.
— På de senaste tre veckorna har jag inte träffat annat, men nu så — —
— Det är bra! Vi ska inte tala om den saken. Det var inte det jag kom hit för, utan för att se hur ni ha det, boys. Det har naturligtvis inte varit något trefligt medan jag varit borta.
— Du har väl haft så mycket trefligare då, antar jag, inflikade Willy.
— Tja, kan inte klaga, svarade Charley nonchalant. Men jag kan förstå att ni vilja höra, hur det gick med tösen, och om jag får någon verkligt välsmakande läskedryck — jag ser en flaska Pickwick Rye whisky, där i hörnet — så skulle jag möjligen låta er få höra historien.
Dagen efter det jag sist var här, gick jag och promenerade på Michigan avenue. Tur hade jag som vanligt, ty jag hade inte gått där mer än på sin höjd en halftimma när en auto kom körande, inte kupén den här gången utan en öppen vagn. Att hon åkte i den, behöfver jag inte nämna. Den stannade utanför dörren, flickan hoppade ur, graciös och lätt som en — —
— Älfva, sade Freddie välvilligt.
— Omodärnt, svarade Charley lugnt. Låt oss säga, som en premiärdansös. Jag hade sett vagnen på afstånd och lagade så, att jag passerade just som hon steg ur. Naturligtvis hälsade jag artigt och, ni må tro mig eller ej, hon kände igen mig, hälsade, stannade och frågade, om jag blef skadad den där gången, när hennes chaufför höll på att köra öfver mig.
— Det var verkligen egendomligt, att hon kände igen dig, fann jag mig föranlåten att framkasta.
— Det tycker jag inte alls, svarade Charley och sträckte på sig, i ett fåfängt försök att se sig i spegeln.
— Alltnog, fortsatte han. Hon frågade om jag blifvit skadad, och jag svarade, med en talande blick, att kroppsligen var det ingen fara med mig. Då skrattade hon och slog till mig med parasollen och sprang in, men när hon kom i dörren, vände hon sig om och nickade.
Chauffören hade kört rundt till baksidan af huset, och höll på med att backa in maskinen i stallet, när jag kom och frågade efter namnet på damen, som han kört. Som jag ansåg upplysningen värd en dollar, vållade det ingen svårighet att få veta att hon hette »miss Violet». Således ett blomsternamn, som jag redan från början sagt.
Jag måste erkänna, att jag inte tänkte på annat än Violet hela dagen sedan. När jag fick se en violbukett i en blomsterhandel köpte jag den genast, därför att blommorna hette som hon, och när jag skulle kläda mig till representationen på kvällen öfverraskade jag mig själf med att skrifva Violet Snider med en sminkstång på spegeln. Det är kärlek det.
Dagen därpå såg jag henne inte, men på kvällen skramlade jag ihop några af pojkarna från Operan, och vid tvåtiden på natten sjöngo vi utanför Sniders hus. Resultatet blef dock skäligen klent, ty som vi inte visste hvar hennes fönster var, flyttade vi oss så småningom rundt huset i det bedrägliga hoppet, att hon skulle tända ljus, men inställde konserten, när en ilsken karlröst bad oss dra åt h-e. Då gingo vi hvar och en till sitt.
Ett par dagar därefter träffade jag flickebarnet i sta’n. Det är hvad man kallar landtmannaflax. Naturligtvis gjorde vi sällskap. Vi gingo in på ett ställe för att få ett glas madera och litet annat, och uppmuntrad af vinet och flickans ögon pratade jag en hel del, och då — håll i stolarne så att ni inte trillar — erkände hon, att hon älskat mig från första ögonkastet. Tänk er en amerikansk familjeflicka, som kapitulerar så lätt.
— Och till dig, se’n, sa’ Willy.
— Det lär väl knappast vara någon annan än jag, som kan åstadkomma något dylikt, svarade Charley själfsäkert. Dig, min käre Willy, skulle hon förmodligen aldrig ha kommit ihåg. Men afbryt mig inte mer, om ni vill höra slutet.
Nu började en härlig tid. Vi korresponderade flitigt. Jag hade arrangerat med den där greken Dimitrios, att vi skulle få sända brefven till hans fruktbutik adresserade till »miss Violet» eller »mr Charley». Nästan hvarannan dag träffades vi och jag började tigga stora sångpartier på Operan, ty jag visste ju, att så länge jag gjorde så obetydliga saker som nu, så vore det inte lönt att söka öfvertyga gubben Snider om lämpligheten af att »miss Violet» blef »mrs Charley».
Så en vacker afton när jag råkade vara ledig, gick jag upp på Nationalteatern för att träffa en bekant. Representationen var i full gång när jag kom, och den jag sökte var inne på scenen. Medan jag väntade gick jag där mellan kulisserna, tills jag fick se en grupp körflickor, som stodo och snattrade i ett hörn. Jag gick dit för att göra mig bekant, men höll på att få slaget, när jag hälsades med ett »Hallå, Charley» ur hopen, och i nästa ögonblick stod Violet framför mig i en synnerligen lätt dräkt, och gjorde storartade ansträngningar att sparka af mig hatten. Jag förstår inte än, hvarför jag inte afled. Violet, familjeflickan, halfnaken midt i en hop korister, ogeneradt exekverande verkligt beundransvärda höjdsparkar midt framför min näsa.
Ett ögonblick förstod jag inte ett dyft, men så småningom klarnade det för mig. Jag tog henne i axlarne.
— Och jag, som trodde att du var Sniders dotter, utropade jag.
— Snider är ungkarl, svarade tösen storskrattande.
— Och du är hans — — hm — — väninna!
— Än sen då? Se inte så ilsken ut för det! Det är väl inte så farligt!
Idealet hade fallit ned från sin piedestal, och det kändes verkligen ganska tomt efter det. Då smög tösen sig tätt, tätt intill mig.
— Men jag tycker bäst om dig i alla fall, hviskade hon.
Det är hela historien.
Det var tyst en stund när Charley slutat. Hans åhörare voro tydligen inte nöjda än. Därför kom det lättande, när Freddie frågade:
— Men tösen? Bröt du med henne, eller — —
Charley smålog, och tände långsamt en ny cigarrett.
— Delad glädje är dubbel glädje, sade han.
