Franskan.
Det kan icke förnekas, att det var ett ganska spirituellt lag, som höll till uppe i de två små rummen vid Chicago avenue. Det var Willy, skalden, som jämte mig hyrde rummen, Johnny, den förhoppningsfulle novellisten, Charley, innehafvare af en briljant tenor och åtskilliga mindre betydande partier vid Metropolitan Opera — det senare dock endast sporadiskt — Freddie, tecknare för ett »magazine» och ett par till i samma genre. Samt Andersson.
Andersson hörde ju egentligen icke till laget, och hans popularitet var icke alltför stor, ty naturen hade varit njugg mot honom, när hon utdelade goda egenskaper. Han var alltid ytterst vårdadt klädd, väl manikyrad och pomaderad samt hade små, uppvridna, svärtade mustascher. Som han därtill hatade poker, flickor och sprit och regelbundet gick i kyrkan, är det icke svårt att förstå, att han föga passade för sällskapet. Ingen af oss kände hans yrke, men han ansågs vara i ovanligt hög grad behäftad med denna världens goda, en sak, som han dock aldrig ville höra talas om, i synnerhet när vi hade ondt om sekiner. Detta inträffade för öfrigt icke alltför sällan, ty dollarn har en egendomlig förmåga att rulla lätt.
Hur futtig naturen än varit mot honom, så hade hon dock gifvit honom en talang. Den, att alltid komma olägligt. När pokern var i full gång, potten stor och man som bäst var upptagen med ett fåfängt försök att få »Royal Flush» — ett råd inom parentes: Försök aldrig att få »Royal Flush!» Det går inte! — så kunde man vara viss om att få höra Anderssons svaga, outsägligt milda knackning på dörren i det mest spännande ögonblicket, och när stämningen var hög och historierna började bli fräna, fick man alltid se hans »shocked» uppsyn i dörröppningen. Vi älskade honom således icke, men som han alltid uppförde sig hyggligt, blef han tolererad, ty vi voro gentlemän och ville icke slänga ut någon utan laga skäl.
Men om vi icke älskade Andersson, fanns det en annan person, som i så mycket högre mått åtnjöt vårt gillande. Nere vid hörnet af Sjuttonde gatan och Trettonde avenyen låg nämligen en liten, men förstklassig, fransk restaurant där vi i regel intogo våra måltider, när våra finanser, öfver hufvud taget, tilläto några måltider alls. Andersson, som var inackorderad i maten på ett bättre »boardinghouse» med familjelif, besökte »Restaurant Francaise» endast när han var i vårt sällskap. På denna restaurant serverade en liten fransyska, en förtjusande sjuttonåring med sammetsbruna ögon, smidig och mjuk i rörelserna som en panter på rof. Som vi alla vid ett eller annat tillfälle bott i omöblerad vindskupa på Montmartre, intresserade den lilla fransyskan oss till att börja med hufvudsakligen för sin nationalitets skull, men detta intresse hade snart nog urartat så, att vi inom kort allesamman drömde dagdrömmar om de där bruna ögonen. Andersson ensam gick skottfri, och så var han också den ende, som aldrig hugnades med en blick eller ett leende från »la petite Jeannette» eller »Franskan» som vi, för korthetens skull, kallade henne.
Behöfver jag nämna, att konkurrensen om hennes ynnest under sådana omständigheter var mördande, och att ansökningarna om att få följa henne hem om kvällarna eller bjuda henne ut, när hon var ledig, inkommo i sådan mängd, att minst åttio procent blefvo refuserade? »Franskan» delade emellertid sin ynnest och sina småleenden lika mellan oss alla, så att än den ene, än den andre sväfvade högt på hoppets vingar eller störtade ned i misströstans svarta djup.
En eftermiddag satt jag i restauranten vid min kaffekopp sysselsatt med att kontemplativt betrakta rökringarne från min cigarett, då Jeannette kom trippande fram till mitt bord för att prata bort en ledig stund. Jag frågade, om jag fick följa henne hem sedan på aftonen.
— Åh, i kväll är jag ledig redan klockan sju, svarade hon, och fortsatte sedan med nedslagen min, men jag har måst lofva monsieur Charles att få göra mig sällskap.
Jag blef emellertid endast delvis besviken, ty jag hade väntat mig något dylikt.
— Härligt väder i dag, fortsatte »la petite», det skulle vara trefligt att få en liten promenad.
— När träffas vi? frågade jag.
— Om ni hämtar mig half nio, så — — Och var punktlig, smålog hon och gick med en nick sin väg.
På slaget half nio infann jag mig i Jeannettes bostad, och fann henne redan färdig, fick mitt välförtjänta beröm för punktlighet och promenerade i »Franskans» sällskap nedåt staden. Kvällen gick hastigt. Ett kort varietébesök, »icecreamsoda» i en grekisk fruktaffär, och när mörkret sänkt sig öfver staden gingo vi ut i Central Park och beundrade månskenet, som silade ned genom trädkronorna. I den omgifningen fördes samtalet snart in på rätta vägen, blickarne ur de, nu fuktiga, bruna ögonen gjorde verkan och — — alltnog, jag kunde snart konstatera, att jag, trots konkurrensen, prickat ut de andra aspiranterna till den lilla Jeannettes oskuldsfulla hjärta.
— Men håll tyst med det så länge! voro hennes afskedsord den kvällen, och jag följde dem noggrannt. Icke ens porträttet och hårlocken, som lågo omsorgsfullt inlagda i min plånboks säkraste fack, fingo profaneras af obehöriga blickar.
En vecka förgick. En vecka af lycka och svärmeri, af enstaka, förtjusande tête-à-têter och med oerhörd risk snattade blixtkyssar i restaurationslokalen. Sedan hände något!
En kväll sutto vi samlade uppe på rummen vid Chicago avenue, pratande vid vår aftongrogg. Samtalet rörde sig om vårt arbete, och jag småsvor öfver min temporära brist på idéer, då Willy talade och sade:
— Jag behöfver aldrig lida brist på idéer — numera. Jag tar bara fram det här, så blir jag genast inspirerad. Han drog fram ett fotografi ur fickan och kastade en oändligt öm blick på det.
Ett stilla kallgrin gick genom rummet, och jag frågade:
— Une femme, n’est-ce pas?
— Det är rätt, svarade Willy. Håll du dig till franskan, det gör jag.
En förfärlig misstanke vaknade i mitt inre och den besannades ögonblickligen, när Willy vände på kortet och de sammetsbruna ögonen mötte min häpna blick. Jag kände ett stygn tvärs genom hjärtat, och den nyborna, dittills som evig ansedda kärleken, slocknade som en gnista i oceanen. Den ersattes dock till fullo af nöjet att se Willys stolta leende frysa till is, när jag ur min plånboks säkraste fack plockade fram ett likadant fotografi plus en hårlock.
Det blef dödstyst i rummet, och spänningen, när äfven Charley började trefva i sin innerficka, var minst sagt förfärlig. Riktigt, äfven han hade ett foto med tillhörande hårlock. Sedan tog Johnny vid, så Freddie, och under graflik tystnad producerade man efter man hvar sitt bevis på att lilla Jeannette var född i Paris, och förstod att dela sin kärlek rättvist. När alla kort och lockar lågo på bordet, tog vårt sinne för humor ut sin rätt, och vi förenade oss i en förlösande skrattsalfva.
Medan Freddie hvisslade »Quand l’amour meurt», arbetade Willys hjärna, och när konsertgifvaren tystnat, och väntade på bifallsstormen, slog han näfven i bordet så att glasen hoppade, begärde »silentium» och höll följande tal:
— Mina herrar! Tillåt mig säga tusan dj-r! Jag anser nämligen att omständigheterna påkalla något sådant. Vi, ett halft dussin kosmopoliter och erfarna karlar, ha blifvit lurade af en sjuttonårig fransk flickunge. Vi skämmas dock icke däröfver, ty därtill ha vi ingen orsak, icke heller gräma vi oss, ty det är alltid en »experience». Dock böra vi inlägga en kraftig protest mot denna unga dams tillvägagångssätt. Vi gå som vanligt till restauranten i kväll. Vi uppföra oss som vanligt mot flickan, prata och skämta med henne som vi bruka, men när vi gå, lämnar hvar och en af oss det porträtt och den hårlock han fått, under tallriken. Än mer! Vi fortsätta att besöka restauranten som förut, uppföra oss som om ingenting händt, och alludera aldrig på det timade. Detta är det enda sättet att draga oss ur spelet med heder. Gå ni med på det? Jag anser frågan med enhälligt »ja» besvarad. I alla fall böra vi erkänna, att det var fördömt bra gjort af henne. Franskans skål!
Sedan skålen druckits i botten, tillade han tankfullt:
— Jag antar, att alla förlofningarna få anses uppslagna nu.
I sluten trupp tågade vi till restauranten, och slogo oss ned vid vårt vanliga bord. Madame själf betjänade oss, och hon såg mycket nervös ut.
— Ah, messieurs! sade hon, c’est horrible. Jeannette har rest, sprungit sin väg, rymt.
— Rymt?! kom det från oss i en förvånad kör.
— Oui! Rymt! Med er vän monsieur Andersson, som alltid brukade besöka henne om morgnarna, långt innan herrarna intogo sin frukost.
En flugas surrande mot fönstret var allt som hördes under några ögonblick. Så bröt Charley tystnaden:
— Det är rätt åt henne! sade han, och vi instämde med ett andäktigt: »Amen!»
Endast Willy instämde icke.
— Stackars tusan! sade han.
Men om han menade Jeannette eller Andersson har jag aldrig fått riktigt klart för mig.
