I misshugg.
Om en harristownbo någon gång råkar skjuta ned en främling, så brukar man inte räkna så noga med det. Hvar och en kan ju begå ett fel. Råkar han skjuta ned en annan harristownbo, så gör han dock bäst i att resa bort några månader, tills den bortgångnes anhöriga och vänner något lugnat sig. Skjuter däremot en främling ned en harristownbo så kan man vara viss om, att det blir lif i luckan. Sheriffen kommer i rörelse och hvarje manlig stadsbo, som kan sköta en revolver — och hvilken harristownbo kan inte det — ställer sina krafter till hans förfogande för att uppspåra den brottslige och befordra honom till sitt rättvisa straff.
Det hände en gång för icke så länge sedan, att en främling, som uppehöll sig i staden för att sälja patentmedicin — en medicin, som rönte strykande åtgång, då den till såväl smak som verkningar var förvillande lik konjak — råkade i ordväxling med en patient, som tagit en väl stor dosis af läkemedlet. Patienten, som var en hetlefrad herre, förde högra handen bakåt, med den naturliga påföljden, att han ögonblickligen blef nedskjuten. Bättre förekomma än förekommas, heter det ju.
Medicinmannen, som hade fullkomligt klart för sig den sannolika följden af skjutningen, tog sin tillflykt till hotellet, körde, med revolvern i hand, ut de innevarande, barrikaderade dörren, och sköt från fönstret utan åtskillnad på hvar och en, som kom inom skotthåll.
Ljudet af skotten hade naturligtvis väckt en del uppmärksamhet, och den tillgängliga styrkan mobiliserades hastigt. Sorgligt nog befann man sig midt uppe i boskapsmärkningen, då större delen af stadens manliga befolkning var ute på rancherna. Därför lyckades inte sheriffen anskaffa mera än tolf man, ehuru unge Collins, som nyss kommit till sta’n och ännu knappast räknades som riktig harristownbo, äfven inmönstrades.
Sheriffen förlade sin styrka bakom husen i närheten af hotellet, och höll sig passiv till mörkrets inbrott. Under denna tid växlades endast enstaka skott mellan de stridande parterna, och ingen skada åstadkoms å någondera sidan.
När det så mörknade delade sheriffen angreppsstyrkan i två afdelningar. Den ena, under hans eget befäl, skulle från de närliggande hustaken beskjuta hotellet, medan den andra, förd af borgmästaren, försiktigt avancerade för att sedan, med en enda, gemensam rusning söka spränga dörren och gripa missdådaren. När rusningen skedde, skulle sheriffen med sin eld hålla den belägrade från fönstret, och således hindra honom att beskjuta de anfallande.
Detta program följdes till punkt och pricka. Från hustaken skickade sheriffstyrkan ett sådant kulrägn mot hotellets fönster, att den stackars medicinmannen inte vågade visa en flik af sin eftertraktade lekamen. Borgmästarens afdelning avancerade icke desto mindre med den yttersta försiktighet tills den befann sig bakom hörnet af det hus, som låg midt emot hotellet. Sedan störtade den med ett indiantjut mot dörren, som snart gaf vika för angreppet.
Med ett ljudligt hurra, inträngde borgmästarens armé i byggnaden, medan sheriffens lagade sig ned från taken med en hastighet så beräknad, att man skulle hinna fram när faran var öfver, men dock icke för sent för att dela äran.
Men den ära, som fanns att dela, var så liten, att den knappast räckte till åt en, om än aldrig så anspråkslös. Fågeln var nämligen utflugen. Husets baksida, där hvarken dörr eller fönster fanns, hade man nämligen icke ansett det löna mödan att bevaka, och så hade karlen helt enkelt brutit loss ett par bräder ur väggen och gifvit sig af.
Där stod man nu, tolf stycken stora, starka präriepojkar, med en borgmästare och en sheriff bland sig till på köpet, och hade låtit en förbrytare slippa undan. Och orsaken till det hela var, att man inte tänkt på, att det, för en energisk karl, finnes möjligheter att gå fram öfverallt, äfven där inga dörrar finns.
Men det kunde repareras. Styrkan delades i patruller om två man, tre vakter utsattes, en vid hotellet, en vid järnvägsstationen och en vid banken. Borgmästaren, som upptagit mannens försvinnande som en personlig förolämpning, jagade på egen hand.
Unge Collins, som fått vakten vid hotellet på sin lott, tyckte att det kändes kusligt, när de öfriga försvunnit i mörkret. Han kände, såsom själf varande främling i staden, en viss sympati för den andre, som nu jagades som ett djur, därför att han gjort hvad hvar och en af de jaktifriga harristownborna utan minsta betänkande skulle ha gjordt själf, om han varit i samma situation. Collins var inte rädd precis, och hade beslutat att skjuta så fort han såg en skymt af den jagade, men anropade lika fullt den högste, att främlingen inte skulle ta vägen åt det hållet.
Då och då hörde han kamraternas rop, där de meddelade sig med hvarandra, och han tänkte på hur obetänksamt det var af dem att på detta sätt ge tillkänna hvar de voro.
Plötsligt närmade sig springande steg på andra sidan hotellet. Ett skott small, och borgmästarens röst hördes:
— Pass på, Collins, han kommer rundt hörnet.
Collins stod färdig och väntade. Sekunderna gingo långsamt, en efter en, och blefvo en half minut. Då skymtade i mörkret en person, som försiktigt kom smygande rundt husets ena hörn. Collins sköt ögonblickligen. Karlen slog ut med armarna och sjönk tillsamman, och med ett jubelskrän rusade Collins fram. Men när han lyste med en tändsticka på den skjutne, gick det en kall kåre utefter hans rygg. Den person, som låg framför honom var nämligen — Harristowns borgmästare.
Collins stod skräckslagen. Nu voro goda råd dyra. Han visste inte hvad han skulle taga sig till, och när en person kom smygande rundt byggnadens andra hörn, sköt han inte. Den andre gick fram till Collins, och lyste på honom. Vid tändstickans fladdrande sken, kände Collins igen medicinmannen. Denne blinkade ett tag med vänstra ögat. Collins förstod, och blinkade tillbaka. Tillsammans gingo de båda till borgmästarens och sheriffens hästar, som stodo bundna vid en påle där bredvid, svängde sig upp i hvar sin sadel, och lämnade oförtöfvadt staden.
