Yankees.
— Ja, sade newyorkaren. Vi ha verkligen rätt höga hus här och hvar i New-York. Som ni vet, så finns det folk, som äro födda i någon af de högsta våningarna, och som lefva hela sitt lif där uppe. Ned till gatan komma de sällan eller aldrig, det är ju för dem en lika lång resa, som det är för oss att resa jorden rundt. Vilja de ha ombyte, så fara de bara en fyrtio, femtio våningar upp- eller nedigenom, så få de resa nog. De ha ju också allt hvad de behöfva där uppe. Präst, skola, kyrka, apotek, teater, cirkus och lekplan, finnes ju i hvar tionde våning eller så. Det hände en gång, att en karl föll ned från en af de högsta våningarna i ett dylikt hus. Well, man telegraferade genast ned och bad dem ta emot honom när han kom, och brandkåren ryckte mycket riktigt ut, och fattade posto med ett brandsegel där man beräknade att han skulle landa. Han kom också i laga tid och precis midt i brandseglet kom han, så att han blef alls inte skadad. Men han var sorgligt nog redan död. Han hade svultit ihjäl på nedresan, stackars karl.
Chicagobon valkade bussen, spottade på en fluga som kröp i taket borta i rummets motsatta hörn, läppjade på sin grogg och fnös.
— Det förutsätter visserligen en ganska väl utvecklad byggnadsindustri, där nere i den där lilla sta’n, hvad han nu heter igen, men den förvånande ringa motståndskraften och kallblodigheten hos karlen, som föll, visar med all önskvärd tydlighet, att han var från Östern, där folket ju är klenare, såväl fysiskt som intellektuellt. Hade det varit en chicagobo, så hade han naturligtvis sagt ifrån, när han for förbi något fönster, att han ville ha mat. Ordern hade telegraferats ned och några våningar längre ned hade maten kastats ut till honom. Han hade fått näring på nedresan och antagligen rest med Barnum nu, etiketterad »Flygmänniskan». Följande lilla sanna berättelse kan kanske ge en idé om af hvilket material invånarna i världens verkliga hufvudstad äro gjorda. På taket till ett mindre hus — 50 våningar endast — i Chicago, låg en plåtslagare. Tuggade tobak gjorde han naturligtvis, i likhet med alla andra upplysta människor, och när han böjde sig fram öfver takets kant för att spotta ut bussen, råkade han taga öfverbalansen, och anträdde skyndsamt nedresan. Medan han föll räknade han de våningar han for förbi, 50, 49, 48 o. s. v. men höll på samma gång ögat på tobaksbussen, som flög bredvid honom. Som han passerat första våningen skrek han till: »Jag var först!», sen slog han i gatan. Det är hvad man t. o. m. i Chicago kallar kallblodighet.
— Alldeles riktigt, återtog newyorkaren, och eftersom han kom först, får man antaga att han också hade en mycket stor hastighet. Egendomligt att han glömde att ta tiden. Det skulle en verkligt kallblodig karl, en karl från någon världsstad på ostkusten till exempel, alldeles säkert ha gjort. Det hade varit värdefullt för vetenskapen att ha reda på hur lång tid en person behöfver för att komma ned rakaste vägen från ett femtiovåningshus. Jag för min del tror, att mannens hastighet i det allra närmaste skulle kunna jämföras med något af våra tågs. Att uppnå fullkomligt deras hastighet tror jag dock inte, att han skulle lyckas med. Inte i Chicago. Luften lär ju där vara så tjock, att man vissa dagar får använda snöplog för att komma fram, och det är ju tydligt, att detta skall ha en menlig inverkan på ett föremåls hastighet. Jag nämnde visst helt nyss våra tåg! Vi ha värkligen nere i New-York ett och annat tåg, som kan konsten att förflytta sig framåt. Jag minns hur jag en gång, på en resa mellan New-York och Filadelfia, lade märke till ett högt staket, som löpte utefter banan. Hur jag än brydde min hjärna, så kunde jag inte fundera ut hvad det där staketet skulle vara till, och frågade därför vid framkomsten konduktören hvad det var för idé med det hela. Han förstod först inte hvad jag talade om, men snart gick det upp ett ljus för honom. »Staket», sade han. »No sir, det var inte något staket ni såg. Det var telegrafstolparna.»
— På tal om telegrafstolpar, inföll friscobon, som nu tyckte det vara tid att blanda sig i samtalet. Jag reste en gång mellan Denver och Los Angeles, och var mycket förvånad öfver, att jag, på hela vägen, inte såg mer än en enda telegrafstolpe. Saken föreföll mig mystisk, och jag frågade konduktören. »Telegrafstolpar», sade han. »Åhjo, det finns det nog så att det räcker, men man hinner aldrig se dem.» — »Men jag såg en, nyss vi lämnat Denver», svarade jag.
»Äsch», sa’ karlen. »Inte var det någon telegrafstolpe inte. Det var Klippiga bärgen.»
— Jag kan förstå, att herrarna ha den ganska egendomliga vanan, att ofta färdas med godståg, började chicagobon igen. Det gör aldrig jag. Jag reste en gång från Chicago till Omaha med ett verkligt snälltåg. När jag lämnade Chicago följde min hustru mig till tåget. Just som jag böjde mig ut genom kupéfönstret för att kyssa henne till afsked, satte tåget sig i gång, och jag kysste i stället — min svärmor, som tog emot mig på perrongen i Omaha. Brrr.
