III.
Sunny Beach den 18 juli.
Käre vän!
Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.
Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till, och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats uppväcka hennes intresse och hon finner den »gränslöst, förtjusande söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon. Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget, utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till en god kvinna.
Din vän
George.
P. S.
Jag nämnde visst, i något af mina föregående bref, ett par ord om en änka, som bor här. Hon är inte änka alls. Hennes man kom hit i förgår.
