Sjösjuka.
Jo, se det var så, att Sam och Harry och farbror John, skulle göra en tripp till Europa i förra månaden, och de hade hållit vad med hvarandra, att de inte kunde bli sjösjuka.
Långt innan de kommit ombord på båten, anförtrodde de hvarandra en hel del, dittills omsorgsfullt hemlighållna upplefvelser på traden New-York—Boston. De hade varit med om både skeppsbrott och cykloner. Harry försökte till och med, med ett korallref vid Sandy Hook, men det gick inte alls. Ingen af dem hade emellertid någonsin varit sjösjuk. I hälsingland heller!
Sjöhistorierna själfdogo emellertid då båten hunnit förbi Frihetsstatyn. Farbror John och Harry sutto och latade sig i sina däckstolar, medan Sam gick omkring, ifrigt sysselsatt med att glömma sin amerikanska dialekt, och hindra en af fartygets officerare i hans arbete.
Af denne fick Sam en värdefull upplysning. Vid ett tillfälle när man talade om sjösjuka, gjorde nämligen förstnämnde gentleman följande uttalande:
— Om en karl håller på att bli sjösjuk, och ert vänliga sinne tar öfverhanden, så att ni tycker, att ni borde hjälpa honom på trafven, så tala bara med honom om fett fläsk. Så jäklar — —
Sam begrundade de orden, och gömde dem i sitt hjärta.
När Sandy Hook passerats, började hafvet bli kullrigt. Inte mycket för all del, bara så där lagom stora ojämnheter här och hvar.
Farbror John hade ingen vidare aptit till middagen, utan föredrog att promenera på däck. Harry åt också föga. Han ansåg det inte nyttigt att äta mycket på sjön. Så att han gick snart nog ut till farbror John. Sam åt en bastant middag, sedan drack han kaffe och likör och afseglade slutligen för att inspektera sina reskamrater.
Han fann dem sittande på en bänk midskepps. De sågo inte så värst glada ut. En aristokratisk blekhet hade lägrat sig öfver deras drag. Sam slog sig ned, gjorde sig underrättad om deras hälsotillstånd, och begynte med några goda råd.
— Well, boys! Hvarför åt ni inte i middags? När man är på sjön skall man äta. Det värsta ni kan göra är att inte lägga in tillräckligt. Gå ned till stewarden och bed honom ge er en bit fläsk, fett, skinande fläsk. Det är det bästa som finns på villande haf.
Farbror John anlade ett lidande ansiktsuttryck, och äfven Harrys utseende blef ännu mindre fördelaktigt.
Sam fortsatte:
— Ha dom till att steka det lätt åt er, så att flottet dryper om det — — hvafanurå? Hvart skall du hän, John! Kors, hvad han fick brådt, du Harry!
Farbror John hade nämligen, med dödsfasa tecknad i ansiktet, försvunnit nedför salongstrappan.
— Men, som jag sa’. Bara lätt stekt, så att flottet dryper af det. Ännu bättre är ju att steka det själf, så att man får känna lukten af det också.
Kallsvetten pärlade på Harrys panna. Sam smålog.
— Ett annat bra sätt, är att binda ett snöre i fläskbiten och dra den upp och ned genom strupen, det liksom — —
Harry reste sig ostadigt, och stapplade utan ett ord ned i salongen.
Sam log bredt och förnöjdt. Så’na där landkrabbor tala om skeppsbrott och cykloner, och så gå åt skogen vid blotta tanken på en bit obefintligt fläsk.
Fy tusan! Han ville inte tänka på fläsket vidare. Det var så fördömt äckligt. Nej bättre sysselsätta sig med något annat. Och Sam tänkte på Europa, på allt trefligt han skulle få där, och hur roligt det skulle bli när han talade om för folk om farbror John och Harry och fläsket.
Se så, nu var fläsket där igen! Sam blef irriterad. Kunde han inte låta bli att tänka på det fördömda fläsket? Åjo! Och Sam tänkte på sin mäst älskade flickas blå ögon, och i sammanhang därmed på himmelens stjärnor, och dessutom, helt omotiveradt, på fett fläsk. Fett, skinande fläsk, som fräste och spluttrade och luktade flott. Han riktigt kände flottlukten kittla sina näsborrar. Brrr!
Sam blef himla ilsk. Den stora vreden var en försvinnande liten ilska jämförd med hans. Han gaf sig sjutton på, att han skulle glömma allt, som hade den minsta förbindelse med fläsk. Både farbror John — ja, missförstå mig inte — och allt annat. Och han tänkte på allt under himmelens fäste, negerbarn och fondpapper och smittkoppor och död och pina och — fett, sabligt fett fläsk.
Nu var det Sam, som kallsvettades. Han kände en blyhätta öfver hjässan och hade en förnimmelse af, att fartygets vågrörelser väckte ett gensvar i hans inre.
Då vardt Sam bedröfvad intill döden. Han reste sig, spottade, svor och vacklade ned i sin hytt för att lida sjösjukans kval.
Och tänka på fett fläsk.
