Jakt.
Att jaga är, som bekant, en ganska nobel sport. Dessutom är den ovanligt välgörande för fysiken. Därför idkar och älskar jag den passionerat. När jag får ströfva omkring i skog och mark med ett muskedunder under armen i väntan på att en bättre söndagsmiddag skall störta fram ur någon buske eller flyga upp ur något träd, så anser jag mig ha funnit min lyckas fullhet. Och jag njuter.
Jag minns dock en gång, då min njutning inte var alltför intensiv. Vänta, så skall ni få höra.
Det hände i Harristown. Min vän Billy Williams och jag hade tröttnat på att larfva på den brännheta sanden mellan »skyskraporna» och andas »stadsluften». Följaktligen beslöto vi oss för att taga ett par da’rs »holiday» och jaga präriehöns eller hvad som hälst ute i naturen. Stekt präriehöns är dessutom icke obetydligt mera välsmakande än de nästan oförstörbara fläskkotletterna, som frun på vårt matställe med rörande trohet serverade hvarenda dag. Alltså gingo vi hem och packade det allra nödvändigaste, d. v. s. tolf flaskor öl, en butelj whisky och en anjovisburk, i en kappsäck och gåfvo oss af med första tåg.
Williams uppgaf sig känna till ett ställe några mil från staden, där man knappast kunde komma fram för matnyttiga högdjur, hvars högsta önskan vore att få komma på bordet.
Dit foro vi naturligtvis. När vi kommit till ort och ställe erinrade Williams sig, att vi hade ett par mil att gå från järnvägsstationen innan vi kommo till de sälla jaktmarkerna. Det kan hända, att jag fällde ett eller annat yttrande, som knappast skulle varit lämpligt på en söndagsskol-pic-nic, men som jag af naturen är en sedesam yngling, kan jag knappast anse det troligt.
Vägen till jaktplatsen var som sagt bra lång, men antagligen för att godtgöra detta var den så mycket smalare. Dessutom var den så gyttjig, att vi voro tvungna att gå i gåsmarsch. Williams gick främst, med bössan på axeln. Han var tydligen i mycket godt humör, ty han svängde med bössan så att mynningen beskref stora cirklar bakom honom, en sak som icke häller bidrog att återställa mitt själslugn. Jag traskade alltså tyst och snäll bakom, och försökte känna mig så obetydlig som möjligt. Dessutom var jag på god väg att bli troende. Man blir sådan då man går inför döden.
Ändtligen kommo vi fram till ort och ställe och sedan vi intagit ett lätt mål af anjovis och Milwaukeebier, började jakten. Vi gingo fram jämsides och med en fyrtio stegs afstånd mellan oss. Högdjuren voro emellertid omärkbara. De hade förmodligen äfven tagit sig en »holiday» och rest till Harristown.
Plötsligt sprang en hare upp. Jag ska be få påpeka att jag är en ovanligt säker skytt.
Pang! Skottet gick. Haren gick däremot inte. Han sprang. Genom något himmelens under hade jag, jag skjutit bom.
Haren luffade emellertid åt Williams håll. Jag väntade att få höra skottet. Och vänta fick jag.
Ty Williams sköt inte.
Jag sade något fult, och fortsatte sedan. Om en stund flög en hök upp ur en tall. Ljudlöst seglade den bort under de tunga kronorna. Jag sände ett skott efter den, och stod sedan förlamad af förvåning. Ty höken fortsatte sin flykt helt obekymrad.
— Vänta din tusan! Williams tar dig nog, tänkte jag. Men den gången högg jag i sten.
Ty Williams sköt inte.
Denna gång tog det mig en ganska lång stund, innan jag i ord klädt mina tankar om Williams. Men när jag var färdig fortsattes jakten.
Det satt en bofink i ett träd.
— Bättre något än intet, tänkte jag.
Stannade således, siktade länge och noggrannt och tryckte af. Nu hade nog f-n tagit bofinken om inte en liten omständighet kommit emellan. Jag hade nämligen glömt att ladda om. Bofinken flög.
— Skjut, Williams, skränade jag.
— Äsch! Inte skjuter man på så’nt, svarade han.
Och Williams sköt inte.
Då insåg jag, att Williams var sinnesslö eller på annat sätt oansvarig för sina handlingar, och beslöt att jaga på egen hand och ge honom tusan.
När jag om en stund fick se ett kaninhål brydde jag mig således inte om honom, utan tog ett spö, lade mig på alla fyra vid hålet och började peta i det för att om möjligt få ut kaninen. Under denna procedur kom jag att vända finalen mot Williams. En fågel flög upp bakom mig.
Då sköt Williams.
Det tog en ganska lång tid innan jag kunde sitta igen.
