Tagen på orden.
J. J. Dobbs var en af Wall streets mera framgångsrika storjobbare, specialist på järnvägsaktier, men dock icke obekant med hvete- och bomullsmarknadens fluktuationer. Genom en viss förmåga att förutse, och måhända i någon mån reglera dessa, hade han under tidernas lopp skaffat sig ett ansenligt kapitalkonto med åtföljande bostad vid Femte avenyn, villa i Newport m. m. Dessutom hade han en sjuttonårig dotter.
Unge Jack Cannon, J. J. Dobbs’ privatsekreterare, var en tvärsäker, skarpsinnig ung man om några och tjugu år. Genom sitt fina väderkorn och klara affärshufvud hade han satt i gång flera af Dobbs’ mera lyckade kupper, och följden blef, att han i högsta möjliga mån hade sin chefs förtroende. Hemma hos Dobbs kom och gick han som han ville, och med hänsyn till att unga miss Dobbs verkligen var förtjusande, får man inte undra på, att han hällre kom än gick. På unga miss Dobbs lilla hjärta hade också det öppna, frimodiga ansiktet och den smärta, kraftiga figuren haft en viss inverkan, och som vanligt när två unga, friska människobarn släppes tillsammans, ordnade sig snart saken så godt som af sig själf.
Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del besvär, och detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra, ty fastän det dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid en person till att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa Dobbs hade en gång, när en utlefvad och afdankad utländsk adelsman börjat slå sina lofvar kring miss Mary, svurit på, att ingen annan än en välbeställd amerikansk affärsman skulle ha hans dotter. Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han visste inte ens om eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det. Däremot visste både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt en sak, så behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade ungdomar för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt bittra tårar vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.
Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var, hade han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en förmåga att gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej yppade sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans ordförråd, hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant hinder som J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde endast något fördröja denna efterlängtade tilldragelse. Som han emellertid ansåg sig böra ur första hand taga reda på, om inte hans principal, för första gången i världshistorien, ändrat åsikt, hände det en vacker dag, att han helt resolut klef in i sin chefs allra heligaste med ett fast beslut att ta reda på, om Dobbs verkligen hade något väsentligt att anmärka mot, att miss Mary och mr Jack tillsammans inträdde i det heliga äkta ståndet.
— Hvad är det, Cannon? frågade Dobbs när han steg in.
— Well, mr Dobbs, jag skulle endast vilja ha en upplysning, svarade Jack.
— Om?
— Om ni har något emot, att jag gifter mig, sir.
— Visst inte! svarade Dobbs litet öfverraskad. Tvärt om. Ni är en präktig pojke, Cannon, och jag önskar er all lycka. Och hvem är det, som ni tänker gifta er med?
— Er dotter, sir! svarade Jack lugnt.
J. J. Dobbs var inte lätt att bringa ur fattningen, men nu satt han ett ögonblick mållös. Han fattade sig dock snart, och sade kallt:
— Omöjligt, Cannon! Ni känner mina åsikter om den saken. Slå alltså de där planerna ur hågen. Som jag emellertid behöfver er i min affär hoppas jag, att ni inte lämnar er plats. Ni får en löneförhöjning af fem dollars i veckan om ni stannar.
— Jag har alls inte tänkt lämna er, sir, svarade Jack. Allt hvad jag önskade, var att få ett svar på min fråga, och det har jag fått. Jag förstår att det för tillfället intet är att göra åt saken, men skulle ytterligare vilja ha upplysning om när ni vill låta mig få er dotter.
— Ni är envis, Cannon, svarade Dobbs. Nåväl, ni skall få veta den exakta tidpunkten när jag skall gå in på, att ge er min dotter. När det blir två torsdagar i en vecka.
Det blänkte till i Jacks ögon, när han hörde hånet. Han bet samman tänderna med en smäll, bugade sig och gick utan ett ord.
Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om utgången af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt. Sina göromål skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att beundra den resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat honom. Lugn och behärskad observerade han kursernas fluktuationer och utförde sitt öfriga arbete utan ringaste spår af nervositet. Men när ingen anade det, träffade han sin Mary ute i staden, och tillsammans spunno de en intrig med trådar så spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde upptäcka det nät, som så småningom spändes kring honom.
På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började visa sig i Central Park, hade Dobbs för länge sedan glömt »Cannons lilla dumhet» och allt hvad därtill hörde.
Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa, som var mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne själf, att hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika, skulle göra en resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran. Naturligtvis i sällskap med någon lämplig person. Men unga Mary, som visste hvad hon ville, nekade absolut att resa, så vida inte »den lämpliga personen» vore hennes egen, kära pappa. Kära pappa protesterade. Han kunde inte komma ifrån affärerna o. s. v. men det hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta sig själfva, det brydde hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på kontoret hela vintern behöfde ombyte och förströelse, och utan honom reste hon inte, se så!
Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och frågade så sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.
Jacks svar var rakt på sak.
— Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel. Simmons, förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under tiden, och kan telegrafera till er efter råd och upplysningar när så behöfs. Men för att ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga mig med för att sköta det, så att ni endast behöfver befatta er med det viktigaste. Resplan och andra arrangemang, bör ni äfven anförtro åt mig, så att ni får så fullkomlig ro som möjligt.
Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som gud vill det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de gåfvo sig af, skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far, som förde ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och Hongkong. Brefvet träffade kaptenen i San Francisco, och svaret som kom efter fjorton dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.
Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon uppgjorda planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och Indien, och befann sig efter omkring tre månader i Yokohama. Därifrån afreste man med ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det kanske var en händelse, att man kom att resa med Mongolia, kanske också att Jack beräknat det när han uppgjorde resplanen. Alltnog, när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns son, blef han mycket glad, men sedan han blifvit presenterad för Dobbs måste han skynda in i sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af skrattkramp.
Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag plöjde fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten. Passagerarna latade sig i sina däckstolar, och om kvällarna promenerade Jack och Mary på promenaddäcket, betraktande mareldens tusentals gnistrande juveler i ångarens skum, och hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de sista maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs, och på samma gång fånga sin lycka.
Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan hunnit ett godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona lifvet ombord erhöll en något lifligare prägel.
En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick han se sin privatsekreterare stå lutad mot relingen.
— God morgon, Cannon, sade J. J. Dobbs.
— God morgon, sir, svarade Jack. Hur mår ni i dag?
Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte privatsekreteraren med orubbligt lugn:
— Nå, mr Dobbs! Jag får alltså er dotter nu!
Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan, om en förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen och hans häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs igen, kände inga gränser.
— Hva — Hvad menar ni? lyckades han ändtligen stamma fram.
— Just hvad jag säger, sir. Jag får naturligtvis er dotter nu!
Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en djup medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men ansåg sig dock icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför lofvade honom sin dotter. Som han emellertid hört, att det vore säkrast att inte säga emot vansinniga, utan söka taga dem med lämpor, sade han:
— Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att tala om den saken en annan gång.
Men Jack hade nu sin fisk i nätet, och var inte sen att börja hala in.
— Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte resonnera om. Jag har ju ert löfte.
Nu glömde Dobbs sin försiktighet.
— Mitt — hvad — — skrek han.
— Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två torsdagar i en vecka.
Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig, så skingrades detta tvifvel nu.
— Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en torsdag. Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp att lugna den »vansinnige».
Jack smålog.
— Nästa vecka blir det nog inte mer än en torsdag, men hur det är med denna, är en annan sak. Hvad var det för dag i går?
— Torsdag!
— Och i dag?
— Fredag!
— Fel! Det är torsdag i dag också!
Dobbs såg sig försiktigt om efter något försvarsvapen, i händelse Jack skulle bli våldsam, och fick då syn på kaptenen, som stod ett stycke därifrån.
— Kapten! ropade han. Kapten!
Kaptenen kom, men en noggrann iakttagare skulle kanske ha observerat, att han måste uppbjuda hela sin förmåga, för att icke få återfall af skrattkrampen.
— God morgon, kapten! sade Dobbs, betydligt lugnare, sedan han kommit under den starke sjöbussens skydd. Vill ni vara god och tala om för mr Cannon här, hvilken dag det är i dag.
— Torsdag! sade kaptenen småleende.
Dobbs höll på att få slaget.
— T — torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går då?
— Torsdag! svarade kaptenen igen, men den gången storskrattade han.
Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig i en däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den framstörtande stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.
— Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft förmånen påträffa.
Kaptenen hade återtagit sitt förbindliga småleende.
— Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska egendomligt, att få två dagar i följd med samma namn, men det är en nödvändighet här i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig tidsskillnad mellan Japan och Förenta staterna, och denna måste vi om skeppsbord medräkna, annars skulle vi komma till San Francisco en söndag och finna, att de höllo på med lördag där. Oftast bruka vi visserligen sätta tillbaka klockorna hvarje dag en fyrtio minuter eller så, beroende på hur fort fartyget går, men i bland blir detta af en eller annan anledning inte gjort, och då göra vi som nu, låta två löpande dagar få samma namn för att komma i takten igen, och flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi, när vi komma till San Francisco ha den rätta tiden.
Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde vara ensam en stund.
J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han upp, gick rakt fram till Jack och sade:
— Ni har haft ert finger med i det här!
— Visserligen! svarade Jack. Men det förändrar icke faktum.
— Jag har en gång beslutat att ge min dotter endast till en välbeställd affärsman. Nu ger jag er mitt samtycke till att ta henne. Från och med i dag inträder ni som delägare i firman, och, fortsatte han, hjärtligt kramande Jacks hand. Smartare kompanjon kunde jag aldrig få.
